Gaskollaps

Under en lång period tyckte jag inte om det svenska språket på många sätt. Så fort man skulle prata om något allvarligt eller försökte beskriva känslor så blev det så oerhört fult och krystat och löjligt. Lite som många verkar ha svårt att ta norrmän på allvar för att de låter som någon komisk, glad figur på TV. Jag har alltid tyckt att svenskan är bra som vardagsspråk. Flexibelt och lätt att modifiera sådär i farten. Nog för att det låter lite högtravande då jag inte direkt har mycket att jämföra med, men det är kanske samma sak som med patriotism. Folk älskar sitt land bara för att det är deras land, inte för att de vägt för och nackdelar och kommit fram till en slutsats att "ja, detta är världens bästa land". Jag är brutalt opatriotisk för övrigt.
På senare tid känns det som att jag hittat något slags intresse för svenskan trots allt. Det där med känslor och allvar och sådant känns fortfarande som att det sitter kvar. Det är ofta jag inte tycker att jag hittar passande ord eller uttryck som inte låter oerhört film-klyshiga.
Svenskan har för övrigt extremt dåliga svordommar.
Hur som helst, jag har börjar tycka att engelskans uttal för utländska namn eller utländska låneord förstör deras "klang".
Det är just det där med de enstaka orden som jag börjat gilla. Som "kollaps". Jag vet inte varför jag fastnade för det ordet eller varför Gaskollaps plötsligt lät väldigt tilltalande. Kombinationen av två ord till ett nytt som grammatiskt fungerar, men som inte riktigt existerar som begrepp är lite som att skriva en historia. Vad är en eller ett gaskollaps? Kan gas kollapsa? Det blir lite som fantasigrej där man får gissa lite vad som kan menas. Jag vet inte, gas kanske kan kollapsa på något sätt. Eller så blir det som jag beskrivit förut, ett mysterium. Ett ord som går att uttala men inte har någon betydelse. Eller ett ord som har en betydelse fast inte en betydelse som går att konkretisera. Sådant gillar jag.
Men sen är det ju som vanligt frågan vad det är som gör ett ord trevligare att föreställa sig eller uttala än ett annat. Kan man tycka om ord utan att veta vad de betyder enbart för dess estetiska karaktär? Det kan man nog.
Hur som helst, jag har börjat fatta tycka för ord. Mest slumpmässiga ord sådär. För jag läser ytterst lite på svenska. Vilket också känns lite löjligt. Som någon slags ungdomsrevolt, att "jag är minsann så cool så jag läser på engelska". Men den litteratur jag är intresserad av är ofta antingen inte översatt, eller så är ursprungsspråket engelska, och då vill jag förstås inte läsa en översättning. Översättningar förstör ju alltid oundvikligen på något sätt.

Nu blev jag plötsligt väldigt trött och "stirrig" och tappade tråden. Adjö.

Bok speglat

Det har var ett gammalt inlägg som jag aldrig skrev klart, så därför refererar jag till bokmässan som sedan länge är över för i år.

