Krater

Det finns gott om science fiction-berättelser där rymden är full av intelligent liv som väldigt ofta är mycket likt mänskligheten. Det är ofta historier om livet i vår egen galax (med allianser bland fraktioner och storslagen politik där hela planeter räknas som enhetliga nationer) men också fullkomligt främmande världar och påhittade planeter i någon avlägsen, odefinierad del av Universum.
Tänk om vi finner att det observerbara Universum trots allt är fullkomligt tomt på intelligent liv förutom på Jorden. Tänk om vi får bevis på att medvetna varelser i stil med oss är så fullkomligt osannolika att vi må vara de enda i resten av Universum också. Vi må vara oändligt långt ifrån någon sådan tillförlitlig kunskap (annat är kvalificerade gissningar) i den frågan alls, men jag kom ändå att tänka på hur patetisk vår storslagna science fiction skulle framstå som då. Som ett sorgligt önsketänkande istället för fantasi. Fantasy-genren kanske redan är i detta stadie eftersom de allra, allra flesta ändå skulle erkänna att vår värld inte är fylld av älvor och troll. Men trots det så känns det inte alls som en sorglig företeelse att läsa och eller skapa fantasy. Och den genren riskerar heller inte att väcka löje på det sättet eftersom fantasy just är "fantasi", hundra procent påhitt. Så varför skulle science fiction vara sämre?
Många science fiction-historier gör ofta enormt mycket för att framstå som trovärdig inom en snar eller avlägsen framtid. Fantasy säger "tänk om...", medan science fiction säger "tänk när...".
Kanske överdriver jag och generaliserar enormt, för filmer som Star Wars har aldrig låtsats vara trovärdiga. Men ändå, om vi är ensamma i Universum, så framstår direkt alla ambitiösa försök att skildra ett framtida samhälle med planeter som enhetliga nationer som för politik med varandra över galaxer som bevis på ett sorgligt och tragiskt önsketänkande att Universum är annat än ett fullkomligt, skräckinjagande tomrum. Som mänskligheten som skapar sig låtsatsvänner i brist på annat.

isolerad

Det finns inget fullkomligt tomrum sägs det. Vi är som fiskar i vattnet fast vi tror att vårt vatten inte finns. När jag var yngre trodde jag man kunde lära sig gå på luften. Inte riktigt flyga, men liksom vandra i luften. Kanske var det något jag läst i en bok eller så var det någon som sade det till mig som för att spela mig ett spratt. Barn går ju på vad som helst. Hur som helst trodde jag på det i stil med tron på tomten.
Det känns oändligt långt borta nu. Både i tid och rum. Men på sätt och vis är det sant.
Jag önskar jag hade musik. Jag är inte van vid fullkomlig tystnad, med blodet susande i öronen och med det oändliga för ögat, långsamt roterande.

Det finns förstås ingen chans att ta sig tillbaka nu och ingen chans att rädda mig. Det är lite som att simma under havet för att komma tillbaka till vattenliknelsen. En dykardräkt och syrgastub som enda skydd mot drunkning. En ynklig barriär mot det fruktansvärda kalla. Det får mig att känna mig isolerad.

Jag har svävat iväg i flera timmar nu. Kanske till och med dagar. Mitt rymdskepp syns knappt längre. Min komradio har jag stängt av sedan länge. Frustrerade och gråtfyllda tal och vrål gör mig ingen nytta nu.
Det är ingen idé att dra ut på det längre. Jag föredrar att göra valet aktivt. Fast jag undrar ändå, om ingen finns i närheten som kan dömma mitt handlande varför ska jag då rätta mig efter uråldriga principer? Försent att bry sig om det nu. Från stjärnorna är jag kommen... Jag krossar kapseln i min mun.

Chasm City

Ikväll tänkte jag skriva något så sällsynt som en bokrecension. Eller åtminstone prata lite om en bok som jag alldeles nyligen läst ut.

Boken är:


För er som inte vet uttalas ordet chasm som "Kasm".
Lustigt för övrigt att det är en bild på ett rymdskepp och inte en stad.

Denna bok blev jag tipsad av boktipset.se. Då jag är väldigt fixerad på rymden (durr hurr) just nu så var jag väldigt sugen på att läsa just en science fiction med mycket fokus på rymden.
Först en intressant sak om författaren. Något som jag inte upptäckte fören i slutet på boken då jag såg att sista sidan hade en kort text om författaren själv. Tydligen är han utbildad astronom och jobbar för ESA! Det ger sannerligen extra trovärdighet till hela boken.

Chasm City handlar om en man vid namn Tanner Mirabel som var "säkerhetsexpert" åt en ganska brutal man. Nästan från sida ett för vi veta att Tanner jagar Reivich, den man som är orsaken till att Tanners chef och dennes hustru är död.
Boken utspelar sig ganska långt ifrån Jorden. Och åtminstone en av planeterna cirkulerar runt stjärnan 61 Cygni A som mycket riktigt är en riktig stjärna även i verkligheten.

Boken innehåller två parallella berättelser varav den ena beskriver den långa resan från Jorden till den nya stjärnan. Man har skickat iväg fem enorma skepp vars besättning lever och dör som vanligt ombord. Flera generationer lever alltså hela sina liv på dessa rymdskepp. Med på skeppen bär de också en mängd nedfrysta "nybyggare" som ska kolonisera den nya världen när de väl kommit fram.
Boken börjar som en aningen luddig hämdhistoria om Tanner som ska mörda Reivich av några slags lojalitetsprinciper som inte ens huvudpersonen riktigt förstår.

Självklart är inte detta hela historien. På baksidan av boken står "But the stakes are raised when his search (efter Reivich då) brings him face to face with a centuries-old atrocity that history would rather forget."
Och vad det innebär kan man ju spekulera i.

Det krävs nog att man är ganska intresserad av genren i sig för att verkligen uppskatta boken. Den innehåller många ytterst trovärdiga uppfinningar som redan är på väg här i verkligheten, bl a rymdhissar och genmodifikationer av alla de slag. Boken saknar både laservapen och minimalistiskt polerade vita ytor. Världen känns ytterst "manuell".
Det är en ganska vidrig och smutsig värld. Vi må ha lyckats skicka människor till att kolonisera andra planeter, men sen gick det åt helvete. Reynolds bygger upp en cyberpunk-miljö med krig, smutsiga hjärnimplantat, konstruerade virus med syftet att ingjuta gudstro i de människor det infekterar och annat som hör till.

Boken är fantastiskt bra för övrigt. Världarna är som sagt otroligt trovärdiga och sådär underbart vidriga så man önskar man kunde se det på riktigt.
Det kommer dock en punkt i berättelsen då jag nästan rycker till för att den tar ett sånt hopp i trovärdighet och går in på ren, sci-fi-klassisk svävande spekulation. Men det fungerar ändå och det hade inte riktigt blivit detsamma utan det.

Jag tycker väldigt mycket om berättelser som totalt grundlurar läsaren. Eller rättare sagt gör en extremt oväntad vändning någonstans i slutet som gör att allt plötsligt faller på plats. När det som låtit konstigt i mitten men som man bara ryckt på axlarna åt får sin förklaring och man vill ropa "no waaaay!". Detta är en sådan bok.

Forsla massan

Ännu mera rymden.
Jag tror jag har påpekat detta förut men kanske i andra ord. Det finns många saker som vi känner är självklara när vi hör dem. Kanske är det någon som börjar ett välkänt resonemang och du behöver inte ens höra premisserna för att genast se slutsatsen. Problemet är bara att väldigt många av de sanningar jag tänker på lika lätt försvinner i glömska sekunden senare. Att leva varje dag i sin vardag, att gå till jobbet, skolan eller dö-sitta hemma arbetslös innebär att leva på den lägsta nivån. Alltså där vi bara ser oss själva och den omedelbara närheten. Som sagt, inget fel i det. Det är ofta väldigt bekvämt att leva där med ansiktet i jorden och vi vill förstås vara bekväma.
För att undvika grandiösa ord; ibland är det intressant och underbart att också stega uppåt om så bara för en bok eller för ett youtube-klipp. Åh ja, även sådana klipp finns där. Lite längre ner specificerar jag vilka klipp jag tänker på.

Jag känner mig ofta själv ganska dum när jag känner att jag blir påmind om sådant som egentligen borde sitta lika hårt inpräntat i huvudet som att gå på toa. Det är dock inget fel med det för riktigt så självklart är det inte, än.
Temat är alltså rymden och för detta inlägg kanske just vår extremt betydelselösa plats i rymden, i Universum. Den plats som i de flesta (alla?) kulturer anses som extremt mycket mer grandiös.

Jag läser just nu en "Space Opera"-roman så jag har ämnet i huvudet hela tiden just nu (till och med drömt om rymdskepp och grejjer), och häromdagen sprang jag på en låt på youtube av någon som mixat Carl Sagan och Stephen Hawkings så det låter som att de sjunger. Det låter komiskt men det är inte tanken och jag blir bara sjukt, sjukt inspirerad, rörd och, jag vet inte, ödmjukt tillrättavisad.

Carl Sagan har en väldigt, väldigt "amerikansk" röst på något sätt. Bland annat är hans "L" är extremt "artikulerade". Eller kanske är det för att det låter som att han pratar med väldigt mycket saliv i munnen? Bara en lustig grej sådär.

Hur som helst blev jag helt kär i låten och sökte runt på mer saker med Carl Sagan inblandad. Sagan är inte helt ny för mig eller så och jag har läst lite om honom tidigare, men åter igen, allt sånt där försvinner snabbt i glömska hur fascinerande det än är (om man inte arbetar med det dagligen som en, ja, astronom). Vilket är varför jag med jämna mellanrum söker upp nya eller gamla texter, filmer, material som väcker samma tankar igen.

Hur som helst här är ett klipp med Sagan som läser ur sin bok Pale Blue Dot. Orden implicerar extremt tydligt vad han menar men hans röst och intonation är inte hopplöst dömmande eller elakt kritiserande utan mer neutral och observerande.



Här är låten som jag talade om tidigare.


