Mitt rum var lustigahuset

Minns vi drömmar som vi drömde dem, eller börjar vi redan efter ett par timmar efter att vi vaknat omedvetet lägga till och tolka in saker som egentligen aldrig skedde i drömmen? Jag ställde den frågan på ett forum och fick frågan "do we really remember anything as they really were?". Ett vanligt minne av vad vi gjorde dagen innan är inte lika problematiskt. Jag gick till skolan, träffade den och den, gjorde det och det. När jag gick hem gjorde jag just det, jag gick. Jag flög inte, jag simmade inte i asfalten och jag teleporterade mig ingenstans. Det är lätt att fylla i en korrekt uppskattning av vad som skedde då vi har alla naturlagar och grundläggande kausalitet att basera antagandena på. Sedan om jag minns katten som jag såg på gatan som svart när den egentligen var vit-svart enligt den "objektiva sanningen" har mindre betydelse. Men hur blir det då när vi ska minnas något som egentligen aldrig hänt eller något som på något sätt skett men inte i en värld baserad på strikta fysiska lagar? Hur var det nu, var marken av gummi och människan bredvid mig saknade ansikte? Åt han på min arm eller var det egentligen en hon? Eller kliade jag mig bara?
Vanliga minnen är ju också kända för att kunna förvrängas något efter en tid. Detaljer börjar tappa form och inte riktigt stämma överens längre. I värsta fall försvinner minnen också. Men dröm-minnet är ju oftast extremt kort. Jag är glad om jag minns min dröm direkt när jag vaknat, men två timmar senare kan den vara fullkomligt borta och allt jag minns då är att jag drömde, inte vad. Kanske tappar vi också detaljinformationen i samma takt.
Det finns vissa drömmar jag lagt på minnet som jag drömde när jag var liten. Korta, korta, enstaka detaljer ur drömmarna minns jag. Men hur pass verkliga är dessa minnen i förhållande till vad jag egentligen drömde? T ex har jag av någon anledning lagt på minnet hur det stod tunnelbanespärrar mellan pappas hall och vardagsrummet. Nu när jag skriver detta så kommer även ett annat minne fram från den drömmen, nämligen att pappa var som en zombie.
Denna dröm är säkert femton år gammal. Är det ens en dröm jag någonsin drömt eller är det bara en idé, en tanke i mitt huvud som inte kommit från någonstans alls?
Sen kommer förstås svaret på detta, samma svar som jag fick på mina upprepade frågor i föregående inlägget, nämligen "var har det för betydelse?".

Anledningen till att jag ens började fundera på det var att jag ibland tycker att andras drömmar verkar konstigare än mina egna fast på helt andra sätt. Som att de var helt uppdiktade, påhittade. För drömska, för klassiskt "dröm-knasiga". Drömmar i stil med "först åt jag glass med Elizabeth Taylor och sen hamnade jag i ett krig med min bästa kompis mamma bredvid mig med ett maskingevär".
Den enda anledningen till att jag tänker så är för att jag själv aldrig har sådana drömmar. För mig är de inte verkliga. Det gör självklart inte andras drömmar mindre verkliga, bara att mina egna drömmar oftast är mindre konkreta och innehåller ganska sällan verkliga människor som jag lätt kan identifiera. Oftast är det "en kompis" som jag inte kan sätta fingret på i efterhand. Eller så är det "någon jag vet vem det är" men exakt vem, det vet jag inte. Jag har heller aldrig drömmar om kända personer eller datorspel (som jag ändå spenderar en del tid på).

Vad jag funderade på var om vi inte drömmer, om inte om samma saker så alla fall på samma sätt? Därmed började jag fundera på om vi egentligen satt och fyllde i detaljer som de egentligen inte mindes, rent omedvetet. För att helt enkelt ge drömmen ett mer greppbart format.