På bokmässan i Göteborg diskuteras varför vi läser. Vad som ska vara så bra med att läsa. Varför vi tycker det är så viktigt att alla läser böcker. Svaren är som vanligt de, ej bevisade, anledningarna som i grunden tycks vilja säga "vi blir bättre människor av att läsa fin-litteratur". Det har förstås även diskuterats varför denna dogm inte ifrågasätts djupare. Jag vet inte hur pass intressant jag tycker allt det där är. Men självklart funderar jag ju över varför jag läser och varför jag tycker det är viktigt för mig själv att läsa. Jag skiter i om alla andra läser eller inte.
Det finns ju också ärketypen som läser för att det är status att läsa. Läser för att framstå som djup och lärd bland sina medmänniskor. Jag stämmer nog in litegrann på det. Jag tycker om att visa vad jag läser och jag tycker om att bygga min samling i bokhyllan. Kanske för att jag själv vill ha dem, men säkerligen också för att visa andra. Som för att säga "det här är samlingen av min person". Och lite så är det nog.
Det är inte svårt att argumentera för vad som är intressant i böcker eller rättare sagt i text, om man ställer texten i jämförelse med filmen och datorspelet i kategorin "media för underhållande tidsfördriv". Det finns saker i den visuella median som inte låter sig göras i text, men jag undrar om inte det motsatta förhållandet oftare är sant.
I en film eller ett spel måste allting ha en färg som går att visa för det mänskliga ögat. I en text kan vi beskriva saker och ting som fullkomligt ogreppbara. Vi kan skriva en lång lista på hur detta ting förekommer i berättelsen utan att någonsin säga något i stil med "det är en svart, fyrkantig låda". Men i en film, om detta föremål ska synas i berättelsen för betraktaren, måste vi ge det en form. Ibland är det så pass omöjligt att t ex en filmatisering inte tillåts göra för att det helt enkelt inte går. T ex kan vi inte filma ett "tomt intet". För det brukar bli antingen ett svart eller ett vitt rum (tänk filmen Matrix innan de laddat ett program). Men säg att företeelsen i boken beskrivs som ett "tomt intet" och inte "ett vitt, tomt, tomrum". Tomma intet har ingen färg. Hur filmarna man något som inte har en färg? Det måste konkretiseras och därmed går lite av informationen som finns i texten förlorad.
Det är nog mycket det som lockar mig och det är mycket det jag försökt använda mig av när jag försökt skriva själv. Att beskriva omöjliga ting är kanske uttjatat, men jag tycker om det. Det fick mig plötsligt att tänka på Kant. Hur han tänkte sig att vi inte upplever tingen som de är utan bara sinnesdatan av dem. Förlåt filosofikännare, det var säkert helt fel beskrivet. Men poängen är alla fall tanken, idén att vi inte upplever något som inte i sig har en källa. Ingen sinnesdata utan ett ting som avger en smak, en doft, en känsla, ett ljud, en smak. Därför blir beskrivandet av något obeskrivbart en egentligen meningslös syssla. Men det är nog också det som gör det intressant.
Jag köpte förövrigt boken Religion inom blotta förnuftets gränser av Kant. Men jag orkade inte ens igenom första kapitlet. Jag måste nog ha min hjärna synkad till filosofi en längre tid i förväg innan jag ens kan försöka mig på sådana verk.

Så varför beskriva det omöjliga? Därför att det igen, för mig, ger en upplevelse av något mystiskt. Frågan utan svar. Frågan utan möjligheten att någonsin hitta ett svar för att det inte existerar ett svar. Denna eviga mystik jag verkar söka i min eskapism.

Tro utan tro

Något jag funderade tidigt på angående Gud var att om jag är en god människa hela mitt liv, borde inte även jag hamna i himlen trots att jag inte tror på Gud? Om det nu visade sig att jag haft fel på den punkten. Om jag inte har helt fel så skulle åtminstone katoliker hävda att ånej, visst skulle jag hamna i helvetet. Odöpta spädbarn hamnar ju i helvetet, så varför inte en fullvuxen människa som inte trott i hela sitt liv?
Men om det är sant, låter inte Gud ganska svartsjuk, småsint och orättvis? Är inte hela poängen med Bibeln att vi ska lära oss leva rätt och behandla våra medmänniskor väl? Det är åtminstone en stor del av det hela. Om jag lever lika bra eller till och med bättre än en troende kristen så borde väl även jag hamna i himlen? Hur kan man döma en människa till att brinna i helvetet för all framtid om den personen levt ett mycket gott liv. Givmild, vänlig, hjälpsam mot sina medmänniskor, fördomsfri, pålitlig, arbetsglad och alla andra dygder man kan hitta på.
Jag har visserligen sedan länge kommit fram till att den kristna guden inte finns. Punkt slut. Om en gud finns, är en helt annan sak. Men den kristna varianten är så full av hål och motsägelser att den inte är rimlig för fem öre. Kristendomen kan visserligen mycket väl vara baserad på en "sann" gud, men det är inte Yahwe eller vad eller vem denna entitet än är. Det kan mycket väl vara så att guden är småsint, svartsjuk och orättvis, men det skulle ingen kristen gå med på och det är isåfall inte den kristna guden (inte heller den muslimska eller judiska, för att klargöra).