Ibland undrar jag hur det kommer sig att Jordens atmosfär inte bara kollapsar och försvinner i vakuumet. Ibland känns det som ett under att jag inte bara faller ihop på golvet och dör, eller att mina atomer inte bara plötsligt får för sig att inte längre binda sig till varandra.

Nåväl... Imorgon ska jag forsla min massa till jobbet, mina molekyler.

Karaff

När jag läser en bok och läser om en värld, en miljö som tilltalar mig så går det igång något i min hjärna som ger mig en stark önskan att få vara där. Eller kanske rättare sagt en önskan om att få känna världen eller "uppleva den". En liknande känsla kan jag få av spel men inte riktigt lika påtaglig. I spelen är ändå världen mer konkret och därmed på något sätt mer närvarande och redan "realiserad" än i boken, i texten. Kunde jag teckna bättre hade jag försökt måla platserna eller miljöerna eller situationerna för att på så sätt komma dem närmre. Det är ofta de lite mer mardrömsliknande uppenbarelserna som lockar mig mest. Det är den motsägelsefulla känslan av att önska sig till en tid och plats som är fruktansvärd men samtidigt inse hur idiotiskt det är. Som att önska sig till ett post-apokalyptiskt landskap, till en död stad, eller till ett hus som är större på insidan än på utsidan. Till de platser som egentligen är raka motsatsen till en trygg miljö eller till situationer som bara skulle riva sönder hela min verklighetsuppfattning. Kanske är det naturligt för mig som just lever i en trygg miljö att drömma (om än inte helt utan självinsikt om dess dumdristighet) om döda världar. Det är ofta kontraster lockar. Men som sagt, samtidigt inser jag hur korkat det är och om jag tänker efter så är jag nog inte ute efter att leva i den värld jag idealiserar utan att bara på något sätt vistas i den tillfälligt. En turistresa till fruktansvärdheten.
Egentligen kom jag att tänka på det här i och med att jag funderade på hur det kommer sig att vi överhuvudtaget kan se något annat än svart bläck på papper när vi läser en bok. Att orden symboliserar begrepp och idéer är en sak, men sen då? Jag vet att det egentligen inte är något mysterium om man börjar fundera på det rent tekniskt. Ja, orden symboliserar begrepp, begrepp som vi kopplar till bilder och känslor som vi sedan kombinerar och kopplar till minnen som vi upplevt. Nya sammansättningar bildas av tidigare minnen och vi "minns" nu den nya miljön i vårt huvud.
Som vanligt kan jag inte riktigt formulera vad jag är ute efter, dock. Det tar stopp där. Mycket därför att jag inte själv riktigt vet vad jag är ute efter. Det är en brutal bitterljuv känsla att läsa klart en bra berättelse.

Motsägelsefullt

Jag slås ofta av alla motsägelsefulla företeelser som är så karakteristiska för oss i tillvaron.
Den ena sekunden läser jag om hur mänskligheten, intelligent, förnimmande intelligens, är så fantastiskt osannolik att det inte går att greppa i dess helhet (The Goldilock zone, google it) och i nästa sekund frossar jag i eskapism i form av datorspel, film eller böker med osannolika historier som så fullkomligen motsäger allt jag vet om verkligheten. Ändå kan jag kombinera dessa båda intryck och njuta av båda.
Å ena sidan inser jag mer och mer hur lite plats det finns för fantasifulla monster i världen å andra sidan kan jag ändå sätta mig in i en fiktiv världsåskådning i en bok eller i ett spel som om det var fullkomligt trovärdigt.

Jag kan inte släppa det. Efter att jag läste Parallel Universe av Michio Kaku trodde jag att jag aldrig kunde läsa en till fantasy-bok eller liknande. Det var som att den boken tog död på fantasin. Inte nödvändigtvis på ett negativt sätt, för plötsligt blev verkligheten i sig otroligt mer svindlande.
Anledningen till att alternativa verkligheter (fantasy-världar, alternativa dimensioner, gömda drömvärldar i garderober etc) är så underbara att läsa om är för mig, den där känslan av "ja men vem vet...". Och visst, rent intellektuellt, efter all skolgång, alla SVT-dokumentärer, all empirisk data från vardagen, så vet jag ju att det inte finns en möjlighet att gå in i en garderob och krypa ut i en snötäckt skog. Men det var på något sätt en vetskap som inte kändes i roten. Den finns där, finns alltid där, men något som går att lätt ignorera vid väl valda tillfällen (och vissa har lättare för det än andra, ta t ex spöken och "Gud" vet vad annat folk ser och tror sig se). Men att läsa den boken var som att ta ett koncentrerat piller av all kunskap om min omgivning samlad över åren på en enda gång. Det jag hört någon höra att någon läste någonstans blev plötsligt kopplat direkt till mig.

Direkt efter jag läst klart den boken (jag förstod ändå bara kanske 2/3 av allt som stod i den och kanske är även det lite generös tilltaget) började jag fundera på hur jag skulle kunna njuta av "orealism" på nytt. Hur skulle jag kunna sjunka in i en värld utan att direkt tänka "nej vänta nu..."?
Nu har jag kommit ifrån den känslan igen och jag kan läsa, spela, se på film utan att bli påmind om att det är omöjligt. Visserligen kan jag ibland, istället för att tänka mig saken som trovärdig, istället se det som konst, en metafor, eller annat i den stilen. Som när någon blir skjuten i en Hollywood film och flyger 40 meter bakåt. När man var liten ifrågasatte man såklart aldrig sådant. Men sedan jag lärde mig att det är fullkomligt overkligt så började tankarna gå en kort omväg till "WOW VAD COOLT". Omvägen är något i stil med: "det är estetiskt tilltalande->WOW VAD COOLT".

Nu till vad jag ville komma till. Många forskare och i synnerhet fysiker skulle jag tro, får ju frågan om inte verkligheten ter sig trång och tråkig när allt de ser är atomer (eller ja, nu ser man inte så mycket på atomer längre, då vi går djupare än så), ekvationer, ljusår och allt vad det är. Att det inte längre finns plats för alver, troll och magi. Deras svar brukar vara att nej, världen blir inte tråkigare, den blir desto intressantare. För desto mer de lär sig om världen, fysik och universum (what's the difference?) desto mer svindel får dem av hur otroligt stort allting är och hur mycket otroliga saker som sker i den verkliga världen, i Universum. Som att liv uppstår.
Jag började funderade på hur man skulle kunna skapa en ny fantasy-genre ur vetskapen att allt faktiskt kan (eller potentiellt kan) förklaras i vetenskapliga termer. Fast den är ju egentligen inte så ny, den brukar ju kallas science-fiction. Dock vill jag inte ha det till science-fiction utan jag vill fortfarande ha magiska världar med troll, monster och eld ur händerna, fast skapad ur möjligheten till andra dimensioner, parallella universum.
När det finns/funnits vetenskapliga teorier som lett till möjligheten att varje val, varje möjlighet vi möter varje föder ett nytt Universum för varje sådant val, vad i världen är INTE möjligt?

Fiktion, det är något jag verkligen inte kan greppa. Fan.

Deus ex animus

http://www.salon.com/books/feature/2007/05/15/lewis_wolpert/index.html

Lewis Wolpert hävdar att religion är resultatet av vår upptäckt av orsak och verkan. Att så fort vi förstod att sätter vi en sten på en pinne får vi mycket mer kraft i vårt slag så kom önskan att på samma sätt förklara allt i vår omgivning. I synnerhet sjukdom och död. Därav har vi uppfunnit övernaturliga ting som för att förklara det som inte så enkelt finns en omedelbar, uppenbar orsak till i naturen.
Ingen särskilt kontroversiell tanke i min mening. Inte heller särskilt originell tyckte jag, även om artikeln vill få det att låta så. Åtminstone inte att religion skulle vara ett sätt att förklara det vi inte kan förklara. Det är väl de flesta överens om? Både religösa med vördnad i rösten och ateister med förakt.
Inte heller är vidareutvecklingen att religion är programmerad i våra hjärnor på detta sätt särskilt uppsägelsväckande.

Men vad jag funderade på, som vanligt, är vad som skulle hända om vi alla hade en mer avslappnad attityd till vår religion (om man nu är religiös). För om det vore så så skulle till och med jag nästan kunna tänka mig att ta till mig någon form av religion.
Låt mig förklara.
Om nu religion är ett direkt resultat av hur vår hjärna fungerar, som både Dawkins och Wolpert hävdar fast på lite olika sätt, kan vi då fly undan det? Hur kan Dawkins, Wolpert och jag och alla andra som inte tror - inte tro? Det borde ju vara oundvikligt? Båda herrarna vill få religion till något av en överlevnadsteknik. Ett sätt att må bättre och bygga sociala band. För det krävs inte "EN OCH ENDAST EN GUD", det spelar ingen roll hur tron ser ut, bara den finns. Så om alla religiösa kunde skåda sig själv utifrån och se sig själva och andra religiösa i ett mer övergripande perspektiv skulle religion bli mer attraktiv. Lite som att leva i en fantasivärld. Lite som det jag önskar jag hade...
Så istället för att skrika "jag har rätt, du har fel" så skulle religiösa människor skåda varandras tro och säga "intressanta gudar ni har och ber till och vilka vackra ritualer ni har". Jag vet att det såklart inte skulle fungera eftersom en uppriktig tro krävs för att religionen ska få de effekter som den enligt Wolpert och Dawkins är till för. Och inte kan man väl ha en uppriktig tro men ändå likställa sin egen tro med andras, trots att de kanske direkt motsäger varandra?
Jag önskar det gick, och kanske skulle det gå om man skrev om religionerna en smula. Kanske om vi gick tillbaka ett par tusen år och började tro på lokala gudar istället för så stora universella sådana. Då skulle kanske gudar Ganesh, Pallas Athena och Morrigan alla leva samtidigt fast rådande över olika regioner. Ingen skulle behöva motsäga en annan. "Jaha, ni kallar dödsguden för Osiris? Vi kallar den Hades". Hades tar grekerna, Osiris tar egypterna, Hel tar skandinaverna osv.

