Zeitgeist är tyska och betyder ungefär tidsanda (zeit = tid, geist = ande/själ).
Richard Dawkins pratar i The God Delusion om en "moral zeitgeist". För tusen år sedan var det helt okej att hugga av en hand på en människa som straff för att ha stulit något. Idag är det fullkomligt otänkbart. Vår moral har utvecklats eller åtminstone förändrats med tiden.
Nu var det inte den zeitgeist jag tänkt ta upp utan en dokumentärfilm som cirkulerat ett tag på nätet. Jag såg den inte fören igår. Den finns att se på http://video.google.com/videoplay?docid=-594683847743189197. Den börjar som en ganska onödig 14 minuter lång "musikvideo" med några få röstcitat som lätt kan ignoreras.
Den går lite i stil med filmen loose change fast istället för att enbart ta upp attacken mot World Trade Center så tar den upp en rad historiska händelser i ett smått konspiratoriskt ljus.
Det absolut intressantaste för mig i den filmen är början. Skaparna av Zeitgeist hävdar nämligen att Kristendomen enbart är en kopia, ett plagiat av egyptisk mytologi som i sin tur är en klassisk soldyrkarreligion. De jämför rakt av Jesus med guden Horus. Och för att vidare bevisa teorin att inte heller Horus är unik så har de dragit jämförelser med en rad andra gudar så som Dionysis, Mithra och Krishna.
Lite kort kan jag sammanfatta huvudpoängen med att alla är födda 25e december. Alla har varit döda i tre dagar och sedan återuppstått samt att de är födda av en oskuld. Varifrån kommer denna föreställning? Solen står som lägst på himlen 22 december och där tycks den stå stilla i 3 dagar. 22a, 23e, 24e. Den 25e december stiger solen igen på himlen. Alltså dagarna blir längre och längre igen. Jesus föds/återuppstår.
Det tycks ju inte stämma helt och hållet. Jesus återuppstår ju inte den 25e, han föds ju bara. Men det är lätt att se symboliken och hur historien uppstått ifrån den grunden.
Inte nog med det, stjärnan över Bethlehem identifieras som Sirius som lyser starkast på natthimlen. Den 24e december ligger Sirius i direkt linje med Orions bälte vars tre stjärnor kallas De Tre Kungarna, de tre vise männen, the three magi i engelska Bibeln. De fyra stjärnorna pekar direkt mot var solen kommer stiga den 25e december. De tre vise männen, Orions bälte, vandrar med hjälp av stjärnan Sirius mot solens uppgång, Jesu födelse.
Enligt Zeitgeist är stora delar av Bibeln och Kristendomen en metafor för astronomiska fenomen.
Jag har lite kort och litet grundläggande kollat upp om detta stämmer och det verkar inte vara så lätt att få tag på den informationen vid en snabb googling, på wikipedia eller i min mytologiska uppslagsbok. Informationen om gudarna som tas upp är väldigt detaljerad och oftast hittar man enbart övergripande information om vad en gud stod för och gjorde. Men mycket verkar stämma mer eller mindre men det som ofta beskrivs som "dispyter" bland forskare tas i Zeitgeist som fakta. Att Horus var född av en oskuld är inget som alla är överens om t ex. Dessutom finns ju svårigheten med att många myter inte alltid stämmer med varandra. I en myt kan en gud vara gift med X men i en annan med Y. Den ofta muntliga berättartraditionen säger sig självt leda till många olika versioner. Men nog är bevisen där och väljer man att sätta ihop dem så får vi förklaringen till Kristendomen som ett plagiat av tidigare trosföreställningar.
Det jag tog upp och förklarade ovan är inte alla bevis som tas upp i filmen. Bäst är nog att se den själv. En av de allra interssantaste jämförelserna i Zeitgeist är den mellan Josef och Jesus i gamla respektive nya testamentet. Eftersom båda finns där att läsa om så finns det ingenstans för bevisen att gömma sig. Det handlar förstås om hur man väljer att tolka det men grundidén är att Josef var en prototyp för Jesus. De båda karaktärerna har många grundläggande egenskaper gemensamt.
