Oneiroi

Flera gånger den senaste tiden har det blivit mer och mer uppenbart hur otroligt ouppmärksam jag är på mig själv, min kropp, min omgivning, detaljer osv. Jag har t ex mycket dålig koll på vad som händer i min egen kropp. Det kan t ex vara varför jag får ont på ett ställe eller blir trött en viss tid eller får ont i huvudet osv.
Jag råkade slå på programmet Hjärnstorm på SVT idag. Temat var extas. Vad händer i kropp och hjärna när en människa försätter sig i trans och extas. Musik, sex, meditation var de klassiska framkallande orsakerna till detta stadie. I programmet gjordes ett experiment där de lät ett gäng svenskar i alla åldrar dansa till typiska afrikanska trummor i en klubb-liknande miljö. Syftet var att de alla skulle försätta sig i trans/extas. Sätta sig in i musiken helt enkelt. Det funkade utmärkt. Så gott som alla tappade fattningen i något skede.
Vad jag vill komma fram till är att jag själv aldrig skulle identifiera en sådan känsla som att lite tappa verklighetsuppfattning, tidsuppfattning osv. Jag skulle inte kunna identifiera mitt eget transtillstånd. Eller rättare sagt, jag har inte gjort det tidigare. Jag tror att det skett på några live-spelningar och sådant. Kanske inte riktigt lika intensivt som när syftet faktiskt är att fullkomligt förlora sig själv. Men de pratade om ett slags "förstadie" i programmet, och det är kanske något sådant jag tänker på då.
Hur som helst, jag tror att jag har någon slags rädsla för att erkänna för mig själv och andra att nära "oförklarliga" saker sker. Eller sådant som är lite "mystiskt" i en lite "andlig" mening. Likt meditation. Jag kan diskutera meditation rent teoretiskt, men när det väl ska klämmas fram ur mig så har jag någon inbyggd eller gammal intränad spärr mot att ens tro på att meditation (och sådant liknande) fungerar rent kroppsligt. Jag tycks liksom se det som att människan lurar sig själv med placebo-effekter. Egentligen finns det väl gott om bevis för att meditation fungerar och vad som händer i kroppen, men det är inget jag tänker på när jag blir direkt konfronterad med en sådan företeelse. Det har för stor "flumstämpel" som jag pinsamt nog tycks klamra mig fast vid, medvetet eller omedvetet (medvetet nu då, eftersom jag diskuterar det, heh). Just medidation har jag själv velat pröva, lite kanske för att just försöka vänja mig själv ur rädslan för allt som inte är -bordet framför mig-, -stolen jag sittter på-, -solen går upp varje morgon- osv; de benhårda empiriska sinnesdata framför mig. Jag har inte direkt lyckats dock och inte heller har jag väl försökt riktigt ihärdigt.
Det finns säkerligen många exempel på när jag gjort något som jag inte genast kan fullkomligen förklara för mig själv. Saker som säkert är både bra och angenäma, men när de väl sker så lägger jag inte märke till det. Jag drar liksom inte slutsatsen, kopplar inte orsak och verkan och därmed tappar jag säkerligen många saker som jag skulle kunna utnyttja till min fördel. Anledningen till att jag ens kommit att tänka på detta är att så många i min närhet rapporterar just sådana här saker (jag kan inte ens komma med ett vettigt exempel). Och min spontana reaktion är ofta "jaja...vi säger väl så då" (jag säger inte så, men det är den tanken som sitter där i bakhuvudet). Jag vågar liksom inte tro eller sätta mig in i idén, tanken. Allt är inte imbillning, trots allt och även om det skulle vara det så är det sällan några negativa saker, så varför inte utnyttja det, vad det än är. "Vetenskapligt bevisbart" eller bara tanke-lekar.

Placebo-effekter tycker jag dock inte alls är att förakta. Det finns ju exempel på folk som stämt sin doktor för att de fått sockerpiller trots att de faktiskt blivit friska. Du fick vad du trodde och det hade sin verkan. Vad har du att gnälla över? Det finns mycket jag gör som egentligen inte har någon vettig förklaring, men jag gör det liksom för "placebo-effekten". Kanske är det mer "ritualen" jag är ute efter, men lite besläktade tycker jag de begreppen är. Åtminstone dess resultat.
Ta t ex bönen. Man kan argumentera för att bönen inte egentligen är ett rop på en utomstående gud, utan som ett sätt att t ex stålsätta sig själv för kommande prövning. Som en kraftsamling. Vad du egentligen gjort är att fokusera dig själv och försätta dig i en positivt tankestämning som faktiskt hjälper dig i slutändan. Gud-biten är lite av en placebo, som får effekter, men kanske inte pga det som den troende tänker sig. Nu låter det kanske lite smått kallt och arrogant att förkasta den troendes tro som en placebo-effekt, men vad är skillnaden egentligen? Du får effekten och den troende skiter väl i vad jag kallar det. Gud, eller sockerpiller.
Kanske blandar jag ihop placebo med konstruktion. Men men...

Det där med positivt tänkande som ett sätt att lyckas eller må bra vet jag inte heller om jag tror på. Grejjen är att jag vet att det stämmer och fungerar. Men jag tror inte på det. Det är ju skillnad på att förstå något intellektuellt och att faktiskt tro på det. Många saker har jag från början vetat men inte fören långt senare börjat förstå ordentligt och också börjat leva efter. Med goda resultat kan jag tillägga. Det har med samma sak som det jag sa längre upp. Jag tror jag underskattar hjärnan, tanken. Samtidigt finns det inget jag värderar högre eller tror på mer, alltså hjärnan och tanken. Det ligger något motsägelsefullt där i mig. Jag är å ena sidan fullkomligt övertygad om att att tanken kan styra över kroppen men å andra sidan lever jag tvärt om. Som att tanken på något sätt är undergiven kroppen.

Nåja...