Så varför kan somliga inte tro? Eller kanske rättare sagt, varför kan somliga välja att inte tro? Förstås för den förmåga som de flesta ändå besitter, om än i olika mängder, i olika plan, i olika delar av våra intressen, nämligen förmågan att skåda oss själva från avstånd. Att granska vårt jag med vårt jag. Att reflektera över våra handlingar. "Oj, jag tror jag såg ett spöke!" är första reaktionen. Sen kommer "Nej, det var nog inte ett spöke, därför att..."

Som sagt säger Wolpert i artikeln att religion är en direkt konsekvens av vår förståelse för orsak och verkan. Men han beskriver inte det sambandet tydligare. På vilket sätt skulle vår förmåga att skapa verktyg leda till tron på övernaturliga ting? Visst, alla har (också enligt Wolpert) någon gång per år en "övernaturlig" upplevelse. Hur vi tolkar den upplevelsen är förstås otroligt olika. Så visst, desto mindre vi vet, desto mer benägna är vi kanske tolka upplevelsen mer bokstavligt. Men jag skulle ändå vilja höra Wolperts argument.
Jag köper heller inte riktigt argumentet att religion är gynnat av evolutionen för att troende var/är mer psykiskt välmående och inte upplever lika mycket ångest än icke-troende. Den skillnaden tycker jag inte är tillräckligt stor för att ha betydande effekter på evolutionen. Om jag gråter 10 dagar fler än en troende person betyder det inte att jag dör lättare.

Gästfrihet

Sent på dagen, men inte mörkt. Röda, gula, på marken bruna löv. Vid godmodiga Valdis dörr står den okända Möbrim den behövande. Valdis, god och varm, ser Mödrins lidande och öppnar sin dörr. De båda delar på mat och dryck under samtal i Valdis hem. Utanför är det snart mörkt. När de båda stillat önskan att äta och dricka känner sig Valdis tung och trött vid bordet. Utan att hinna ta farväl av sin gäst, somnar Valdis utan förvarning sittandes vid bordet; ovetande sövd av Mirdrir.

Valdis står på det oändliga fältet. Moedrir, ledaren, den vetande står framför henne. Morbirn talar till Valdis följande ord.
-Känner du igen dig?
Valdis har aldrig tidigare skådat platsen och är oförmögen eller ovillig att tala. Möebrin fortsätter.
-Jag är mycket nöjd med din gästvänlighet och jag vill nu göra dig samma tjänst.
Vi står nu i Hessr. Jag öppnar härmed Hessr för dig och du är välkommen hit när mörkret i din värld fallit. Du kommer upptäcka att min värld är stor. Större än din egen. Inom tid kommer du lära dig hitta.

-Veronica Lovent

DuNsA

http://www.wired.com/wiredscience/2009/04/thermodynamino/

Liv i universum tycks vara oundvikligt. Åtminstone DNA.

Vad innebär det? Jag vet att jag citerar Parallel Universe ofta, och egentligen är det kanske inte Kaku jag borde citera utan de ursprungliga forskarna och tänkarna, men han satte ju ändå ihop allt till en lättförståelig samling. MEN. Tanken jag kommer att tänka på är den om att Universum försöker bli varse sig själv. Eftersom människor, och allt runt omkring oss bara är, som det heter, star dust, så är ju vi universum likaväl som det svarta intet som syns om natten. Så om vi är universum, är inte universum självmedvetet då? Är universum i själva verket programmerat att söka förstå sig självt?
Detta kan väl alla fall knappast vara medvetet gjort isåfall? Åtminstone inte om självmedvetna varelser ska agera universums hjärna. Då fanns det väl ingen hjärna alls att tänka ut sin egen design en gång i tiden?
Ställt så blir ju frågan lite mystisk och farligt nära gud. Men vad innebär det egentligen att DNA och liv är nära oundvikligt i universum?
Ett svar kan ju vara att det finns oändligt många universum, alla med aningen olika fysiska lagar. På så sätt blir vårt universum med alla de exakta värden som krävs för att atomer ska kunna stabiliseras och forma molekyler och tillslut DNA, oundvikligt. För finns ett oändligt antal, ja då är sannolikheten för att vårt universum ska bildas... oändligt sannolik. Ja du hajjar...
Men ändå? Om då i princip allt kan vara möjligt, vad är då omöjligt? Det måste väl ändå finnas någon slags över-fysik som ändå dikterar på vilket sätt universum kan bildas? Har visserligen läst att somliga universum kanske bara existerat en ofantligt kort tid för att det helt enkelt kollapsade i samma ögonblick som det skapades.

Om det bara finns ett universum i taget då? Kan vara samma sak där i och för sig. Om det funnits fler universum före vårt, så kan det funnits oändligt många. Men ändå.
Jag tror förstås inte det finns någon "poäng" med det hela. Men någon slags förklaring måste väl finnas? Vi kanske inte ska ge oss själva allt för stor roll i det hela. Vårt medvetande är nog trots allt bara energi som byter plats. Något som kanske helt enkelt är oundvikligt när atomer interagerar på så hög nivå. Alltså först klumpar de ihop sig (ja, först blir det atomer förstås) till molekyler, olika ämnen. Flera molekyler klumpar sig och bildar stenar, vattenmassor, som med mer energi blir något nytt, mer komplex sammansättning molekyler osv tills vi har levande djur och människor där sammansättningarna är så komplexa att just sånt här börjar ske. Det svarar i och för sig inte på någonting alls. "Det bara är så" är ju ett fruktansvärt otillräckligt svar. Men jag undrar om det inte någonstans är där vi kommer hamna tillslut. Lite som matematik. Kanske när allt tillslut faktiskt bara är matte för människan. 1 + 1 = 2. Varför då? Det bara är så.

Men varför blev det så att livet, dessa komplexa sammansättningarna av atomer, då rent automatiskt ville bli fler?! MEN VARFÖR?! Varför allt.

Jag förstår ingenting och jag blir bara mer dyster av det. Universum känns hopplöst stort och samtidigt klaustrofobiskt litet. Kanske finns det svar på många av mina frågor i den enklaste skolboken, men tyvärr kommer jag ändå fastna någonstans i ett omöjligt varför. Vem som helst skulle säga att det är "människans ultimata öde" att fråga sig varför bla bla. Ja, ja, jag vet... Atomerna gör på ett sätt och sedan frågar de sig själva varför. Eller var det strängarna? Eller vad det nu var.

Ibland känns det som att jag kan falla isär redan i nästa sekund. Att mitt medvetande är så oerhört omtåligt och osannolikt att det lika gärna kunde lösas upp i tomma intet. Som att atomerna bara skulle tappa sitt fäste med varandra.
Varför identifierar vi oss förresten inte mer med det vi är uppbygda av?
Visserligen är inte ett hus sin grund, sina betongpelare, sina armeringsjärn eller sina parkettgolv.
Jävlar, där kom jag in på en typsik filosofisk fråga jag läst om någon gång. Det har säkert ett namn också.

Nej.

Ett yttrest meningslöst inlägg

Någonstans i slutet av tonåren kom jag till den insikt som jag sedan dess tror att alla på ett eller annat sätt kommer till eller måste komma till.
Den populäraste tankefrågan för den frågvise tonåringen är "vad är meningen med livet?". Fast såklart så är det inte så frågan ska ställas och det är nog mest en myt att det är så den ställs. Frågan lyder (varning för klyshiga ord) "vad är det att vara människa?" Både som individ, vad innebär det att vara "Jag", samt vad innebär det att vara "Oss". Hur som helst, tillslut kom jag, och jag tror de allra flesta, fram till följande:
1. Livet är meningslöst.
2. Ingen är unik.
3. Jag är inte speciell.
Hur annars ska man kunna leva, om man nu är intresserad av att leva?
Men även om jag funnit insikten att allt är meningslöst och därmed är fri att göra vad jag vill, så tog det lång tid (och processen pågår fortfarande) att faktiskt agera därefter och tron att jag är unik och speciell är svår att avliva; som så känt för "Oss" ultimata egoistister.
Intressant är det de få gånger då insikten slår en i ansiktet på nytt, sådär någon gång i månaden:
"Wow, allt jag gör är bara en och samma uppladdning till ett poänglöst avslut där allt jag gjort genast raderas och görs verkningslöst."
Det är det jag talar om när jag pratar om tankeplan. När jag slås av en sådan tanke så måste jag genast ta ett steg ner på trappan och tänka "varför gör jag X och Y? Jo, för att jag vill bli Z och därmed leva ett gott liv på alla sätt och vis". Ett gott liv i förhållande till hur det självmedvetna livet som oundvikligen (nödvändigt?) växt fram och kollektivt vävt sitt nätverk av måttstockar under ett antal tusen år.
På det planet finns inte frågan "men sen då?" eller "men varför då?"
Där finns politiska korrekthetens eviga mantra "för våra barn och våra barnbarn och deras barns skull", trots att kedjan ändå är den samma som på det högre planet. Lite som i matematik. Det går inte riktigt att räkna med oändliga tal, så man gör allt för att undvika en sådan loop, och kommer man fram till en sådan så skär man antingen av den (3.3333333333333333333333 anyone? eller PI är ju ett ypperligt exempel) eller räknar om.
Ibland känns det ändå bra att det finns mål som ännu inte är kända för Oss. Så att även vi icke-troende har något mystiskt att blicka mot. Vad är Universum? Finns det flera universa? Kan vi resa dit? Vad kom före oss, vad kommer efter? Men när man upptäcker att det skulle kunna vara möjligt att svara på de frågorna känner jag mig genast instängd igen.
Om X antal miljarder år (biljoner? jag vet inte så noga det där med siffrorna...) så kommer vårt universum att försvinna igen. Det spekuleras om att göra det möjligt att fly in ett annat unviersum, eller till och med resa tillbaka i tiden i vårt eget universum innan det förintats och fortsätta leva där. Men vaaarföööör?!
I slutet av boken Parallel Universe talar Michio Kaku om sitt eget förhållningssätt till "allt". Vad tror han om meningen med universum osv. Det blev en besvikande avslut för mig då hans svar var ytterst ogenomtänkt och fattigt. Ett slags "jomen...det är nog inte meningslöst ändå". Ett standardsvar om att vi skapar vår egen mening. Den eviga självbedrägelsen. Jag hade hoppats på att en så lärd människa hade något av mer substans att säga.
Vad jag förespråkar är att acceptera meningslösheten men sedan skita i det. Ja, om man nu har intresset av att behålla sin mentala friskhet och leva ett trivsamt liv.