Men ja, se filmen.
Det första jag undrar över det hela är hur detta som verkar så fullkomligt uppenbart för skaparna av Zeitgeist vara så okänt för resten av oss? En lite lam förklaring kan ju vara att det helt enkelt är för stort. Alldeles för kontroversiellt för att tas på allvar eller för någon större massa människor att acceptera eller ens fundera över. Samtidigt tycker jag att just sådana kända ateister som Richard Dawkins borde tagit upp hela denna historia i någon av sina böcker för länge sedan. Filmen citerar visserligen många historiker genom tiderna som faktiskt har påpekat vad Kristendomen "egentligen" är. Redan så tidigt som ca år 100 faktiskt. De citerar Justin Martyr som i ett försök att övertyga folk om att Kristendomen inte är så fel att tro på säger i princip "men det är ju så gott som samma sak som det ni redan tror på!" Många verk och författare anges också som källa till all information. Allt de verkar ha gjort är att sätta ihop allt i en och samma lättillgängliga film.
Resten av filmen beskriver hur 11e september-attacken var riggad och utförd av den amerikanska regeringen, hur amerikanska centralbanken är en privat styrt och ägt organ (helt fri från staten, vilket är svårt att betvivla, så är det bara) som leder till samhällets och privatpersonens oundvikliga skuldspiral som gynnar några enstaka människor i centralbankens ledning. Och om hur den privata banksfären leder och manipulerar folket tillsammans med regeringen för att tjäna pengar på krig så som Första Världskriget, Andra Världskriget, Vietnam och nu Iraq-kriget.
Religionsdelen är för mig mest intressant. Det andra är nog ironiskt nog alldeles för stort för mig. Nog är det något som inte stämmer med t ex flygplanen som krashar in i WTC och med hur tornen kollapsade och om hur nästan inga flygplansrester fanns på platsen i Pentagon eller hur hålet i Pentagon inte stämmer överens med ett flygplans form osv osv osv. Sen om det faktiskt är precis som beskrivs i filmen är en annan sak. Det är för stort för mig för att försöka på något litet sätt verifiera och kolla upp. En del av mig vill avfärda det som paranoida konspirationsteorier men varken det eller verkligheten som beskrivs i filmen ger nog hela bilden.
Om allt är sant, vad gör vi då? Att Jesus kanske inte existerat och att allt enbart är en metafor för astronomiska fenomen motbevisar inte Gud, enbart Kristendomen. Jag alltid hävdat att Kristendomen är skitsnack och att Bibeln är skitsnack.
Det stora konspiratoriska draget över religionsbiten är alltså att Kristendomen var en skapelse av de rommerska ledarna för att användas som maktredskap. Det är ju en populär tanke men som sällan brukar grunda sig i bevis lika starka som i Zeitgeist. Att samla hela rommarriket under en och samma religion som i sin tur är väldigt lik redan existerande religioner så att de allra flesta med lätthet kan ta den nya religionen till sig är ett genidrag isåfall.
Det finns en och flera anti-Zeitgeist-filmer som bemöter mycket av Zeitgeists argument.
Här är en av dem som jag lite kort ögnat igenom. Den är lite mer än bara "men Gud har varnat oss för sådana som ni, och således är ni motbevisade". Men precis som Zeitgeist i sig är vissa motargument vettigare än andra. Det kan vara bra att titta på båda två. Som vanligt är ingenting enkelt eller självklart. En av de sämsta motargumenten är att använda vittnesmål av karaktärer i Bibeln som motbevis. Om det faktiskt är så att majoriteten av Bibeln och dess karaktärer är påhittade så blir det ju fullkomligt meningslöst att använda dessa som något slags motargument. Så även om vissa motargument faktiskt tycks grunda sig i fakta och vettigt resonemang, så finns även lite allmänna, grundlösa religiösa invändningar också.