När jag läser andras drömmar verkar det onekligen som att de både skiljer sig i sitt format och sitt innehåll. Sedan om det beror på att vi i efterhand lägger till och tar bort saker och därmed formar minnet av drömmarna efter vår egen person eller inte, det vet jag inte.

Flera

När jag var liten, faktiskt riktigt liten, funderade jag över vad som hände när man dör och när man föds. Jag tänkte mig att mitt "jag" ("själen", fast jag hade inte det ordet ännu) kanske, (för det var ju bara en gissning en idé), bytte kropp. "Tog kontroll" över en ny kropp var termerna jag använde, om jag inte minns fel. Jag tänkte mig att jag/vi kunde bli en tjej eller en kille i nästa liv oavsätt vad vi var i vårt nuvarande liv.
Jag vet inte idag om jag var påverkad av något eller om tanken kom rent av sig själv men idag så skulle jag vilja påstå att det var en egen tanke på den tiden. Frågan är då; är detta en barnslig tanke som de flesta sedan växer ifrån eller är det rent av en naturlig tanke som tycks komma som från ingenstans? Kanske är det något medfött att känna, att ha den tanken. Betyder det då att det kanske ligger något i det eller betyder det bara ja, ingenting? Vill man tro Richard Dawkins är eller kan religion vara en medfödd mekanism som vuxit fram som antingen en aktiv del av vår evolution eller som en biverkan av vår avancerade hjärna. För om nu evolutionen endast låter de starkaste individerna överleva och därmed lämnar allt överflödigt bakom sig så måste ju religion ha eller ha haft betydelse för vår överlevnad.
Det var inte så att jag trodde på reinkarnation. Det var bara en tanke.

Jag har flera olika typer av tankar och jag tar för givet att det är detsamma för alla andra. En sorts tanke har jag som återkommer. Det är en fråga, följt av ett uppenbart svar på en fråga jag redan besvarat tusen gånger innan, följt av ytterligare ett "varför" följt av ett "svaret har ingen betydelse". Bara för det kommer jag inte på något exempel, men det är som en tanke-formula. Alltid samma format.
Det är som om jag måste kolla om svaret är det samma på nytt. Eller, mer pessimistiskt så har jag inget bättre att fundera över.

Jag blir på något sätt alltid chockad när jag upptäcker att människor runt omkring mig faktiskt är mänskliga. Som när jag råkade höra en arbetskamrat på sommarjobbet prata med någon på sin privata mobil och säga: "Jag är trettio år nu. Har jag hamnat i den fasen i livet där det enda jag har att se fram emot är min nästa semester?". Visst, det är ett vanligt problem och inget nytt. Folk är rädda för att fastna i det döda vardagslivet men jag har aldrig hört det yttras på ett sådant öppet sätt förut. Alla vardagliga frustrationer uttryckta i en mening. Det alla både önskar och fruktar. Trettio år, tryggt jobb, flickvän, en vecka i Grekland på semstern. Men sen då?
På något sätt känns det därför tryggare för mig att ha ett kreativt yrkesval. Du utför inte bara någon annans jobb utan även ditt eget. Plus att jobbet går att utföra i vilken världsdel som helst.
Om det nu vill sig väl och jag någonsin tar mig in i branchen.

Lidl

I hela den västerländska idé-världen och samlade mentalitet så gäller det att man ska vara en god människa. God i motsats till ond. Att ge pengar till fattiga är gott. Att göra någon en tjänst utan krav på belöning är gott. Vi ska inte döda, inte stjäla, inte medvetet skada osv. Att gott är att föredra över ont känns naturligt, men det är inte det enda valet.