Nog är det bra melankoliskt att vara förnimmande.

Svea rike

Här kommer ett inlägg om något ovanligt konkret. Eller kanske menar jag ovanligt mänskligt.

Jag råkade hitta ett program om svenskhet häromkvällen. I samband med nationaldagen hade Göran Rosenberg ett program om svenskheten. Han träffade kända och okända svenskar och frågade om vem som är svensk, hur man blir svensk osv.
Att man ens ägnar tid åt en sådan fråga är för mig intuitivt bisarrt. Det har ingen betydelse om en person är svensk eller inte. Men nu ska vi ändå diskutera detta, för det är sånt vi gör i rika i-länder.
Varför skulle "svenskheten" vara så fruktansvärt intressant att diskutera? Sitter polackerna och diskuterar vem som "egentligen" är polsk, sitter japanerna och frågar sig vem som egentligen är japan? Jag har faktiskt ingen aning. Jag skulle genast tänka att de absolut inte gör det. Men troligen är svaret det motsatta. Såklart att de gör det.
Hur som helst så kom många olika vinklar upp i programmet. Självklart var de främlingsfientliga svaren mest komiska, men också mest irrelevanta. En (vem det var har jag ingen aning om) hävdade, som svar på Rosenbergs fråga, att Sverige och svenskheten byggts upp under tusentals år av människor i detta land. För det första har Sverige som nation inte funnits i "tusentals" år. Men idén (föga originell dock) är ändå intressant. För visst håller jag med om att en nations kultur byggs upp kontinuerligt och konstant. Men det betyder också att utvecklingen aldrig stannar. Dessa "tusentals år" har absolut inte stannat bara för att jag eller någon annan fötts just "nu". Om hundra, om tusen år kommer svenskheten vara något annat (om ett land vid namn "Sverige" ens existerar då för det är väl tveksamt) och man kan då fortfarande säga att svenskheten byggts upp under tusentals år.
Så bara för att "svenskheten" håller på att förändras och att någon inte gillar förändringen betyder inte det att den är "fel". Man kan dra en parallel till språket. Språket utvecklas konstant och kan inte stoppas med aktiva förbud eller språkfascism. Ja, oerhört många "egentligen" onödiga engelska uttryck används idag i svenskan. Men det är inte fel. Det är en fullkomligt naturlig utveckling. Jag stör mig oerhört på det själv, men jag inser också att det är meningslöst att gnälla på det. Det är så språket fungerar och utvecklas när det kommer i nära kontakt med andra språk.

Hur som helst. Jag började självklart att fundera på vad jag själv ansåg som svenskt och vem som är svensk. Helst vill jag ju se mig själv som nationellt blind, att jag inte bryr mig om nationalitet eller vem som är vad. Men så är ju förstås inte fallet. Jag själv funderar ibland på vad jag är. Min "svenskhet" har blivit ifrågasatt flera gånger. Jag har fått höra, vid flera oberoende tillfällen, att jag ser fransk ut. Hur nu en fransman ser ut. Och jag har fått svara på frågan om jag talar svenska eller inte.

Att frågan just är så otroligt beroende på definition och på tillfälligheter gör den egentligen ointressant och borde förpassas till dåtiden.
T ex, du ser en person på gatan som ser asiatisk ut. Det är då lätt att tänka att den personen är kines, japan, korean eller kanske mongol osv. Men om du går fram till personen och pratar med denne får du kanske höra att personen pratar perfekt, felfri svenska och beter sig precis som du förväntar dig att majoriteten av människorna som lever i detta land ska bete sig. Är den personen då svensk? Finns det kanske fler svar på den frågan? Svensk ja, men med utlänsk härkomst? Svensk ja, men född i utlandet? Nej, inte svensk, men bott här i hela mitt liv? Känner sig personen svensk men anses osvensk av andra. Vad väger tyngst? Svensk i liv och leverne, men osvenskt utseende?
Det är omöjligt att definiera och därmed puckat och irrelevant att att ägna tid åt.
I synnerhet eftersom frågan inte har någon som helst verklig betydelse. Vi har som tur var inget nazistparti som bestämmer vem som får vissa rättigheter om vi har rätt nationalitet, t ex.
Det som betyder något är medborgarskapet. Det i SIG anser jag vara en konstig företeelse också. Men jag inser att det är nödvändigt. Med vårt nuvarande monetära system skulle allting kollapsa om vi gav allting åt alla. Någonstans måste vi dra en gräns. Kan man vara svensk utan svenskt medborgarskap? Äh, meningslöst.
Det är lite som det där med giftermål. Kan du vara gift utan att ha genomgått ceremonin? Enligt lag, nej. Men vad fan har lagen med kärlekslivet att göra?

Ibland funderar jag på om jag själv är "svensk". Sverige har, precis som många länder (alla?) en intressant historia och ett fascinerande förflutet. Vi har ju, tillsammans med de andra nordiska länderna, de berömda vikingarna samt asatron (visserligen lite före landet blev en nation). Den nordiska mytologin tycker jag om. Ibland funderar jag på om jag kan kalla detta för "min" historia. Har jag rätt att räkna mig till detta förflutna? Kan jag kalla de seder och riter som kommer med den svenska kulturen för "mina"? En person sade till mig att det är inte nödvändigtvis är min historia utan mitt lands. Det ligger helt klart något i det. Med den lösningen så kan egentligen vilket land som helst bli mitt och därmed skulle jag också kunna räkna landets kultur och seder som en tillgång lika mycket för mig som för infödda i landet. Ett land och en nation är ju bara resultatet av en kollektiv historia som dagens levande människor egentligen inte har något att göra med i någon direkt mening. Vi bara föddes här, eller hur? Lika lite som dagens tyskar kan hållas ansvariga för Hitlers framfart kan dagens svenskar ta åt sig äran för att vi lever i ett av världens tryggaste, bekvämaste länder. Vi kan endast fortsätta på det spåret och se till att det fortsätter så. DET kan vi ta åt oss äran för. Men om DET lyckats vet vi inte heller ens fören vi är döda och borta och vi hamnat i historien.

I slutändan är det nog som din sexualitet. Ingen annan än du själv kan bestämma vad eller vem du är. Bara du själv. Känner du dig svensk så är du det. Och då är Sverige ditt land. Eller vad det nu är för land det gäller. Det värsta jag vet är när man hör/läser någon förvirrad stackare fråga "jag gör det här och det här... är jag bög?"
Ja/nej säger någon utomstående. Helt sanslöst korkat.

Och fy faaaan vad pretentiöst det här blev.

Darmang (arbetstitel)

Att jag skulle vara expert på kosmologi efter en populärvetenskaplig introduktionsbok vore att ta i. Däremot har jag nu fått upp ögonen för ytterligare ett tankeplan. Desto fler jag upptäcker desto mer deprimerad blir jag, eller borde kanske bli. För inte är jag deprimerad på "riktigt".
Vad jag försöker komma fram till är att jag börjat upptäcka olika "tankeplan". Jag ritar upp samband och hitta mönster där ingenting finns. Kanske är jag sen med detta, men det spelar ingen roll, inte för mig åtminstone.
Alltså.
Vi har det allra högsta planet. Med högsta menar jag inte det "bästa" utan helt enkelt det mest teoretiska. Det mest fjärran och det mest främmande för mänskligt förnuft och vardagliga liv. Detta plan befolkas alltså i min mening astrofysikerna (eller rättare sagt, astrofysiska tankar, oavsett vem som tänker tankarna). De ämnen som däri behandlas är så fruktansvärt fjärran för mänskligt förnuft att det ibland förvirrar människan själv med till synes omöjliga idéer (hur forskarvärlden hade svårt att acceptera Einsteins relativitetsteori t ex, eftersom det så stred mot mänskligt sunt förnuft). Egentligen behandlar de sådant som är så nära så vi inte ser det. Skogen står i vägen för träden osv osv. Grejjen med detta plan är att det som det behandlar faktiskt är verkligheten vi ser framför oss. Eller det är åtminstone ambitionen. Det är inte fiktion vi forskar på.
Under detta plan skulle kanske filosofins metafysik komma. Mycket metafysik har sedan blivit faktisk fysik med testbara hypoteser. T ex tänkte sig naturfilosofen Demokritos i Antikens Grekland atomen som världens minsta byggsten utan all matematik och mikroskop. Några tusen år senare är atomen bekräftad med empiriska bevis.
Filosofin bygger däremot "enbart" på logik och ren tankeförmåga. Filosofi bygger mycket på hur väl man kan motivera sin idé, hur väl den sammanfogas med tidigare tankar, hur pass logiskt korrekt den är och fri från alla möjliga hål som kan tänkas uppkomma. Idealismen inom filosofin är idén att allt vi ser framför oss är beroende av mänskligt medvetande. Att om alla människor försvinner så upphör världen att existera i någon bemärkelse. Hur pass svindlande och omöjlig denna idé än verkar så finns egentligen inga som helst sätt att bevisa det annat än med finurliga argumentationer, vilket är anledningen till varför jag inte sätter metafysiken på ett högre plan än astrofysiken. Till ämnet hör att det på senare tid uppkommit svårgripbara kvantteorier om att världen framför oss faktiskt är beroende av ett medvetande. Hur detta hänger ihop är jag inte helt säker och det verkar inte fysikerna själva ens vara (om det är av intresse, läs på om vågfunktionen/wave function och Schrödinger's cat). Men jag tar upp det som parallell till hur filosofin ibland upphöjs till testbar fysik. Att världen skulle vara icke-existerande så fort den inte förnims är förstås endast i teorins matematik, men betänk implikationerna.

Jag blir mycket mer fascinerad av de fruktansvärt vertikala matematiska formler som plötsligt kommer fram till att vårt Universum kanske inte är det enda.
Det finns helt fantastiska idéer som filosofer kommit fram till men varje gång jag läst om en ny sådan tanke så har jag alltid ifrågasatt om filosofen själv faktiskt trott på sin idé eller om det helt enkelt bara varit en intressant tanke. Något i stil med "Jamen så här kan det lika gärna vara..." men sedan gått hem och fortsatt leva som om världen visst är objektivt existerande oberoende av människan eller vad det nu är. Den undran har jag fortfarande. Viss filosofi är ju förstås mycket mer jordnära och kan tillämpas rent socialt men som sagt...metafysiken.