http://video.google.com/videoplay?docid=7572663630528394775
måndag 29 december 2008
fredag 26 december 2008
Namn Mnan
Jag gillar namn. Jag gillar att hitta på namn. Min kusin fick nyligen barn och de döpte honom till Theodor. Föga uppseendeväckande och dessutom mesigt faktiskt. Självklart blir det då heller aldrig Theodor, det blir alltid Theo. Att vi gillar eller ogillar namn måste ju oundvikligen ha att göra med vad eller vem vi förknippar med namnet. Vilka sorts associationer det väcker. Det måste åtminstone vara en stor del av det hela. Jag tror att någon mesig karaktär i någon barnbok hette Theodor och därmed ogillar jag namnet trots att jag inte ens minns varifrån jag fått den föreställningen. Eller så ligger det något i hur man uttalar namnet. Theodor uttalat på engelska är lika fult.
Ett vanligt namn jag tycker mycket om är Elin. Kanske för att en av mina första vänner på dagis hette Elin. Kanske för att det väcker några slags associationer till stjärnor eller något slags glimmande material. Det låter som att man slår mot en liten triangel på något sätt. Jag kan inte riktigt sätta ord på vad det är jag hör. Ett annat favoritnamn är Veronika. Det låter kungligt på något sätt. Liksom upphöjt.
Jag ogillar mitt eget namn. Varför vet jag inte. Jag har ingen eller inget att relatera det till utan enbart mig själv. Betyder det att jag ogillar mig själv eller har det med något annat att göra? Jag tycker mitt namn låter tjockt. Det låter grötigt i munnen. Barnsligt.
Namn har ju ofta någon magisk betydelse i fantastyberättelser. Tanken att man får makt över personen genom att känna hennes namn är ganska vanlig. Det är inget jag själv brukar spela på, men det är ändå intressant. Varför berättar jag inte här i bloggen vad jag heter? Inte ens mitt förnamn? Det är också lite underligt och intressant.
Den enda anledningen till att jag någonsin, någonsin skulle vilja ha barn skulle vara för att jag då skulle få namnge barnet. Jag tänker ofta på vad jag skulle ge ett barn för namn. En sak är ju alla fall säker och det är att jag aldrig i livet skulle döpa mitt barn till Theodor.
När jag försöker hitta på nya namn brukar jag gå in på en sida som listar namn och kort om dess ursprung och betydelse http://www.behindthename.com/usage.php . Jag gillar slaviska namn och fornnordiska namn. När jag hittat ett namn jag tycker låter intressant brukar jag läsa det snabbt utan att försöka uttala det korret. Det uttal jag får blir mitt nya namn. Ibland brukar jag mer medvetet flytta om bokstäver och bilda någon slags variant av namnet istället. Eventuellt läsa det snabbt igen och förvränga det ytterligare.
Sen har vi förstås de mytologiska namnen. Egyptiska, grekiska, och fornnordiska är nog favoriterna. I synnerhet grekiska förstås. Självklart måste en stor del av det bero på vad jag ser bakom namnen. Fantastiska varelser ur fantasiberättelser från flera tusen år sedan. Vad är inte magiskt och häftigt med det liksom? What's not to love?
T ex de grekiska: Briareos, Phobetor, Phantasos, Hecatonchires, Kronus, Echo, Hephaistos, Thanatos.
Egyptiska: Sekhmet, Set, Osiris, Ptah, Thot,
Nordiska: Baldur, Mimir, Vidar, Sleipnir, Yggdrasil
Men jag skulle nog inte döpa mitt barn till något av detta trots allt. Det är för extravagant och funkar inte så bra i verkligheten skulle jag tro. En riktig människa behöver ett snabbt, smidigt och internationellt fungerande namn. Något som min mor visserligen tänkte på när hon gav mig mitt namn. Bara det att jag inte håller med om hur det låter.
Det svåra är att många namn låter fantastiska med ett visst uttal, men med ett annat fullkomligt löjligt. Ta t ex sjömonstret i Bibeln, Leviathan. Det låter rätt fantastiskt på engelska (med betoningen på i:et och med th som i the), men på svenska låter det pyttigt och löjligt. Lite som ordet "braxen".