Den regerande och mest inflytelserika religionen de senaste tusen åren i väst har förstås också bidragit till att vi tror att detta är det ebda val vi har att göra. Det enda vi har att sträva mot. Det vill säga, att vara en god människa i motsats till ond.
Vad som verkligen kom som en överraskning i Bhagavad-Gita, den hinduiska "heliga" skriften, var att varken godhet eller ondhet är att föredra, utan att målet är att ställa sig över både godhet och ondhet.
Det som står i Bhagavad-Gita är egentligen inget nytt för den som läst religionskunskap på gymnasiet, men det är alltså denna bok, denna del av en bok, som faktiskt är källan till hinduismen och i viss mån buddhismen. Inte allt är känt för mig sedan innan heller. Aldrig har jag riktigt funderat på skillnaderna mellan västerländsk religion och asiatisk. Som sagt har jag mer varit inne på att förstå begreppet "gud" och om det finns möjlighet för ett sådant väsen att existera överhuvudtaget.

Krishna beskriver för Arjuna vad en människa bör sträva efter för att nå det absoluta målet; Nirvana. Det är inte absolut underkastelse av gud (eller om Vishus alla avatarer ska räknas som egna individer: gudarna) som gäller. Det är inte heller att följa några uppstakade regler likt de tio budorden. Det är att ställa sig över det goda, det onda, sin egen kropp och allt sinnligt.
Det intressantaste av allt är nog att det som vi, idag, i Sverige, oftast räknar som mycket positiva ord och handlingar i Bhagavad-Gita beskrivs som synd och som icke önskvärt.
"Passion" beskrivs nästan som den yttersta synden. Att vara passionerad är ju synnerligen ett trevligt ord i svenskan. Att ha passion för sitt yrke är önskvärt, en politiker vill gärna beskriva sig som passionerad och en person med passion för något är ofta beundrasvärd och ibland värd att avundas för sitt engagemang eller kärlek till vad det nu än är. Passionen leder till galenskap och irrationellt beteende. En besatthet av tingen, av det kroppsliga, av det sinneliga.
När jag tänker efter så är det egentligen det den vanliga "anti-materialistiska" tanken. "Man ska inte sätta så stort värde vid tingen..." och idealistiska vänsterpartister... Men det känns mer som en reaktion mot kommersialismen idag och inte något som folk fått från en urgammal idé i en tusenårig religion. På samma sätt som Rommantiken var en reaktion mot Naturalismen.
Dock menar Krishna i Bhagavad-Gita att även det kroppsliga är lika materialistiskt. Att då, som glad västerlänning istället för att köpa en ny TV, väljer att vandra i skogen en helg är minst lika materialistiskt och i grund och botten ytterst sinneligt och därmed syndigt. Du skall icke söka frid någon annanstans än i ditt eget inre verkar vara det slutgiltiga budskapet.
"Whence shall he hope for happiness?
The mind"
Nu har jag visserligen inte läst klart boken än, så kanske kommer detta snart också. Men utöver detta är det också intressant att Krishna inte sätter gudadyrkan först på listan över vad som är önskvärt i en människa. Krishna har inte nämnt det överhuvudtaget än så länge. Guden, gudarna tycks inte vara så jätteskilda från människan. Krishnu säger, "du minns inte dina reinkarnationer men jag minns mina". Alla har vi en odödlig själ men endast gudarna minns alla sina liv.

Hur kommer det sig att människan, trots att vi är så lika, uppfunnit två så kollosalt skilda idéer?
I den västerländska religionen är evigt liv belöningen. I den asiatiska är det den eviga döden eller friden som är målet. Att söka evigt liv känns mer naturligt ändå. Livets största uppgift är att leva. Så om vi får löftet om evigt liv bara vi lever gott och tror på gud så varför inte?
Svårare, känns det som, borde det vara att övertyga människor om att livet är ett lidande. Att ett varmt bad när man är kall är del av detta lidande. Att vara hungrig och sedan få äta sig proppmätt är ett lidande. Sedan är det väl diskutabelt om hinduismen verkligen är en missionerane religion. Snarare inte. Det är upp till var och en om man vill ta till sig idéerna och sträva efter sin egen inre frid eller om man vill frossa i mat och jordliga ting.

