Inte en gång till

Det har blivit väldigt få inlägg detta år. Betyder det att jag har slutat ha funderingar som jag känner att jag måste skriva ner? Ja. På sätt och vis är det nog delvis så. Åtminstone funderingar som jag tycker är allmängiltiga och intressanta. Sådant som inte är så blodtörstigt personligt. Men nu kommer på något sätt den existentiella rastlösheten tillbaka mer och mer. Den naggande ångesten som måste ligga i alla människors vardag. Om de har en vardag. Det vill säga den rika, västerländska människan alltså.
Den känslan är så allmängiltig att den ofta känns meningslös att poängtera. Skräcken för att fastna i något. Skräcken för att hamna i en grå, meningslös vardag utan att ens reflektera över att man sitter där. Skräcken för att inte räcka till och inte vara bra nog, inte vara duktig nog, inte passa in. Alla de tankarna blandas med tankar som: men även OM jag passar in, är duktig nog, och räcker till - är det allt? Det känns så simpelt. Var är djupet? Det meningsfulla? Många religiösa skulle här nöjt gå vidare, glatt vetandes (ovetandes?) om att de minsann är del av ett större sammanhang. Många av dessa skulle dessutom se min egen ångest som ett resultat av min brist på religion, eller kanske dessutom som ett tecken på religionens medfödda plats i människans liv och kanske till och med gå så långt som att se det som ett bevis på guds existens att även icketroende känner ett naggande hål där guden saknas. Det vill säga, om du inte har din gud och din religion så kommer det alltid kännas som att något fattas dig. Sen kommer en släng skam ovanpå detta: såklart det räcker. Herregud, människor svälter fortfarande i världen. Människor ligger i krig, blir förtryckta, förslavas och underkuvas av alla möjliga bisarra, påhittade anledningar. Var nöjd, njut av att vara en fri människa. Gå ut i naturen en  hel dag och kom hem och njut av att känna hela din kropp mör och behagligt öm efter att ha aktiverats så fullkomligt.
Ja. Jag borde tänka så. Jag borde göra det. Skulle jag inte vara lyckligare då? Istället häckar jag framför datorn och frustrerat försöker skapa saker jag inte är nöjd med alternativt försvinner in i ännu ett spel som jag, en vecka senare, tröttnar på.

Personliga inlägg skulle jag egentligen undvika i denna blog men jag talar förstås fortfarande i extremt ytliga och vaga termer.

Tankarna går ändå vidare. Om jag skulle leva så och njuta av enkla ting och framför allt vara nöjd med det, borde jag inte känna skuld också då? Skuld för att jag stänger in mig i en annan bubbla, en bubbla av vardaglig glädje i mitt trygga land i min trygga medelklass utan att medverka till att föra arten och samhället framåt, utan att engagera mig i politik, i mänskliga rättigheter, i vetenskap och forskning eller annat i den stilen.

Nej, det finns nog inget liv jag skulle kunna leva som inte skulle leda till att jag skulle känna ångest eller skuld över det ena eller det andra. Men kanske skulle jag kunna leva ett liv där jag skulle kunna känna mig mer tillfreds och inte lika ängslig över att jag inte är bäst, i vad än jag vill vara bäst i.

Kanske beror också bristen på inlägg på att jag nått den ålder då min hjärna slutat utvecklas och den mest tankemässigt tumultartade perioden i en människas liv är förbi för mig. Jag vet inte om det har med saken att göra men det var bara något jag kom på nu. Många av de tankar jag skrivit om här i bloggen återkommer men det är just det, de återkommer. Det är samma tankar och idéer och fascinationer jag redan haft och fortfarande har. Det gör de ju inte mindre intressenta (för mig), bara mindre intressanta att skriva om i en blog en gång till.

Ber om ursäkt för den missledande rubriken. Det låter som att jag gjort något hemskt som jag inte vill göra om och därmed får inlägget att låta betydligt mer spännande än det faktiskt var!