Några av mina egna extravaganta påhittade namn är Bamakur, Birea, Hessr, Jonr, Eijkir, Soana,
Ett vanligt namn jag tycker mycket om är Elin. Kanske för att en av mina första vänner på dagis hette Elin. Kanske för att det väcker några slags associationer till stjärnor eller något slags glimmande material. Det låter som att man slår mot en liten triangel på något sätt. Jag kan inte riktigt sätta ord på vad det är jag hör. Ett annat favoritnamn är Veronika. Det låter kungligt på något sätt. Liksom upphöjt.
Jag ogillar mitt eget namn. Varför vet jag inte. Jag har ingen eller inget att relatera det till utan enbart mig själv. Betyder det att jag ogillar mig själv eller har det med något annat att göra? Jag tycker mitt namn låter tjockt. Det låter grötigt i munnen. Barnsligt.
Namn har ju ofta någon magisk betydelse i fantastyberättelser. Tanken att man får makt över personen genom att känna hennes namn är ganska vanlig. Det är inget jag själv brukar spela på, men det är ändå intressant. Varför berättar jag inte här i bloggen vad jag heter? Inte ens mitt förnamn? Det är också lite underligt och intressant.
Den enda anledningen till att jag någonsin, någonsin skulle vilja ha barn skulle vara för att jag då skulle få namnge barnet. Jag tänker ofta på vad jag skulle ge ett barn för namn. En sak är ju alla fall säker och det är att jag aldrig i livet skulle döpa mitt barn till Theodor.
När jag försöker hitta på nya namn brukar jag gå in på en sida som listar namn och kort om dess ursprung och betydelse http://www.behindthename.com/usage.php . Jag gillar slaviska namn och fornnordiska namn. När jag hittat ett namn jag tycker låter intressant brukar jag läsa det snabbt utan att försöka uttala det korret. Det uttal jag får blir mitt nya namn. Ibland brukar jag mer medvetet flytta om bokstäver och bilda någon slags variant av namnet istället. Eventuellt läsa det snabbt igen och förvränga det ytterligare.
Sen har vi förstås de mytologiska namnen. Egyptiska, grekiska, och fornnordiska är nog favoriterna. I synnerhet grekiska förstås. Självklart måste en stor del av det bero på vad jag ser bakom namnen. Fantastiska varelser ur fantasiberättelser från flera tusen år sedan. Vad är inte magiskt och häftigt med det liksom? What's not to love?
T ex de grekiska: Briareos, Phobetor, Phantasos, Hecatonchires, Kronus, Echo, Hephaistos, Thanatos.
Egyptiska: Sekhmet, Set, Osiris, Ptah, Thot,
Nordiska: Baldur, Mimir, Vidar, Sleipnir, Yggdrasil
Men jag skulle nog inte döpa mitt barn till något av detta trots allt. Det är för extravagant och funkar inte så bra i verkligheten skulle jag tro. En riktig människa behöver ett snabbt, smidigt och internationellt fungerande namn. Något som min mor visserligen tänkte på när hon gav mig mitt namn. Bara det att jag inte håller med om hur det låter.
Det svåra är att många namn låter fantastiska med ett visst uttal, men med ett annat fullkomligt löjligt. Ta t ex sjömonstret i Bibeln, Leviathan. Det låter rätt fantastiskt på engelska (med betoningen på i:et och med th som i the), men på svenska låter det pyttigt och löjligt. Lite som ordet "braxen".
Några av mina egna extravaganta påhittade namn är Bamakur, Birea, Hessr, Jonr, Eijkir, Soana,
onsdag 10 december 2008
Brev
Jag skriver ofta brev till folk i tanken. Brev till vänner, brev till författare, brev till alla. Ett brev, på papper eller på datorn, är ett egoistiskt sätt att kommunicera. Mottagaren har ingen omedelbar möjlighet att avbryta och kommentera, vilket är tjusningen med det hela. Man hinner säga allt det där man skulle vilja säga utan att bli avbruten. Och om det bara försigår i huvudet så får man också säga allt det där som man kanske inte ens skulle skriva i ett brev.