Fast om man inte inser eller känner själv att man lider utan njuter i fulla drag av sin "passion", varför då fullkomligen ändra riktning och se sitt liv som en evig synd? Det går bara inte ihop.
Men det är då det lustiga kommer..."livet är hårt" är inte precis en främmande fras för de flesta. Att livet är en berg-och-dalbana är heller inget nytt. Tyder det ändå inte på ett sorts lidande? Är det inte något som vi tycks säga varje dag?

Läsande

Ibland spenderar jag några minuter på att hoppa mellan olika sidor på wikipedia. Särskilt mytologi. Jag hittar kanske något som är döpt efter en grekisk mytologisk figur och så söker jag upp namnet på wikipedia för att läsa exakt varför detta föremål nu fått detta namn. Sedan hittar jag en referens i artikeln till någon annan gud. Och så hoppar jag vidare och vidare till nästa och nästa artikel. Sällan läser jag allt på en och samma figur. Bara tillräckligt för att bilda mig en uppfattning om helheten. Mycket av den grekiska och romerska mytologin var ju mycket likt en såpa på TV där alla är otrogna med alla. Alla ligger med alla. Det enda som skiljer gudarna tycks vara att deras sätt att söka hämnd är något mer övernaturligt.
Allt det där är jag dock inte intresserad av, vilket är varför jag egentligen inte har någon djupare kunskap av historierna och hur alla gudar egentligen förhållde sig till varandra. Jag är mer fascinerad av personifikationerna av annars teoretiska eller döda ting. Så som Cronus; tid, Hypnos; sömn. I den grekiska mytologin var de i och för sig snarare gudar som rådde över tid och sömn inte själva var tiden och sömnen, men det spelar inte så stor roll för mig, jag tycker ändå att det är fantastiskt.
Sen älskar jag också alla de osannolika, fullkomligt ologiska varelser eller händelser. Som Dantes version av djävulen (eller snarare Lucifer) som en kollosal figur med sina ben fastfrusna i is som han själv skapat genom att slå så hårt med sina vingar (för att försöka komma undan) att det djupaste planet av helvetet är djupfryst.

Jag erkänner att mitt intresse är fött ur populärkulturen. Om det inte vore för alla spel jag spelat och filmer jag sett och böcker jag läst som använt sig av mytologiska varelser så hade jag inte varit lika intresserad. Den grekiska är förstås den mest populära då så otroligt många gudar har gett namn åt saker vi gör och använder varje dag. Ord som siren, ord som slutar på -fobi och ett gäng andra sjukdommar eller psykiska men, hypnos, eko, kaos, erotik, lesbisk osv osv...
Men det är inte bara den grekiska som poppar upp i spel och littaratur. Jag har läst böcker som hanterat eller cirkulerat kring nordisk mytologi, mesopotamisk mytologi, afrikansk, australiensk, egyptisk, indisk och förstås keltisk (svärdet i stenen någon?). Inte riktigt alla, men väldigt många. Alla lika underbara när man väl läser om dem eller får de presenterade för sig i ett enkelt paket.

Det verkar som att det som alla mytologiska sagor har gemensamt är dess fullkomliga brist på förklaringar samtidigt som det ändå ska förklara allt. De har nästan en drömsk karaktär där något fullkomligt motsägelsefullt beskrivs som allt igenom naturligt. Som att Gud inte hittar Adam i lustgården men samtidigt ska vara allsmäktig och allvetande. Eller hur vissa gudar tycks slakta vem som helst för minsta lilla sak som om det vore det mest naturliga i världen.