Nästa plan vet jag inte riktigt vad det är. Det är inte så att jag satt in värsta stegen som jag skrivit upp eller så. Jag bara skriver som det kommer upp i huvudet nu. Visst, jag skulle kunna stoppa in ett gäng forskningsämnen här och rada upp dem i mån av hur pass "teoretiska" de är. Men det är inte riktigt det jag är ute efter. Men säg att nästa plan är ett mer verkligt men globalt plan. Ett plan där människor behandlar verkligheten som den ser ut framför oss och handlar därefter. Men fortfarande på ett ganska övergripande sätt. Kanske en politiker i sin politikerroll som måste fundera på verkligheten utifrån länder som om de vore levande varelser i sig men aldrig riktigt ser människorna. Det är fortfarande bara siffror som måste förflyttas för att kanske förbättra någonting någonstans. Det skulle kunna vara det plan man funderar på om man oroar sig för hur människor har det i andra delar av världen och sätter sig in i fjärran, främmande situationer. Inte nödvändigtvis empati eller sympati utan även där inte människan i sig står i centrum utan också funderingar kring stora tekniska lösningar.

Sen kommer vi ner på vanlig levnadsnivån av tankeplan, där människan funderar på hur den ska leva sitt liv. Vad ska min karriär vara? Hur ska jag agera mot andra människor osv. Övergripande sitt eget liv.
Sedan kommer dagsplanet. Min omedelbara nutid och framtid. Nojjor, känslor, drömmar, det sociala livet som det är nu. "Vad ska jag ha på mig imorgon? Sa jag rätt sak på dejten? Hoppas jag får jobbet".
Min poäng var egentligen inte att lista såhär, men det kanske ändå förmedlar vad jag känner.
Genom att ägna tid åt det högsta planet har jag fått ett svindlande perspektiv på vad som försiggår på det lägsta. Som om jag stod på toppen av en ravin och tittade ner. Där nere ser jag mina intressen förminskas till fullkomligt banala, idiotiska och poänglösa. Varför bryr jag mig om vad för pixlar jag färgar på en platt datorskärm när allt jag egentligen ser är partiklar i rörelse som kommer från rymden för miljarder år sedan? Som någonstans i slutet av boken Parallel Worlds av Michio Kaku beskrivs människan som universums sätt att blir varse sig självt. Vi är ingenting annat än kosmiska partiklar sammansatta till människor. Våra atomer var kanske en gång en stjärna, en komet, en sten i rymden, ett gasmoln, osv osv. Vi är inte skilda från universum som vi intuitivt tror. Är vi universum självt?
Som sagt, vilka tangenter jag trycker på i detta läge ter sig som fullkomligt poänglöst med det perspektivet.

Då till min poäng.

Var ska man leva bland dessa plan? Var ska man placera sitt medvetande? På det vardagliga planet såklart. Var annars kan man leva? Jag kommer till det.
Jag har stött på flera människor som aktivt värjer sig från dessa "högre" tankar. De har tänkt tankarna på natten, blivit introducerade för dem i skolan (religion, filosofi, fysik osv) men snabbt upptäckt att de är allt för obehagliga att betänka och därmed struntat i det. Och visst, egentligen är det bekvämt att bara gräva ner sig i det absolut mänskliga. Att endast se handen framför sig.

Jag har alltid gillat tanken på att jag har fullkomligt fel i hela min världsbild. Litteraturgenren Fantasy är som ett behagligt, säkert sätt att leka med den tanken utan att riskera att den är sann, eftersom den just gör sådant som är omöjligt. Inte bara för att magi inte finns utan för att författaren uttryckligen talar om för läsaren att detta är mitt fantasifoster, detta är inte på riktigt, men jag önskar dig mycket nöje ändå.
När man däremot betänker sådant som kan vara sant så börjar man leka med sin världsbild på allvar.

Efter att jag läst klar Parallel Worlds blir jag nästan generad och får dåligt samvete över att leva med tanken på det lägsta planet. Åtminstone i mina skriverier. Det känns billigt, lågt och ointressant. Men samtidigt måste jag nog inse att antingen blir jag sinnessjuk och förlamad av att enbart se mig själv i myrperspektiv eller så lär jag mig separera de båda världarna och endast syssla med det högre planet som något slags tidsfördriv/fritidsintresse (som så görs av alla som njuter av att stå uppe på ravinens kant) och därmed vara nöjd med att även betänka för mig det omedelbart närvarande livet. Vi kan trots allt inte leva någon annanstans än i oss själva och vi kan tyvärr inte vara annat än människor. Åtminstone inte idag, i nutiden, i detta universum. Vad det nu än innebär.

Faktivt

Att springa kan ibland vara min enda tid att tänka ostört. Ostört av dator, musik, bok eller annat. För jag tar mig aldrig tid att bara sitta och inte göra någonting och därmed tänka. Den enda underhållningen som finns när man är ute och springer är att tänka.

På något sätt raserar Parallel Worlds lite min världsbild. Om ens hälften av de teorier som arbetas fram av forskare världen över faktiskt beskriver universum korrekt så börjar jag fråga mig själv vad som finns kvar att fantisera om. I förra inlägget sa jag ju att det blir lite av en annan typ av fantasi. Att fantisera om den teoretiskt möjliga men ack så fjärran teknologi i motsats till fullkomligt overkliga världar som i vilken fantasy-bok som helst. För säg att vi kan beskriva hela universum med en teori (som är forskarnas mål, en theory of everything). Säg att vi förstår allt. Kan beskriva allt och förklara allt med denna teori. Om det blir allmän kunskap bland människorna, vad kommer hända med den övernaturliga fantasin?
Jag får på något sätt visionen av mig själv idag eller i framtiden sitta och läsa en bok och bara tänka att "det där är inte ens fysikaliskt eller logiskt möjligt på något plan" och därmed förstöra berättelsen för mig själv.
Okej, fantasin går nog inte riktigt att döda så lätt. Åtminstone inte än. Visst, redan nu inser jag att magi är omöjligt men när jag läser en bok där magi ingår så struntar jag ju i att det är omöjligt i alla möjliga världar. Grejjen är bara den att om jag hade kunskapen i framtiden skulle jag kanske kunna räkna ut på vilket sätt den "magin" skulle kunna fungera. Människan kanske skulle på något sätt kunna manipulera partiklar i luft och mark. Det vill säga, likt George Lucas Star Wars som tog död på "magin" bakom The Force genom att ge det en förklaring i form av ett slags virus, får vi liksom "förklaringen" till ett fantasi-fenomen och dödar därmed det intressanta. Eller? Jag är lite kluven där. Är det mindre intressant om man har en förklaring till allt fantastiskt eller är det bara intressant på en annan nivå?

Tack och lov när jag väl sitter där med en bok så går jag omedelbart över i ett helt annat tankesätt och jag struntar i verklighetsförankrade föreställningar om vad en värld kan och inte kan vara. Det finns för övrigt en känd paradox som kallas "fiktionens paradox" (sopig översättning av the paradox of fiction) som kanske kan säga något i ämnet. Alltså, hur kommer det sig att vi kan få känslor för fiktiva händelser och karaktärer trots att vi vet att det inte är på riktigt. Våra känslor tycks alltså inte basera sig på något verkligt föremål.
När vi sätter oss ner för att se en film eller läsa en bok så försätter vi oss i ett nytt slags tillstånd där vi kan tro att fiktion är verkligt och därmed agera därefter, men fortfarande ha en fot i verkligheten och inte t ex springa iväg och ringa polisen när någon blir mördad på film.
I samma tillstånd antar jag att man också struntar i att saker och ting inte är fullkomligt realistiska, så länge berättelsen framställer det overkliga på ett trovärdigt sätt inom den fiktiva världen i sig.

Utter cosmic stuff

För ett tag sedan var jag ganska inne på temat världen som fängelse. I form av att verkligheten i sig inte är intressant nog. Som om den hindrade oss från att vara precis vad vi själva vill vara (en sten, ett brinnande eldklot, en ko med gälar, en blå, svävande boll?). Många gånger har jag hört forskare i alla kategorier säga i intervjuer på TV och annat att de inte behöver någonting som mystifierar deras vardag (ofta i samband med religion osv) eftersom de ser världen och Universum på ett annat sätt än de flesta och tycker det är nog fascinerande och otroligt så det räcker i flera livstider. Både i det vi redan vet och det vi absolut inte har den blekaste aning om. När jag läser boken Parallel Worlds (The Science of Alternative Universes and Our Future in the Cosmos) av Michio Kaku börjar jag nog hålla med. Dock förstår jag inte allt och det kunde nästan lika gärna varit en roman så vitt jag vet men bara det lilla löftet om att det faktiskt är på riktigt är fullkomligt svindlande.

I städerna är vi som isolerade i ett sfäriskt fängelse. Både natt och dag är vi omgivna av en halvt genomskinlig hinna som täcker himlen. Det är otroligt sällan jag kommer på tanken att titta uppåt. Dock mer på sistone (även innan boken). Och inte är det så konstigt om vi ändå knappt ser något. Jag känner sällan lust att åka ut i naturen och jag är synnerligen en stadspojke men jag skulle vilja åka ut till en plats där himlen är kolsvart om natten, oförorenad av stadsljuset för att se hur himlen ser ut. För jag vet bokstavligen inte hur den ser ut på en sådan plats. Eller jag minns inte rättare sagt.
För visst är det lätt att glömma att Jorden är en planet som ligger i ett tomrum där avstånd kan räknas i antal biljoner år det tar för universums snabbaste fenomen, ljuset, att nå vissa platser. Att se stjärnorna på ett sådant sätt, ute på landet, utan störande ljus och andra moment tror jag skulle bli en rätt intressant påminnelse.