Ofta skriver jag brev i huvudet när jag är ute och springer. Som för att underhålla mig själv. Jag springer nämligen utan musik.
Ibland tänker jag att jag faktiskt borde skriva ett brev till t ex en författare. Men jag avbryter mig alltid med tanken att den eller den personen ändå får tusentals andra liknande brev och att mina tankar inte är unika för fem öre, så varför skulle jag ödsla den personens tid. Det känns också lite som loservarning att skriva brev till människor man inte känner. Som en sådana där insändare i tidningen om hur samhället går åt helvete och att allt skulle bli så mycket bättre om vi bara lämnade plats åt varandra på tunnelbanan.
Någon gång ska det nog bli av alla fall. Kanske att jag skriver till en författare eller nåt sånt.
Ofta skriver jag brev i huvudet när jag är ute och springer. Som för att underhålla mig själv. Jag springer nämligen utan musik.
Ibland tänker jag att jag faktiskt borde skriva ett brev till t ex en författare. Men jag avbryter mig alltid med tanken att den eller den personen ändå får tusentals andra liknande brev och att mina tankar inte är unika för fem öre, så varför skulle jag ödsla den personens tid. Det känns också lite som loservarning att skriva brev till människor man inte känner. Som en sådana där insändare i tidningen om hur samhället går åt helvete och att allt skulle bli så mycket bättre om vi bara lämnade plats åt varandra på tunnelbanan.
Någon gång ska det nog bli av alla fall. Kanske att jag skriver till en författare eller nåt sånt.
tisdag 9 december 2008
Krav
Varning för kritik och tankar från en oerfaren, outbildad idiot på nätet.
Okej, så oavsätt regering så föreslås och klubbas igenom många impopulära idéer. Kritiken mot dessa lagar, omfördelningar av pengar osv tycks ofta vara väldigt uppenbara saker när de väl beskrivs så att även jag förstår. I regeringen sitter alla de människor som folket valt för dess påstådda expertis på att leda ett land. Om de inte var "bäst" så skulle vi inte valt dem. Om nu dessa experter av experter, kompetenta nog att leda ett land och påverka miljontals människors liv med sina beslut varje dag, väljer att klubba igenom X-lag eller Y-ekonomiskt stimulanspaket, hur kan då t ex en tidningsskribent komma och kritisera förslaget och dessutom tala som om hans egna lösning var uppenbart bättre? Ungefär "ja, bra, men det räcker inte. De skulle gjort såhär istället".
Känns som att jag har väldigt svårt att uttrycka det i ord, men hur som helst. Det finns två saker jag undrar över.
1. Tror man som kritisk politisk granskare att regeringens egna experter inte redan funderat på alla möjliga alternativ och tillslut kommit fram till det bästa? Det lär dessutom inte bara vara en person, som oftast tidningsskribenten är. Är man inte något ödmjuk inför att det ligger många timmars övervägande bakom beslutet? Kan det kanske finnas andra saker som istället skulle kastas omkull ifall "det andra" förslaget antagits? Saker som en tidningsskribent utanför regeringen kanske inte riktigt har full insyn och förståelse för?
2. Är det faktiskt så att regeringens experter inte övervägt alla möjliga scenarier och faktiskt tagit ett sämre alternativ?
Punkt nummer två känns ju helt klart aktuell i många lägen, t ex i frågan om FRA och IPRED.
Men om punkt två är sann så verkar ju regeringen både inkompetent och regeringsoduglig.
Mest troligt är förstås att både regering och tidningsskribent bara har två olika syner på verkligheten och vad som kommer leda till vad. Men ibland undrar jag om det verkligen är så när hela landet tycks säga att ett beslut är idiotiskt, experter såväl som tant Berit på stan.
Det är lätt att glömma dock, tycker jag, att det är människor som styr länder. Många må vara professionella och erfarna, men det är fortfarande människor som gör fel, tänker fel, har en dålig dag osv. Nog för att vi har gott om system som ska tillåta granskning av granskningen.
