Sofi|Filo

Så jag tycks ha börjat snegla lite på filosofi igen. Först tänkte jag att jag skulle göra slag i saken och sätta mig in i Wittgensteins Tractatus. Göra ett försök att med hjälp av en förklarande text i en lärobok förstå vad han menar i sitt verk. Men ack nej. Jag både förstår inte och är inte heller lika intresserad längre. Det är både för abstrakt och inte riktigt mitt intresseområde. Verkets första mening är dock fortfarande lika fascinerande
"1. The world is all that is the case". Det är fantasieggande på något sätt samtidigt som det borde vara raka motsatsen. Utan att läsa ett enda ord till skulle man kunna tänka sig att han menar "världen är som den är och det finns inget utöver världen". Vilket är ungefär vad jag och många med mig, alltid levt efter, världen är vad vi ser framför oss, punkt slut. Samtidigt som jag i och med det börjar fundera på hur vi egentligen (även vi icke troende/ateister) ser på världen. Nu råkar det inte riktigt vara hela sanningen med hans Tractatus, och det var inte riktigt det jag tänkt skriva om nu.
Så istället för att läsa på om Wittgensteins världsbild stängde jag det bandet och tog den första istället (Filosofins Historia, tre delar, av Anders Wedberg) och började läsa på sida ett. Föga överraskande, om Antikens filosofer.

Tänk vad mycket större världen måste ha känts för de första filosoferna. De satt och på fullaste allvar försökte fundera sig fram till ett svar på hur världen fungerar. De som brukar benämnas som de första filosoferna hade alla en sak gemensamt. De försökte lista ut vad som var alltings grundsten. Någon tänkte sig vatten, en annan luft en tredje oändligheten. De tänkte sig detta grundämne, urämne som uppträdande i flera olika former. Likt vattnets tre aggregationsformer (likt tvålens tre aggregationsformer, den flytande, den fasta och gastvålen!).
Det intressanta är att Wedberg och alla filosofer med honom, tycker det är värt att diskutera och fundera över dessa uråldriga idéer och teorier. De förkastas inte som skrattretande idag, utan man försöker istället förstå hur de tänkte och varför. Försöker återskapa det system som Thales, Anaxagoras och alla de andra byggt upp. Man liksom försöker täppa igen de logiska oegentligheterna och putsa till ytan för att på nytt se hur den kan ha sett ut från början. Trots att det egentligen är fullkomligt otänkbart att faktiskt ta tankarna på allvar och spinna vidare på dem idag. Andra filosofiska läroböcker gör detsamma. Man skulle kunna ta det kort och säga "Thales trodde allt var gjort av vatten, okey, moving on". Men det gör man inte.
Den mesta filosofi verkar för mig som ett enda stort systembyggande. Det finns ju en era och ett gäng filosofer som i och för sig brukar kallas de stora systembyggarna (någonstans 16-1700-tal tror jag), men egentligen tycker jag att alla verkar köra på det. Det känns ibland som att fantasyförfattare och filosofer inte är så olika. En fantasyförfattare skapar en egen värld och placerar in fiktiva karaktärer. En filosof tolkar vår värld på ett sätt så att den oinsatta nästan inte längre känner igen sig. Men sedan i slutändan känns det som att allt filosofen sagt var "blått är blått, vi står på marken och himlen hängar ovanför oss", dvs absolut ingenting. Men runt omkring finns ett system uppbyggt som beskriver varför man kommit fram till just det. Eller det är alla fall det som är meningen. Det är processen att inte ta allt för givet. Det jag tycker är så fint med den filosofiska traditionen är att alla bygger på tidigare idéer. Vilket för övrigt gör det så viktigt att just beskriva hela Thales ursprungsidéer. Det finns ingen filosof sedan Antiken som inte låtit sig inspireras av tidigare tänkare.

Jag kan aldrig riktigt bestämma mig för om jag egentligen tycker att filosofi är slöseri med tid och fullkomligt meningslöst. Därför att hittills så finns det inget system som är felfritt eller fritt från logiska hål eller motsägelser. Någon kommer fram till något, skriver ner det och publicerar det. En annan kommer några år senare, granskar verket in i minsta detalj, hittar kolossala hål som raserar hela idén, hela systemet och så fortsätter det. Det jag alltid lockats av har varit tankarna som de är. Lite som med att tänka sig Gud som existerande, trots alla logiska hål och motsägelser. Att bara slänga sig ner i det som en vattensäng och ligga där ett tag och känna hur det känns.
Det finns såklart undantag som faktiskt fått praktisk tillämpning och har idag enorm inverkan på hur vi lever. Ta t ex vetenskapens metod att ställa upp en hypotes, testa hypotesen och förkasta hypoteser som inte stämde. De som verifieras blir teorier, inte fakta. Teorier som alltid kan fullkomligt falsifieras i framtiden.
Det var från början bara filosofi, epistemologi, kunskapsteori. Vad kan vi veta, hur kan vi veta det osv. Samma sak med demokrati och t ex USAs styrelseskick. De tre stora institutionerna kongress, president, högsta domstol är en produkt av samtida tänkare i politisk filosofi ledda av frågan "hur ska vi kunna leda ett folk och minimera risken för korruption".

Jag suktar lite efter att bygga upp mitt eget system. Inte nödvändigtvis ett filosofiskt, för den förmågan och det livslånga engagemang som krävs känner jag inte att jag har, men en litterär värld vore möjlig. En värld med egna lagar och natur. En värld där vatten skulle kunna vara alltings grundsten. Det är väl verklighetsflykten som gör sig påmind. Fly in i sin egen värld. Visserligen är jag egentligen ingen deprimerad person som jämt ser världen som grå och trist och vill fly den, men jag gillar att sätta mig in i en sådan situation och sedan i den rollen önska mig in i en annan värld. Det låter lite snett, men kalla det ett intresse.
Ibland tänker jag mig filosoferna som litterära författare. Jag tänker att de visste, och när jag säger "visste" tänker jag på alla de klassiska filosofer man får läsa om i skolan; Descarte, Kant, Leibniz osv, jag tänker mig att deras idéer inte egentligen hade så mycket med verkligheten att göra, men att de tyckte det var roligt att tänka sig världen som sådan. Det är nog inte riktigt så, för många av dem verkade ta sin syssla extremt seriöst. Det var väl egentligen bara Hume som lite lustigt ironiserade över sina egna idéer som fullkomligt orealistiska i "verkligheten" och att han inte gick runt och levde sitt liv som om orsak och verkan inte var sammanlänkade (det var en av hans idéer, att länken mellan orsak och verkan inte är för oss synlig och därmed inte direkt kan tas för sann).
Så nu har jag kanske name-droppat nog och borde hålla tyst.