I Parallel Worlds skriver Kaku en mycket intressant iaktagelse angående svårigheten för världen att acceptera Einsteins relativitetsteori när den var ny. Kortfattat skriver han att inte konstigt att våra upptäckter om Universum strider mot vårt sunda förnuft när just det förnuftet är uppbyggt i en värld som representerar en extremt, extremt minimal del av Universum. En del där densiteter, temperaturer och hastigheter är synnerligen små och milda. I resten av Universum är allt så extremt mycket radikalare.
"The problem lies not in relativity [Einsteins teori] but in assuming that our common sense represents reality." Bara det är också en "ganska" intressant insikt.

Men jag undrar vad skillnaden mellan att se världen och Universum som full av fullkomligt ofattbara teoretiska möjligheter så främmande och bisarra för det mänskliga förnuftet som det ser ut idag jämfört med synen att vår verklighet är en grå och tråkig plats där endast fantasivärldar som är fullkomligt omöjliga att någonsin uppnå och endast kan finnas i just fantasin, egentligen blir. Jag har alltid känt att hur pass bisarr vi än upptäcker att verkligheten är (då pratar jag inte om attacken mot WTC eller av forna och nuvarande diktatorer utförda massmord osv) så kommer det fullkomligt omöjliga och fantasifulla alltid intressera mig mer.
Men nu är jag inte lika säker. Jag har nog under en lång period börjat fascinera mig mer för sådant som känns fullkomligt fjärran, men ändå skrämmande trovärdigt och säkert i framtiden fullt möjligt.
Jag tror det hela bottnar i en önskan (hos mig) att se världen och samhället som fullkomligt förvridet till något radikalt annorlunda från det jag ser framför mig idag. Antingen i det logiskt omöjliga eller i det fjärran möjliga.

Ideas

An explosion of speed and mobility. Green to blue backdrop. Blue dominating fast.
Twirling, soaring, ground no longer visible but trees never fading. Slowing, accelerating, untamed bursts of speed; never ending. Impossible angles. Unseen wind, invisible fragrance.
Dropping, slowing down, landing in her mind, born of her mind; to her mind. Waking up.

-Veronica Lovent

Knaster

Att vara oerhört oandlig som jag är men samtidigt längta efter att både läsa om och själv väva berättelser om gudar och annat tycks inte precis vara den bästa kombinationen eller den mest uppenbara. Kanske just därför jag hamnat där.
I den antika världen hade i princip allting hade en egen gud, ett eget skyddsväsen eller någon form av andlig varelse förknippad med sig. Allt ifrån skog, bäck till himmel och känslor. Det borde på något sätt finnas en gnutta av den tendensen kvar i oss idag. Alltså att konstruera nya gudar utifrån vår miljö idag. Det har förstås gjorts, ett mycket bra exempel är i boken American Gods av Neil Gaiman där bla Internet är en fet, bortskämd snorunge som luktar bränt gummi.
Kanske är det brist på fantasi och inte brist på andlighet som försatt mig i den situationen. Åtminstone vad det gäller att formulera nya myter för nutiden istället för att sitta och måla om antika mytologier. Eller så är det min inbygda tendens att slå ifrån mig allt som kan tänkas vara av andlig karaktär i mitt vardagliga liv och därmed gör uppenbarelser som att det är ström-väsen som susar igenom datorn och vrider igång fläkten och lyser upp bildskärmen omöjliga.

Varför jag kom att tänka på detta är för att imorse satt jag och lyssnade på första avsnittet för säsongen av radioprogrammet Ström i P2. Där intervjuades en människa som spelat in ljudet av ström. Det var gjort med någon form av känsligt instrument som kände av elektromagnetiska fält i luften osv. Det är inte så viktigt hur det fungerade, det roliga var kommentaren att detta kunde vara andarna i strömmen som viskade till oss.
Det behöver inte vara något så konkret som en gud i form av en tjock unge som luktar bränt gummi, som på något plan känns lite gladlynt barnsligt (finns en tid för sådant också, men det är inte riktigt det jag är ute efter). Det blev plötsligt något oerhört mer romantiskt med mystiska väsen som rör sig i luften, i ledningarna och runt omkring oss hela tiden och viskar med små, små sprakande, knastrande röster som bara går att höra med en viss sorts instrument. Det är sådana saker jag önskar att jag själv kunde komma på och binda berättelser kring eller på något sätt väva in i någon historia.

Resa rasera

När jag reser genom Sverige med tåg blir jag alltid lite dyster om jag tittar ut genom fönstret. Det mesta ser ut som ett spöklandskap med sedan länge övergivna fabrikslokaler, ensamma förfallna lador och ensliga hus mitt i till synes ingenstans.
I normala fall tycker jag visserligen om sådana miljöer. Jag tycker visserligen också om att känna mig dyster till en viss gräns. Melankoli som någon form av meditation.
Att resa med tåg gör landskapet till ett bildspel och man får inte riktigt komma så pass nära som man i vanliga fall kanske skulle vilja. Kanske har dysterheten att göra med det faktum att jag också känner mig mycket ensam när jag reser. Isolerad från allt med bara en riktning att åka utan ett val att vända om.
Jag funderade ibland på resandet när jag var litet yngre. Jag tänkte att jag satte mig i bilen (flyget, tåget osv) och sedan snurrade Jorden. Jag tänkte att resandet endast var till för att forsla kroppen till en annan plats (vilket förstås är sant), men det fick mig att känna mig fast i kroppen. Som om resandet skulle göras irrelevant om vi inte hade en kropp. Alltså att vi med tanken kunde resa omedelbart istället. Jag fick en känsla av att kroppen var en meningslös köttklump som oerhört primitivt och mekaniskt var tvungen att forslas omkring så att jag, den riktiga jag, kunde komma dit jag ville. Med det perspektivet känns det som att det enda som skiljer länder och människor ifrån är fysiskt avstånd. Japan ligger bara på andra sidan Jorden därför att en stor landmassa befinner sig därimellan. Det ät såklart trivialt och jag försöker inte komma fram till något utöver det men jag får ofta triviala tankar i huvudet som för en kort kort stund får mycket större betydelse för mig. Som att det betyder så mycket mer. Lite kopplat till det kan en textrad från Death Cab For Cutie's låt The New Year vara; "I wish the world was flat like the old days. Then I could travel just by folding the map."

Jag kom bara att tänka på det.

Privat musik

Musik kan vara ytterst personligt. Eller rättare sagt, musik är alltid ytterst personligt. Hur vi upplever den, vad exakt i musiken vi hör, vilka typer av ljud vi letar efter när vi lyssnar på en ny låt som vi ska bedömma är bra eller dålig enligt vår smak.
Jag har en väldigt snäv musiksmak med mycket få avvikande artister som är nära raka motsatsen mot resten. Jag önskar alltid att få höra min musik på fester, på klubbar osv. Precis som alla andra. Men när jag väl får min önskan uppfylld på en fest och någon favoritlåt spelar så kan jag plötsligt känna som att jag exponerar mig själv på ett obehagligt sätt. Som att musiken är så personlig att den blir privat på samma sätt som att du inte vill stå naken inför okända människor. Detta trots att då ingen i rummet egentligen kan veta att just denna låt är en av mina favoriter.
Jag kan inte riktigt förklara det. Kanske är jag rädd att bli dömd. Att någon ska säga "gud vilken dålig låt, sätt på något kul istället", vilket visserligen inte alls är särskilt ovanligt i det sammanhanget. Men det är oftast för att min musik är mycket dålig partymusik. Jag har några undantag, men även det brukar inte fungera så bra på en större majoritet.
Men just känslan av att det här är lite för privat för att så öppet visas för andra. Trots att det inte finns något som gör just den artisten till "min". Det är ju inte jag som gjort musiken.

Ber om ursäkt för ett något innehållsfattigt inlägg.

Oneiroi

Flera gånger den senaste tiden har det blivit mer och mer uppenbart hur otroligt ouppmärksam jag är på mig själv, min kropp, min omgivning, detaljer osv. Jag har t ex mycket dålig koll på vad som händer i min egen kropp. Det kan t ex vara varför jag får ont på ett ställe eller blir trött en viss tid eller får ont i huvudet osv.
Jag råkade slå på programmet Hjärnstorm på SVT idag. Temat var extas. Vad händer i kropp och hjärna när en människa försätter sig i trans och extas. Musik, sex, meditation var de klassiska framkallande orsakerna till detta stadie. I programmet gjordes ett experiment där de lät ett gäng svenskar i alla åldrar dansa till typiska afrikanska trummor i en klubb-liknande miljö. Syftet var att de alla skulle försätta sig i trans/extas. Sätta sig in i musiken helt enkelt. Det funkade utmärkt. Så gott som alla tappade fattningen i något skede.
Vad jag vill komma fram till är att jag själv aldrig skulle identifiera en sådan känsla som att lite tappa verklighetsuppfattning, tidsuppfattning osv. Jag skulle inte kunna identifiera mitt eget transtillstånd. Eller rättare sagt, jag har inte gjort det tidigare. Jag tror att det skett på några live-spelningar och sådant. Kanske inte riktigt lika intensivt som när syftet faktiskt är att fullkomligt förlora sig själv. Men de pratade om ett slags "förstadie" i programmet, och det är kanske något sådant jag tänker på då.
Hur som helst, jag tror att jag har någon slags rädsla för att erkänna för mig själv och andra att nära "oförklarliga" saker sker. Eller sådant som är lite "mystiskt" i en lite "andlig" mening. Likt meditation. Jag kan diskutera meditation rent teoretiskt, men när det väl ska klämmas fram ur mig så har jag någon inbyggd eller gammal intränad spärr mot att ens tro på att meditation (och sådant liknande) fungerar rent kroppsligt. Jag tycks liksom se det som att människan lurar sig själv med placebo-effekter. Egentligen finns det väl gott om bevis för att meditation fungerar och vad som händer i kroppen, men det är inget jag tänker på när jag blir direkt konfronterad med en sådan företeelse. Det har för stor "flumstämpel" som jag pinsamt nog tycks klamra mig fast vid, medvetet eller omedvetet (medvetet nu då, eftersom jag diskuterar det, heh). Just medidation har jag själv velat pröva, lite kanske för att just försöka vänja mig själv ur rädslan för allt som inte är -bordet framför mig-, -stolen jag sittter på-, -solen går upp varje morgon- osv; de benhårda empiriska sinnesdata framför mig. Jag har inte direkt lyckats dock och inte heller har jag väl försökt riktigt ihärdigt.
Det finns säkerligen många exempel på när jag gjort något som jag inte genast kan fullkomligen förklara för mig själv. Saker som säkert är både bra och angenäma, men när de väl sker så lägger jag inte märke till det. Jag drar liksom inte slutsatsen, kopplar inte orsak och verkan och därmed tappar jag säkerligen många saker som jag skulle kunna utnyttja till min fördel. Anledningen till att jag ens kommit att tänka på detta är att så många i min närhet rapporterar just sådana här saker (jag kan inte ens komma med ett vettigt exempel). Och min spontana reaktion är ofta "jaja...vi säger väl så då" (jag säger inte så, men det är den tanken som sitter där i bakhuvudet). Jag vågar liksom inte tro eller sätta mig in i idén, tanken. Allt är inte imbillning, trots allt och även om det skulle vara det så är det sällan några negativa saker, så varför inte utnyttja det, vad det än är. "Vetenskapligt bevisbart" eller bara tanke-lekar.