Jaja, jag ska nog inte gå in för djupt i politik. Jag kan för lite om det. Det blir bara löjligt.
Okej, så oavsätt regering så föreslås och klubbas igenom många impopulära idéer. Kritiken mot dessa lagar, omfördelningar av pengar osv tycks ofta vara väldigt uppenbara saker när de väl beskrivs så att även jag förstår. I regeringen sitter alla de människor som folket valt för dess påstådda expertis på att leda ett land. Om de inte var "bäst" så skulle vi inte valt dem. Om nu dessa experter av experter, kompetenta nog att leda ett land och påverka miljontals människors liv med sina beslut varje dag, väljer att klubba igenom X-lag eller Y-ekonomiskt stimulanspaket, hur kan då t ex en tidningsskribent komma och kritisera förslaget och dessutom tala som om hans egna lösning var uppenbart bättre? Ungefär "ja, bra, men det räcker inte. De skulle gjort såhär istället".
Känns som att jag har väldigt svårt att uttrycka det i ord, men hur som helst. Det finns två saker jag undrar över.
1. Tror man som kritisk politisk granskare att regeringens egna experter inte redan funderat på alla möjliga alternativ och tillslut kommit fram till det bästa? Det lär dessutom inte bara vara en person, som oftast tidningsskribenten är. Är man inte något ödmjuk inför att det ligger många timmars övervägande bakom beslutet? Kan det kanske finnas andra saker som istället skulle kastas omkull ifall "det andra" förslaget antagits? Saker som en tidningsskribent utanför regeringen kanske inte riktigt har full insyn och förståelse för?
2. Är det faktiskt så att regeringens experter inte övervägt alla möjliga scenarier och faktiskt tagit ett sämre alternativ?
Punkt nummer två känns ju helt klart aktuell i många lägen, t ex i frågan om FRA och IPRED.
Men om punkt två är sann så verkar ju regeringen både inkompetent och regeringsoduglig.
Mest troligt är förstås att både regering och tidningsskribent bara har två olika syner på verkligheten och vad som kommer leda till vad. Men ibland undrar jag om det verkligen är så när hela landet tycks säga att ett beslut är idiotiskt, experter såväl som tant Berit på stan.
Det är lätt att glömma dock, tycker jag, att det är människor som styr länder. Många må vara professionella och erfarna, men det är fortfarande människor som gör fel, tänker fel, har en dålig dag osv. Nog för att vi har gott om system som ska tillåta granskning av granskningen.
Jaja, jag ska nog inte gå in för djupt i politik. Jag kan för lite om det. Det blir bara löjligt.
tisdag 2 december 2008
Behagligt obehag
See, they return; ah, see the tentative
Movements, and the slow feet,
The trouble in the pace and the uncertain
Wavering!
See, they return, one, and by one,
With fear, as half-awakened;
As if the snow should hesitate
And murmur in the wind,
and half turn back;
These were the "Wing'd-with-Awe,"
Inviolable,
Detta läses upp av en mörk och klar manlig röst som förvrängd av en gammal radioinspelning. Det är en del av en dikt av Ezra Pound i låten They Return av Swayzak. Diktens orginaltitel är The Return och går i sin helhet som följer:
See, they return; ah, see the tentative
Movements, and the slow feet,
The trouble in the pace and the uncertain
Wavering!
See, they return, one, and by one,
With fear, as half-awakened;
As if the snow should hesitate
And murmur in the wind,
and half turn back;
These were the "Wing'd-with-Awe,"
Inviolable,
Gods of the wingéd shoe!
With them the silver hounds,
sniffing the trace of air!
Haie! Haie!
These were the swift to harry;
These the keen-scented;
These were the souls of blood.
Slow on the leash,
pallid the leash-men!
Delar av slutet av dikten kan också höras i låten, men mycket förvrängda så det är svårt att höra.
Jag hade ingen aning om var det kom ifrån först och det tog ett tag att leta rätt på källan på nätet.