Men om så är fallet så finns det gott om andra motsägelser som gör det hela ännu mer omöjligt. Men det tänker jag inte ta upp nu.

Förr funderade jag (kanske inte helt seriöst, men ändå) på om jag inte skulle ta och anamma en religion "bara för att". Jag kommer aldrig att tro på gud, jag känner inte att jag har den personen i mig. Frågan var helt enkelt om jag inte skulle ta till mig en religion mest för att känna hur det kändes, för att hitta en samhörighet, för att "ha något att göra" eller helt enkelt för att det kanske skulle ge mig något, vad det än kunde vara. Nu skulle inte det fungera för mig i praktiken, men varför kan inte religion vara så för fler? Jag har en vän som jag först trodde hade den inställningen men jag vågade aldrig riktigt fråga om det var så eller om tron var en bokstavlig sådan (bokstavlig i den bemärkelse att t ex Gud finns som en från människorna fristående entitet som t ex skapat världen).
Religion kommer inte försvinna från världen i första taget. Jag skulle vilja påstå att religion aldrig kommer att försvinna. Innan hela världen hunnit bli lika sekulariserad som Sverige så har vi antingen utplånat oss själva eller utvecklat nya typer av religioner. Och Sverige är långt ifrån 100% ateistiskt, trots att vi är en av de mest sekulariserade länderna i världen.
Så varför inte välja en religion? Jag har förmånen att växa upp utan en religiös indoktrinering och har därmed det val som ALLA borde ha. Religion borde vara likt rösträtten eller alkoholen. Alltså en åldersgräns innan man får utsättas för religiöst inflytande. Det är förstås omöjligt men alla fall.
Ett sådant val skulle jag ha mycket större respekt för än de som är hjärntvättade från födseln. De som säger "det har jag inte tänkt på" när de får de mest grundläggande svåra frågorna om sin egen religion.
Så varför välja en religion om man har sett dem från utsidan och ser att de är en sörja av manipulativa budskap och motsägelser? Om man inte känner att man vill tro utan att ifrågasätta, varför då välja en religion som just bygger på det?
Det finns många lägen där man bara är tvungen att acceptera saker som de är. Militären t ex. Jag ser ingen motsägelse i att en fritänkande människa väljer en religion och förhåller sig mer avslapptnat till den.
Personen ifråga skulle kunna utföra alla ritualer precis som vilken troende som helst. Inklusive bönen. Grejjen är den att religion kan ses från den som står utanför som en överenskommelse. Att Gud finns inom samfundet. Gud är sann för "oss". "Sedan vad ni känner spelar ingen roll." Att Gud inte nödvändigtvis behöver vara en entitet fri från människan. Men så är det aldrig för de troende. De tror på fullaste allvar. De som tänker sig religion på det sättet. Som en överenskommelse, som ett eget språk, ser också gärna bönen som en makt att förändra sig själv, inte som ett rop på hjälp av en gudomlig varelse. Man sätter sig ner före en prövning och ber att det ska gå bra och sedan går man ut och gör vad man ska göra så bäst man kan med bönen som en kraftsamling. Religionen kan ju som känt ge människor hopp och vilja att klara sig igenom en svår period bättre än en icke troende. Just därför att de har uppfattningen att världen är större än vad den ser ut.
Men om människan inte tror, innerst inne, kan då religionen ha den positiva kraften ändå? Nej, troligen inte. Om man inte faktiskt tror att man får hjälp av en högre makt, eller att det faktiskt finns en kraft att samla på sig genom att vara god i gudens namn, varför skulle man då känna sig (placebo-effekt eller ej) styrkt av den tron? Det vore trevligt om det var så dock.