Hur som helst, jag har tyvärr ingen bra poäng med det här inlägget.
Smått relaterat, jag har börjat läsa Bhagavad-Gita; den hinduiska religiösa texten. "Boken" i sig är egentligen bara en kort passage ur den episka dikten Mahabharata. Boken är en konversation mellan prinsen Arjuna och Vishnu i skepnad av Krishna förklädd till mänsklig soldat.

men men

Fönsterbleck

Gud diskuteras alldeles för litet som en entitet oberoende av religion. Alla stora välkända religioner och vad de anser om Guds (gudens) attribut är proppfulla av motsägelser och orimligheter. Därför är det inte interssant att diskutera t ex den kristna gudens existens därför att den guden finns inte. Inte som den beskrivs av majoriteten av de troende. Punkt slut. Vad man egentligen bör diskutera, och vad som egentligen är intressant, är om det finns en möjlighet för en gud överhuvudtaget att existera, oberoende av dessa religioner. Självklart måste vi då ändå utgå ifrån den monoteistiska gudens sedan evigheter givna attribut så som allsmäktighet, allvetenhet, perfektion.

Kan gud existera?
Vilka attribut har denna gud?
Är denna gud värd att dyrkas?

Den klassiska frågan om gud kan skapa en sten så tung att gud själv inte kan lyfta den eller värma en potatis så het att gud själv inte kan äta den är inte dum alls.
Oavsätt vad svaret blir så kan vi dra slutsatsen att gud inte kan vara allsmäktig. Om man då hävdar att gud är en varelse, en entitet så främmande oss människor att sådana frågor eller påstående blir fullkomligt absurda så har man en poäng men det försvårar ändå definitionen av allsmäktighet. Allsmäktighet måste ändå betyda att gud har eller kan ha fullkomlig kontroll över allting. Att skapa en potatis ur tomma intet och låta den flyga igenom världsrymden. Men betyder det också att gud kan skapa en rund kvadrat? En kvadratisk cirkel? En trekant med fyra hörn? Vart ska man dra gränsen? Ska man låta allsmäktighet vara allt som är logiskt möjligt?
Eller vad betyder logik för en allsmäktig gud? Jag antar att gud skulle kunna omformulera vad en cirkel egentligen är men blir det inte bara att byta namn på saker och ting? Cirkel blir kvadrat, kvadrat blir cirkel. Sen finns förstås frågan om gudens grad av perfektion. Vad innebär det att vara perfekt, hundra procent aktualitet?
Egentligen skulle jag vilja summera hela boken The Puzzle of God av Peter Vardy, men lättast blir nog att rekommendera boken.
Min poäng är alla fall att trots att denna bok finns färdig att läsa (och trots att tankarna däri inte heller är fullständigt Vardys egna utan har funnits i evigheter) så fortsätter skribenter att skriva i stora dagstidningar om "problemet" med hur en god gud tillåter ondska i världen. Teodicé-problemet är nog det absolut största icke-problemet i det hela. Det må vara ett problem för den kristna guden (egentligen inte), men inte i en diskussion om gud som varelse i sig.
Men en diskussion om gud, oberoende av religion, verkar inte existera. Inte för att jag är särskilt insatt eller ens läser någon form av filosofisk tidsskrift...

Stalaktit

Död i fyra år, liggandes på en brits i ett bortglömt sjukhus men ej förruttnad. Rummet grön-rostigt med fördragna, malätna gardiner. Ögonlock som inte lyfts på fyra år. Hon öppnar ögonen. Klara, glänsande sfärer som om de tillhörde den nyfödda.
De är bruna.
Ser sig om utan att röra sig. Låtsas vara fånge i sin egen kropp. En vakande sten dömd att låta sitt blickfång bestämmas av andra. Det luktar mögel. Doftar mögel.

Suget efter te är starkt men saknar kopp. Den handmålade kopp som köptes på loppmarknad för arton år sedan. Fjorton år sedan om hon räknar levande år.

En ton studsar i korridoren. Hon följer den tillbaka. Dörrarna är vidöppna. Den värld hon inte sett på fyra år är inte den värld den var. En fenomenens hinna gör allt suddigt. Inget ser ut som det ser ut. Så platoniskt tänker hon.
Torr mun, hårda läppar. De spricker när hon ler. Ingen ser henne för ingen är där.
Allt är grönt. Asfalten är borta.

-Veronica Lovent