Placebo-effekter tycker jag dock inte alls är att förakta. Det finns ju exempel på folk som stämt sin doktor för att de fått sockerpiller trots att de faktiskt blivit friska. Du fick vad du trodde och det hade sin verkan. Vad har du att gnälla över? Det finns mycket jag gör som egentligen inte har någon vettig förklaring, men jag gör det liksom för "placebo-effekten". Kanske är det mer "ritualen" jag är ute efter, men lite besläktade tycker jag de begreppen är. Åtminstone dess resultat.
Ta t ex bönen. Man kan argumentera för att bönen inte egentligen är ett rop på en utomstående gud, utan som ett sätt att t ex stålsätta sig själv för kommande prövning. Som en kraftsamling. Vad du egentligen gjort är att fokusera dig själv och försätta dig i en positivt tankestämning som faktiskt hjälper dig i slutändan. Gud-biten är lite av en placebo, som får effekter, men kanske inte pga det som den troende tänker sig. Nu låter det kanske lite smått kallt och arrogant att förkasta den troendes tro som en placebo-effekt, men vad är skillnaden egentligen? Du får effekten och den troende skiter väl i vad jag kallar det. Gud, eller sockerpiller.
Kanske blandar jag ihop placebo med konstruktion. Men men...

Det där med positivt tänkande som ett sätt att lyckas eller må bra vet jag inte heller om jag tror på. Grejjen är att jag vet att det stämmer och fungerar. Men jag tror inte på det. Det är ju skillnad på att förstå något intellektuellt och att faktiskt tro på det. Många saker har jag från början vetat men inte fören långt senare börjat förstå ordentligt och också börjat leva efter. Med goda resultat kan jag tillägga. Det har med samma sak som det jag sa längre upp. Jag tror jag underskattar hjärnan, tanken. Samtidigt finns det inget jag värderar högre eller tror på mer, alltså hjärnan och tanken. Det ligger något motsägelsefullt där i mig. Jag är å ena sidan fullkomligt övertygad om att att tanken kan styra över kroppen men å andra sidan lever jag tvärt om. Som att tanken på något sätt är undergiven kroppen.

Nåja...

Presomnusfobi

Sömn är en rolig grej. När jag var liten brukade jag se sömnen lite som en tidsmaskin. Jag var rätt fascinerad över att jag kunde lägga mig och somna och sedan till synes vakna långt senare men utan att behövt känna en sekund av tiden passera. Det tycker jag i och för sig fortfarande är rätt intressant. Fast ändå tycker jag att jag kan känna av tiden som gått på något sätt. Det är inte riktigt som ett ögonblick mellan sekunden jag somnar och sekunden jag vaknar. På något sätt känns det ändå som att tid har gått, men jag har ingen aning om hur mycket. Kanske är det någon del av kroppen som ändå är vaken och känner av att tiden går.
Sen finns det förstås det som händer om man somnar och sover kanske bara en timme eller inte ens det. Då man tror att man inte somnat alls. Eller så är det alla fall för mig, och jag har hört andra säga samma sak. Jag vet att det garanterat finns forskning på det där om varför man tror att man inte somnat alls, men det är inget jag känner till. Jag pratar bara om själva känslan. Nog för att man inte alltid har kontroll över allt som händer, men just sömnen är så universell och så konstig på något sätt. Vi bara automatiskt stängs av, lämnas helt försvarslösa.

Jag är lite rädd för att lägga mig i sängen för att sova ibland. Kanske för att jag förr i tiden hade så svårt att somna för att jag alltid låg och tänkte på saker. Och det är kanske inte så konstigt. Att ligga ner i ett tyst, mörkt rum när all annan stimulans stängts av så får hjärnan äntligen tid att tänka själv. Ibland brukar jag se det som att hjärnan (eller jag, eller vad man nu vill) liksom vill något den inte får. Eftersom poängen är att jag ska sova så är tänkandet, visserligen väldigt tillfredsställande på något plan, men helt fel. Så ibland om jag känner för det brukar jag "tillåta" mig själv att fundera en stund tills jag tillslut hugger av tanken och bestämmer mig för att sova.
Den tjuriga ungen som inte vill gå och lägga sig finns på något sätt kvar i mig också. Jag skulle kunna lägga mig mycket tidigare och bara sova för att det är skönt och det är kul med drömmar, men ändå så envisas jag med att sitta uppe. En del av mig är visserligen rädd att jag inte är trött nog och därmed kommer få ligga och vrida mig en lång stund innan jag somnar. Och att inte vara trött nog betyder mer tid för tankar vilket betyder att jag kommer ännu längre ifrån att sova. Det är egentligen en ganska stor grej det där. Skräcken för att inte somna när man väl ligger där. Den verkar vara ganska stor hos mig. Trots att jag inte har det minsta problem att sova längre.

Så var det där med drömmar ja. Jag har världens drömperiod nu. Jag kan vakna och minnas fyra, fem drömmar. Eller jag minns att jag drömt dem men såklart, som vanligt inga detaljer. Det är lite sorgligt. Jag önskar jag mindes alla mina drömmar på samma sätt som jag minns min vakna tid. Om man mindes sina drömmar som sin vakna tid, undrar vad som skulle hända med ens verklighetsuppfattning.
Förresten, hur definierar man slutet på en dröm och början på en annan? Visserligen blir det ju ett naturligt stopp om man vaknar mellan varje dröm, men om man inte gör det?

Sofi|Filo

Så jag tycks ha börjat snegla lite på filosofi igen. Först tänkte jag att jag skulle göra slag i saken och sätta mig in i Wittgensteins Tractatus. Göra ett försök att med hjälp av en förklarande text i en lärobok förstå vad han menar i sitt verk. Men ack nej. Jag både förstår inte och är inte heller lika intresserad längre. Det är både för abstrakt och inte riktigt mitt intresseområde. Verkets första mening är dock fortfarande lika fascinerande
"1. The world is all that is the case". Det är fantasieggande på något sätt samtidigt som det borde vara raka motsatsen. Utan att läsa ett enda ord till skulle man kunna tänka sig att han menar "världen är som den är och det finns inget utöver världen". Vilket är ungefär vad jag och många med mig, alltid levt efter, världen är vad vi ser framför oss, punkt slut. Samtidigt som jag i och med det börjar fundera på hur vi egentligen (även vi icke troende/ateister) ser på världen. Nu råkar det inte riktigt vara hela sanningen med hans Tractatus, och det var inte riktigt det jag tänkt skriva om nu.
Så istället för att läsa på om Wittgensteins världsbild stängde jag det bandet och tog den första istället (Filosofins Historia, tre delar, av Anders Wedberg) och började läsa på sida ett. Föga överraskande, om Antikens filosofer.

Tänk vad mycket större världen måste ha känts för de första filosoferna. De satt och på fullaste allvar försökte fundera sig fram till ett svar på hur världen fungerar. De som brukar benämnas som de första filosoferna hade alla en sak gemensamt. De försökte lista ut vad som var alltings grundsten. Någon tänkte sig vatten, en annan luft en tredje oändligheten. De tänkte sig detta grundämne, urämne som uppträdande i flera olika former. Likt vattnets tre aggregationsformer (likt tvålens tre aggregationsformer, den flytande, den fasta och gastvålen!).
Det intressanta är att Wedberg och alla filosofer med honom, tycker det är värt att diskutera och fundera över dessa uråldriga idéer och teorier. De förkastas inte som skrattretande idag, utan man försöker istället förstå hur de tänkte och varför. Försöker återskapa det system som Thales, Anaxagoras och alla de andra byggt upp. Man liksom försöker täppa igen de logiska oegentligheterna och putsa till ytan för att på nytt se hur den kan ha sett ut från början. Trots att det egentligen är fullkomligt otänkbart att faktiskt ta tankarna på allvar och spinna vidare på dem idag. Andra filosofiska läroböcker gör detsamma. Man skulle kunna ta det kort och säga "Thales trodde allt var gjort av vatten, okey, moving on". Men det gör man inte.
Den mesta filosofi verkar för mig som ett enda stort systembyggande. Det finns ju en era och ett gäng filosofer som i och för sig brukar kallas de stora systembyggarna (någonstans 16-1700-tal tror jag), men egentligen tycker jag att alla verkar köra på det. Det känns ibland som att fantasyförfattare och filosofer inte är så olika. En fantasyförfattare skapar en egen värld och placerar in fiktiva karaktärer. En filosof tolkar vår värld på ett sätt så att den oinsatta nästan inte längre känner igen sig. Men sedan i slutändan känns det som att allt filosofen sagt var "blått är blått, vi står på marken och himlen hängar ovanför oss", dvs absolut ingenting. Men runt omkring finns ett system uppbyggt som beskriver varför man kommit fram till just det. Eller det är alla fall det som är meningen. Det är processen att inte ta allt för givet. Det jag tycker är så fint med den filosofiska traditionen är att alla bygger på tidigare idéer. Vilket för övrigt gör det så viktigt att just beskriva hela Thales ursprungsidéer. Det finns ingen filosof sedan Antiken som inte låtit sig inspireras av tidigare tänkare.

