Darmang (arbetstitel)

Att jag skulle vara expert på kosmologi efter en populärvetenskaplig introduktionsbok vore att ta i. Däremot har jag nu fått upp ögonen för ytterligare ett tankeplan. Desto fler jag upptäcker desto mer deprimerad blir jag, eller borde kanske bli. För inte är jag deprimerad på "riktigt".
Vad jag försöker komma fram till är att jag börjat upptäcka olika "tankeplan". Jag ritar upp samband och hitta mönster där ingenting finns. Kanske är jag sen med detta, men det spelar ingen roll, inte för mig åtminstone.
Alltså.
Vi har det allra högsta planet. Med högsta menar jag inte det "bästa" utan helt enkelt det mest teoretiska. Det mest fjärran och det mest främmande för mänskligt förnuft och vardagliga liv. Detta plan befolkas alltså i min mening astrofysikerna (eller rättare sagt, astrofysiska tankar, oavsett vem som tänker tankarna). De ämnen som däri behandlas är så fruktansvärt fjärran för mänskligt förnuft att det ibland förvirrar människan själv med till synes omöjliga idéer (hur forskarvärlden hade svårt att acceptera Einsteins relativitetsteori t ex, eftersom det så stred mot mänskligt sunt förnuft). Egentligen behandlar de sådant som är så nära så vi inte ser det. Skogen står i vägen för träden osv osv. Grejjen med detta plan är att det som det behandlar faktiskt är verkligheten vi ser framför oss. Eller det är åtminstone ambitionen. Det är inte fiktion vi forskar på.
Under detta plan skulle kanske filosofins metafysik komma. Mycket metafysik har sedan blivit faktisk fysik med testbara hypoteser. T ex tänkte sig naturfilosofen Demokritos i Antikens Grekland atomen som världens minsta byggsten utan all matematik och mikroskop. Några tusen år senare är atomen bekräftad med empiriska bevis.
Filosofin bygger däremot "enbart" på logik och ren tankeförmåga. Filosofi bygger mycket på hur väl man kan motivera sin idé, hur väl den sammanfogas med tidigare tankar, hur pass logiskt korrekt den är och fri från alla möjliga hål som kan tänkas uppkomma. Idealismen inom filosofin är idén att allt vi ser framför oss är beroende av mänskligt medvetande. Att om alla människor försvinner så upphör världen att existera i någon bemärkelse. Hur pass svindlande och omöjlig denna idé än verkar så finns egentligen inga som helst sätt att bevisa det annat än med finurliga argumentationer, vilket är anledningen till varför jag inte sätter metafysiken på ett högre plan än astrofysiken. Till ämnet hör att det på senare tid uppkommit svårgripbara kvantteorier om att världen framför oss faktiskt är beroende av ett medvetande. Hur detta hänger ihop är jag inte helt säker och det verkar inte fysikerna själva ens vara (om det är av intresse, läs på om vågfunktionen/wave function och Schrödinger's cat). Men jag tar upp det som parallell till hur filosofin ibland upphöjs till testbar fysik. Att världen skulle vara icke-existerande så fort den inte förnims är förstås endast i teorins matematik, men betänk implikationerna.

Jag blir mycket mer fascinerad av de fruktansvärt vertikala matematiska formler som plötsligt kommer fram till att vårt Universum kanske inte är det enda.
Det finns helt fantastiska idéer som filosofer kommit fram till men varje gång jag läst om en ny sådan tanke så har jag alltid ifrågasatt om filosofen själv faktiskt trott på sin idé eller om det helt enkelt bara varit en intressant tanke. Något i stil med "Jamen så här kan det lika gärna vara..." men sedan gått hem och fortsatt leva som om världen visst är objektivt existerande oberoende av människan eller vad det nu är. Den undran har jag fortfarande. Viss filosofi är ju förstås mycket mer jordnära och kan tillämpas rent socialt men som sagt...metafysiken.

