Krater

Det finns gott om science fiction-berättelser där rymden är full av intelligent liv som väldigt ofta är mycket likt mänskligheten. Det är ofta historier om livet i vår egen galax (med allianser bland fraktioner och storslagen politik där hela planeter räknas som enhetliga nationer) men också fullkomligt främmande världar och påhittade planeter i någon avlägsen, odefinierad del av Universum.
Tänk om vi finner att det observerbara Universum trots allt är fullkomligt tomt på intelligent liv förutom på Jorden. Tänk om vi får bevis på att medvetna varelser i stil med oss är så fullkomligt osannolika att vi må vara de enda i resten av Universum också. Vi må vara oändligt långt ifrån någon sådan tillförlitlig kunskap (annat är kvalificerade gissningar) i den frågan alls, men jag kom ändå att tänka på hur patetisk vår storslagna science fiction skulle framstå som då. Som ett sorgligt önsketänkande istället för fantasi. Fantasy-genren kanske redan är i detta stadie eftersom de allra, allra flesta ändå skulle erkänna att vår värld inte är fylld av älvor och troll. Men trots det så känns det inte alls som en sorglig företeelse att läsa och eller skapa fantasy. Och den genren riskerar heller inte att väcka löje på det sättet eftersom fantasy just är "fantasi", hundra procent påhitt. Så varför skulle science fiction vara sämre?
Många science fiction-historier gör ofta enormt mycket för att framstå som trovärdig inom en snar eller avlägsen framtid. Fantasy säger "tänk om...", medan science fiction säger "tänk när...".
Kanske överdriver jag och generaliserar enormt, för filmer som Star Wars har aldrig låtsats vara trovärdiga. Men ändå, om vi är ensamma i Universum, så framstår direkt alla ambitiösa försök att skildra ett framtida samhälle med planeter som enhetliga nationer som för politik med varandra över galaxer som bevis på ett sorgligt och tragiskt önsketänkande att Universum är annat än ett fullkomligt, skräckinjagande tomrum. Som mänskligheten som skapar sig låtsatsvänner i brist på annat.

isolerad

Det finns inget fullkomligt tomrum sägs det. Vi är som fiskar i vattnet fast vi tror att vårt vatten inte finns. När jag var yngre trodde jag man kunde lära sig gå på luften. Inte riktigt flyga, men liksom vandra i luften. Kanske var det något jag läst i en bok eller så var det någon som sade det till mig som för att spela mig ett spratt. Barn går ju på vad som helst. Hur som helst trodde jag på det i stil med tron på tomten.
Det känns oändligt långt borta nu. Både i tid och rum. Men på sätt och vis är det sant.
Jag önskar jag hade musik. Jag är inte van vid fullkomlig tystnad, med blodet susande i öronen och med det oändliga för ögat, långsamt roterande.

Det finns förstås ingen chans att ta sig tillbaka nu och ingen chans att rädda mig. Det är lite som att simma under havet för att komma tillbaka till vattenliknelsen. En dykardräkt och syrgastub som enda skydd mot drunkning. En ynklig barriär mot det fruktansvärda kalla. Det får mig att känna mig isolerad.

Jag har svävat iväg i flera timmar nu. Kanske till och med dagar. Mitt rymdskepp syns knappt längre. Min komradio har jag stängt av sedan länge. Frustrerade och gråtfyllda tal och vrål gör mig ingen nytta nu.
Det är ingen idé att dra ut på det längre. Jag föredrar att göra valet aktivt. Fast jag undrar ändå, om ingen finns i närheten som kan dömma mitt handlande varför ska jag då rätta mig efter uråldriga principer? Försent att bry sig om det nu. Från stjärnorna är jag kommen... Jag krossar kapseln i min mun.