Jag kan aldrig riktigt bestämma mig för om jag egentligen tycker att filosofi är slöseri med tid och fullkomligt meningslöst. Därför att hittills så finns det inget system som är felfritt eller fritt från logiska hål eller motsägelser. Någon kommer fram till något, skriver ner det och publicerar det. En annan kommer några år senare, granskar verket in i minsta detalj, hittar kolossala hål som raserar hela idén, hela systemet och så fortsätter det. Det jag alltid lockats av har varit tankarna som de är. Lite som med att tänka sig Gud som existerande, trots alla logiska hål och motsägelser. Att bara slänga sig ner i det som en vattensäng och ligga där ett tag och känna hur det känns.
Det finns såklart undantag som faktiskt fått praktisk tillämpning och har idag enorm inverkan på hur vi lever. Ta t ex vetenskapens metod att ställa upp en hypotes, testa hypotesen och förkasta hypoteser som inte stämde. De som verifieras blir teorier, inte fakta. Teorier som alltid kan fullkomligt falsifieras i framtiden.
Det var från början bara filosofi, epistemologi, kunskapsteori. Vad kan vi veta, hur kan vi veta det osv. Samma sak med demokrati och t ex USAs styrelseskick. De tre stora institutionerna kongress, president, högsta domstol är en produkt av samtida tänkare i politisk filosofi ledda av frågan "hur ska vi kunna leda ett folk och minimera risken för korruption".

Jag suktar lite efter att bygga upp mitt eget system. Inte nödvändigtvis ett filosofiskt, för den förmågan och det livslånga engagemang som krävs känner jag inte att jag har, men en litterär värld vore möjlig. En värld med egna lagar och natur. En värld där vatten skulle kunna vara alltings grundsten. Det är väl verklighetsflykten som gör sig påmind. Fly in i sin egen värld. Visserligen är jag egentligen ingen deprimerad person som jämt ser världen som grå och trist och vill fly den, men jag gillar att sätta mig in i en sådan situation och sedan i den rollen önska mig in i en annan värld. Det låter lite snett, men kalla det ett intresse.
Ibland tänker jag mig filosoferna som litterära författare. Jag tänker att de visste, och när jag säger "visste" tänker jag på alla de klassiska filosofer man får läsa om i skolan; Descarte, Kant, Leibniz osv, jag tänker mig att deras idéer inte egentligen hade så mycket med verkligheten att göra, men att de tyckte det var roligt att tänka sig världen som sådan. Det är nog inte riktigt så, för många av dem verkade ta sin syssla extremt seriöst. Det var väl egentligen bara Hume som lite lustigt ironiserade över sina egna idéer som fullkomligt orealistiska i "verkligheten" och att han inte gick runt och levde sitt liv som om orsak och verkan inte var sammanlänkade (det var en av hans idéer, att länken mellan orsak och verkan inte är för oss synlig och därmed inte direkt kan tas för sann).
Så nu har jag kanske name-droppat nog och borde hålla tyst.

The stone of minds

Controlling their will with the staff of minds.
The cleric, gray and dry, gripped the staff with both hands in order to keep himself upright as he limped around the church. Even the master of minds will have to surrender the staff to death eventually. His knuckles whitened at the thought of it. Most elderly calmly accept it if it ever crosses their minds at all. They see it as the natural order. Leaving the earth for the younger to take their place. Not the cleric. He held the staff of minds, he held the people's will and now death was constantly on his mind. In his own mind, the only uncontrolled mind, he imagined himself fighting death every second of his life, every breath. Batting it off like feebly waving off a fly. A petty but persistent thing. The fly would eventually get its meal though.
The staff was a beautiful thing but only the cleric could see that, of course, so what did it matter? He sat down on the cold stone watching the staff. It glimmered in the gloom of the church. He liked to imagine it glimmered like his own white hair, weathered by age and experience and triumph. In truth, his hair was dull and unwashed. The stone in the staff had a keyhole and the cleric held the key. Unlock the stone to unlock the minds. That was how it worked.
He wasn't going to let anyone touch the staff ever again. It would die with him. He took one last look at it then he stood up and gripped the end of the staff with both hands. With the little strength he had left, he took a swing at the nearest stone pillar.
The stone of minds shattered and the cleric fell to the floor, dead.

Rundgång

Så jag har alltid fått lära mig och trott att buddhister har en cyklisk tidsuppfattning medan kristna har en linjär tidsuppfattning. Men det verkar vara helt fel. Ska man tro Zeitgeist-filmen så verkar även den kristna tron vara baserad på en cyklisk tid. Det Stora Året, The Great Year, är ungefär 25,765. Det Stora Året, som jag egentligen inte vet vad det översätts till på svenska, har passerat när jordens rotationsaxel gjort en full 360 graders rotation. Jorden snurrar inte perfekt runt sin axel utan vobblar, likt en snurr-leksak som man sätter i snurr på ett bord och tillslut vinglar till och ramlar. Under denna rotation "vandrar" solen igenom alla tolv stjärnbilder på himlen. Var 2150:e år runt vår så stiger solen upp på en ny stjärnbild. Just nu är vi inne på fiskarnas era. Solen stiger upp på fiskarnas stjärntecken. Föregående stjärnbild var väduren och nästa är vattumannen. Så medan buddhisterna har Hjulet så har alltså den kristna världen Det Stora Året som går runt runt och förr eller senare kommer vi fram till fiskarna igen. Detta är alltså inget som dagens kristna skulle gå med på, det är bara något jag alltså hört i filmen Zeitgeist. Rent astronomiskt och astrologiskt är det förstås sant, men dess koppling till kristendomen är inte allmänt accepterad. Men det intressanta är tanken att det faktiskt kan ha börjat som en sådan idé och att många, många religioner genom tiderna faktiskt haft denna syn på tiden och världen.

Spöke i skalet

Ghost in the Shell är en cyberpunk-anime från 1995. Nyligen har skaparna gjort en uppfräschning av orginalfilmen. Bland annat har de lagt till 3D-renderad grafik, färgkorrigerat och till och med bytt kön på en av karaktärerna. Det är anledningen till detta inlägg. Lite av en hyllning till filmen och för att fundera på frågorna som tas upp i den.
GitS var den första animen jag såg och jag köpte den på VHS-band i Danmark. Japanskt tal med engelsk text. Det var riktigt häftigt för mig och otroligt exotiskt. Första gången jag såg filmen fascinerades jag mest av hur allt såg ut. Hur otroligt tuff den var. Coola actionscener, häftigt språk, en för mig då helt ny miljö; den dystopiska framtiden. Av själva handlingen förstod jag ingenting. Knappt ens grundkonflikten. Det var en kombination av att jag var helt tvungen att läsa den engelska texten, som jag inte alls var så duktig på då, i samband med att historien är väldigt komplicerad och krånglig att följa.
Efter att ha sett om filmen kanske tre gånger började jag förstå grunden i det hela, men det var fortfarande mycket detaljer som jag gick miste om. Det gjorde mig egentligen ingenting för filmen var fortfarande så fantastisk i mina ögon.
När jag såg om filmen häromdagen så var det nästan som att se den för första gången på nytt. Plötsligt såg jag och förstod jag saker jag helt måste missat tidigare. Ändå har jag faktiskt sett om filmen flera gånger i vuxen ålder.
Egentligen vill jag väl inte förstöra filmen för den som kanske ännu inte sett den (och vill se), men utan att berätta lite av vad som händer så blir det svårt att förklara vad som är så intressant.
I filmen finns en karaktär som får sin hjärna hackad. Hackad likt en dator alltså. Någon planterar falska minnen i hans hjärna om en fru och en dotter. En fru och en dotter som inte existerar alls. Han går till och med runt med en bild i fickan på vad han tror är på hans dotter. Tillslut avslöjas sanningen för honom och hans hjärna blir "rensad" på de falska minnena. Bilden han trodde var på sin dotter visade sig vara en ful bild på honom själv. Hur kommer det sig att han aldrig träffade dessa människor då förresten? Se filmen.
Hela grundfrågan i filmen är "vad är en människa" och liknande frågor i samband med den. Vad är en själ? Hur kan vi veta att vi är på riktigt, hur kan vi veta att vi faktiskt finns? Kanske ingen orginell frågeställning, men det är i vilket sammanhang den ställs som är så bra. Huvudpersonen har en fullkomligt artificiell kropp men hennes hjärna är mänsklig eller innehåller åtminstone mänskliga celler. Men hur vet hon att hon faktiskt är eller har varit en människa en gång i tiden? Om man kan framställa ett artificiellt medvetande, alltså inte en Artificiell Intelligens utan ett medvetande fullkomligt identiskt med människans, kan det vara så att hon är helt skapad av ett företag för att göra det hon gör och sedan bara gett henne föreställningen att hennes hjärna trots allt är mänsklig. "Ingen har sett sin egen hjärna" säger hon i filmen, så hur kan hon veta? Hon minns dessutom inte sitt liv med mänsklig kropp av kött och blod.
Hur ska man behandla identitet om kroppar är fullkomligt utbytbara i framtiden?

Frågan om vad som gör en personlighet i förhållande till minnen är något som verkligen intresserar mig. Om man tar bort minnen från barndomen men behåller själva kunskapen, vad händer då med personligheten? Om minnet av något inte finns, har det då verkligen hänt? Jag vet inte om jag tror på en objektiv verklighet. Den verkligheten kan vi ändå aldrig uppleva eftersom vi alltid måste utgå ifrån oss själva. Om jag begått ett mord men inte minns alls att det var jag och polisen aldrig heller hittar vem det var, har jag verkligen begått ett mord då? Jag har inga samvetskval och jag har inte fått ett straff.
Självklart måste vi leva efter att det finns någon slags objektiv verklighet som inte försvinner när vi vänder ryggen till, men rent teoretiskt skulle det lika gärna kunna vara så.
Om någon planterar ett minne i min hjärna att jag har en fru och en dotter så har jag en fru och en dotter. Och det är det som är så läskigt.

Ghost in the Shell har också den mest fantastiska actionscenen i filmhistorien. Den är så fullkomligt estetiskt fulländad. Matrix kommer nära med sin lobby-scen men den har jag tröttnat på.
Ack... bra grejjer.