Nästa plan vet jag inte riktigt vad det är. Det är inte så att jag satt in värsta stegen som jag skrivit upp eller så. Jag bara skriver som det kommer upp i huvudet nu. Visst, jag skulle kunna stoppa in ett gäng forskningsämnen här och rada upp dem i mån av hur pass "teoretiska" de är. Men det är inte riktigt det jag är ute efter. Men säg att nästa plan är ett mer verkligt men globalt plan. Ett plan där människor behandlar verkligheten som den ser ut framför oss och handlar därefter. Men fortfarande på ett ganska övergripande sätt. Kanske en politiker i sin politikerroll som måste fundera på verkligheten utifrån länder som om de vore levande varelser i sig men aldrig riktigt ser människorna. Det är fortfarande bara siffror som måste förflyttas för att kanske förbättra någonting någonstans. Det skulle kunna vara det plan man funderar på om man oroar sig för hur människor har det i andra delar av världen och sätter sig in i fjärran, främmande situationer. Inte nödvändigtvis empati eller sympati utan även där inte människan i sig står i centrum utan också funderingar kring stora tekniska lösningar.

Sen kommer vi ner på vanlig levnadsnivån av tankeplan, där människan funderar på hur den ska leva sitt liv. Vad ska min karriär vara? Hur ska jag agera mot andra människor osv. Övergripande sitt eget liv.
Sedan kommer dagsplanet. Min omedelbara nutid och framtid. Nojjor, känslor, drömmar, det sociala livet som det är nu. "Vad ska jag ha på mig imorgon? Sa jag rätt sak på dejten? Hoppas jag får jobbet".
Min poäng var egentligen inte att lista såhär, men det kanske ändå förmedlar vad jag känner.
Genom att ägna tid åt det högsta planet har jag fått ett svindlande perspektiv på vad som försiggår på det lägsta. Som om jag stod på toppen av en ravin och tittade ner. Där nere ser jag mina intressen förminskas till fullkomligt banala, idiotiska och poänglösa. Varför bryr jag mig om vad för pixlar jag färgar på en platt datorskärm när allt jag egentligen ser är partiklar i rörelse som kommer från rymden för miljarder år sedan? Som någonstans i slutet av boken Parallel Worlds av Michio Kaku beskrivs människan som universums sätt att blir varse sig självt. Vi är ingenting annat än kosmiska partiklar sammansatta till människor. Våra atomer var kanske en gång en stjärna, en komet, en sten i rymden, ett gasmoln, osv osv. Vi är inte skilda från universum som vi intuitivt tror. Är vi universum självt?
Som sagt, vilka tangenter jag trycker på i detta läge ter sig som fullkomligt poänglöst med det perspektivet.

Då till min poäng.

Var ska man leva bland dessa plan? Var ska man placera sitt medvetande? På det vardagliga planet såklart. Var annars kan man leva? Jag kommer till det.
Jag har stött på flera människor som aktivt värjer sig från dessa "högre" tankar. De har tänkt tankarna på natten, blivit introducerade för dem i skolan (religion, filosofi, fysik osv) men snabbt upptäckt att de är allt för obehagliga att betänka och därmed struntat i det. Och visst, egentligen är det bekvämt att bara gräva ner sig i det absolut mänskliga. Att endast se handen framför sig.

Jag har alltid gillat tanken på att jag har fullkomligt fel i hela min världsbild. Litteraturgenren Fantasy är som ett behagligt, säkert sätt att leka med den tanken utan att riskera att den är sann, eftersom den just gör sådant som är omöjligt. Inte bara för att magi inte finns utan för att författaren uttryckligen talar om för läsaren att detta är mitt fantasifoster, detta är inte på riktigt, men jag önskar dig mycket nöje ändå.
När man däremot betänker sådant som kan vara sant så börjar man leka med sin världsbild på allvar.

Efter att jag läst klar Parallel Worlds blir jag nästan generad och får dåligt samvete över att leva med tanken på det lägsta planet. Åtminstone i mina skriverier. Det känns billigt, lågt och ointressant. Men samtidigt måste jag nog inse att antingen blir jag sinnessjuk och förlamad av att enbart se mig själv i myrperspektiv eller så lär jag mig separera de båda världarna och endast syssla med det högre planet som något slags tidsfördriv/fritidsintresse (som så görs av alla som njuter av att stå uppe på ravinens kant) och därmed vara nöjd med att även betänka för mig det omedelbart närvarande livet. Vi kan trots allt inte leva någon annanstans än i oss själva och vi kan tyvärr inte vara annat än människor. Åtminstone inte idag, i nutiden, i detta universum. Vad det nu än innebär.