Just biten,
"As if the snow should hesitate
And murmur in the wind,
and half turn back;"
har fastnat i mig så oerhört. Jag hör orden i huvudet jämt och har gjort i flera veckor nu. Jag är mycket för mystiska gubbröster i låtar (jag har gjort en playlist!) och det är nog säkert 70% rösten som gör att jag minns stycket så väl. Jag kan citera delen av dikten från låten utantill.
Så anledningen till att jag ens gör ett inlägg om stycket är för att den surrar i huvudet jämt. Jag är inte mycket för poesi i övrigt egentligen. Förutom när det just läses upp av bombastiska röster till elektronisk musik...skulle man kunna säga. Samma sak gäller låten Return Home av Children of the Bong. En lång och ganska tråkig låt som plötsligt, nära 6-minutersgränsen, avbryts av en röst som sjunger ut som från ett berg eller i en stor sal till många människor:
Here I say farewell, I return
to my house, in my dreams
I return to Patagonia where
the wind rattles the barns
and the ocean spatters ice.
I am nothing more than a poet: I love all of you,
I wander about the world I love;
Den heter Let the Rail Splitter Awake och är skriven av Pablo Neruda.
Det är ett mycket litet stycke ur en ganska lång dikt som jag inte ens hittat i sin helhet (bara utdrag). Samma sak här, rösten gör allt.
Det finns ytterligare en sådan här låt som jag har. Det är faktiskt en sampling från filmen Blade Runner och det upptäckte jag inte fören långt efter jag hört låten. När jag såg filmen för första gången så reagerade jag direkt när Roy Batty säger "deep thunder roll'd around their shores. Burning with the fires of Orc."
Det är egentligen en parafras av orginalet, men det blir kanske litet mycket att gå in på vad det är. Även den har jag letat upp i sin helhet och det visade sig vara en episk dikt av William Blake. Den finns i sin helhet på http://www.bibliomania.com/0/2/81/199/frameset.html. Två delar (längst ner till höger finns "next-knappen" för att gå vidare...lätt att missa kanske).
Vad är det egentligen med mystiska textrader i musik? Jag är ju inte så förtjust i sång, så det här kanske är ett mellanting. Plus att det är lite som att lyssna på saga kan jag tänka mig. Den snälla farbrorn berättar, eller något. Fast rösterna är nästan på gränsen till hotfulla ibland. Åtminstone inte familjärt "varma" eller något sådant. Snarare främmande och fjärran. Som lästa i ett hörn i en betongbunker. Inte just "Return Home" dock, den är ganska kärleksfullt utagerad. När rösten ropar "I love all of you" så låter det så oerhört stort och äkta att jag ryser.
Jag har gett alla sådana här låtar en egen genre som jag kallar för "mumlande gubbar". De mumlar kanske inte så mycket i och för sig. Hur som helst så har det blivit en grej som jag lyssnar efter och som jag gillar. Desto otydligare och skummare, mörkare, desto bättre nästan. Ett annat exempel på en sådan låt är Biosphere - Kobresia. Det är en mycket lugn ambientlåt. I den talar en man på ryska (troligen ryska åtminstone). Han låter nästan som att han ligger på sin dödsbädd. Hans röst låter ansträngd och bitvis rosslig. Jag har inte en aning om vad han säger, men jag gillar det. Jag gillar det tillsammans med den harmoniska musiken.
Allt det här ger ett behagligt obehag som jag ofta letar efter i allt jag ser, lyssnar på och läser.
Movements, and the slow feet,
The trouble in the pace and the uncertain
Wavering!
See, they return, one, and by one,
With fear, as half-awakened;
As if the snow should hesitate
And murmur in the wind,
and half turn back;
These were the "Wing'd-with-Awe,"
Inviolable,
Detta läses upp av en mörk och klar manlig röst som förvrängd av en gammal radioinspelning. Det är en del av en dikt av Ezra Pound i låten They Return av Swayzak. Diktens orginaltitel är The Return och går i sin helhet som följer:
See, they return; ah, see the tentative
Movements, and the slow feet,
The trouble in the pace and the uncertain
Wavering!
See, they return, one, and by one,
With fear, as half-awakened;
As if the snow should hesitate
And murmur in the wind,
and half turn back;
These were the "Wing'd-with-Awe,"
Inviolable,
Gods of the wingéd shoe!
With them the silver hounds,
sniffing the trace of air!
Haie! Haie!
These were the swift to harry;
These the keen-scented;
These were the souls of blood.
Slow on the leash,
pallid the leash-men!
Delar av slutet av dikten kan också höras i låten, men mycket förvrängda så det är svårt att höra.
Jag hade ingen aning om var det kom ifrån först och det tog ett tag att leta rätt på källan på nätet.
Just biten,
"As if the snow should hesitate
And murmur in the wind,
and half turn back;"
har fastnat i mig så oerhört. Jag hör orden i huvudet jämt och har gjort i flera veckor nu. Jag är mycket för mystiska gubbröster i låtar (jag har gjort en playlist!) och det är nog säkert 70% rösten som gör att jag minns stycket så väl. Jag kan citera delen av dikten från låten utantill.
Så anledningen till att jag ens gör ett inlägg om stycket är för att den surrar i huvudet jämt. Jag är inte mycket för poesi i övrigt egentligen. Förutom när det just läses upp av bombastiska röster till elektronisk musik...skulle man kunna säga. Samma sak gäller låten Return Home av Children of the Bong. En lång och ganska tråkig låt som plötsligt, nära 6-minutersgränsen, avbryts av en röst som sjunger ut som från ett berg eller i en stor sal till många människor:
Here I say farewell, I return
to my house, in my dreams
I return to Patagonia where
the wind rattles the barns
and the ocean spatters ice.
I am nothing more than a poet: I love all of you,
I wander about the world I love;
Den heter Let the Rail Splitter Awake och är skriven av Pablo Neruda.
Det är ett mycket litet stycke ur en ganska lång dikt som jag inte ens hittat i sin helhet (bara utdrag). Samma sak här, rösten gör allt.
Det finns ytterligare en sådan här låt som jag har. Det är faktiskt en sampling från filmen Blade Runner och det upptäckte jag inte fören långt efter jag hört låten. När jag såg filmen för första gången så reagerade jag direkt när Roy Batty säger "deep thunder roll'd around their shores. Burning with the fires of Orc."
Det är egentligen en parafras av orginalet, men det blir kanske litet mycket att gå in på vad det är. Även den har jag letat upp i sin helhet och det visade sig vara en episk dikt av William Blake. Den finns i sin helhet på http://www.bibliomania.com/0/2/81/199/frameset.html. Två delar (längst ner till höger finns "next-knappen" för att gå vidare...lätt att missa kanske).
Vad är det egentligen med mystiska textrader i musik? Jag är ju inte så förtjust i sång, så det här kanske är ett mellanting. Plus att det är lite som att lyssna på saga kan jag tänka mig. Den snälla farbrorn berättar, eller något. Fast rösterna är nästan på gränsen till hotfulla ibland. Åtminstone inte familjärt "varma" eller något sådant. Snarare främmande och fjärran. Som lästa i ett hörn i en betongbunker. Inte just "Return Home" dock, den är ganska kärleksfullt utagerad. När rösten ropar "I love all of you" så låter det så oerhört stort och äkta att jag ryser.
Jag har gett alla sådana här låtar en egen genre som jag kallar för "mumlande gubbar". De mumlar kanske inte så mycket i och för sig. Hur som helst så har det blivit en grej som jag lyssnar efter och som jag gillar. Desto otydligare och skummare, mörkare, desto bättre nästan. Ett annat exempel på en sådan låt är Biosphere - Kobresia. Det är en mycket lugn ambientlåt. I den talar en man på ryska (troligen ryska åtminstone). Han låter nästan som att han ligger på sin dödsbädd. Hans röst låter ansträngd och bitvis rosslig. Jag har inte en aning om vad han säger, men jag gillar det. Jag gillar det tillsammans med den harmoniska musiken.
Allt det här ger ett behagligt obehag som jag ofta letar efter i allt jag ser, lyssnar på och läser.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
