Unisex

Jag är mitt i en bok som heter Glasshouse av Charles Stross. Det är science fiction och den äger rum i ett samhälle där kropp och kön inte är oföränderliga.
Det är inte första boken jag läst som beskrivit en sådan framtid men jag började i alla fall fundera lite kring det.
Det är oerhört intressant att fundera kring ett sämhället där just kroppen är mer eller mindre obestämd. Permanenta kroppsliga skador är obefintliga i detta samhälle. Du bara går in en maskin och återskapar vad som än gått sönder, man håller sig dessutom evigt ung på det sättet. Ens minnen kan man göra back-ups på utifall att man skulle råka ut för en olycka. Kön kan bytas lika lätt och man kan välja att se ut hur man vill, inklusive utseenden som inte är direkt mänskliga (t ex en blå-rosa kentaur med manga-ögon och enhörningshorn).

Hur skulle detta påverka hur vi lever och hur vi ser på varandra och oss själva? Om man föds man men byter kön fram och tillbaka flera gånger under en väldigt lång livslängd, kommer man överhuvudtaget bry sig om sin ursprunliga könstillhörighet? Kommer jag fortfarande att se mig som man, om än ibland i kvinnlig kropp? Eller blir jag kvinna om jag väljer, för tillfället, en kvinlig kropp? Spontant vill jag säga nej men samtidigt tror jag fortfarande att det medfödda könet sitter starkt i de flesta av oss. Mänskligheten (och de flesta djur) är ändå heterosexuella av en viktig anledning: att attraheras av det motsatta könet och föra arten vidare. Det könet borde fortfarande finnas kvar, trots dessa förändringar. Åtminstone om vi antar att man, i denna framtid, inte också manipulerar kroppen till att vara hundra procent bisexuell. Vilket inte låter helt orimligt eller orealistiskt när jag tänker efter. Men jag kan tänka mig att redan medfödd bisexualitet skulle vara betydligt mer utlevd eftersom denna utveckling av det mänskliga samhället tillslut skulle utrota homofobi och liknande vilket skulle göra många fler bekväma med att vara fritt och öppet bisexuella. Det sociala könet skulle däremot fullkomligt upphöra att existera vill jag påstå.

När jag tänker på detta och snabbt kommer fram till att ett sådant samhälle skulle se oerhört annorlunda ut så kommer jag lika snabbt tillbaka till verkligheten med insikten om hur pass stor betydelse vårt medfödda kön och utseende faktiskt har och hur frustrerande och absurt det är i ett större perspektiv. Det är inte så att jag levt under en sten hela mitt liv och faktiskt trott att vi alla är hundra procent jämlika både inför lag och inför varandra. Men dessa funderingar gör det ändå brutalt uppenbart att man ofta bedöms extremt hårt enbart med utgångspunkt i det medfödda könet och den medfödda kroppen.
Jag är garanterat inte fri från att dömma folk utifrån dess kön i olika situationer. Jag har absolut fördommar om hur "den typiska kvinnan" är och den "typiska mannen". Men jag vill åtminstone hävda att detta inte ligger i det medfödda könet utan i det sociala könet.
Det är dock helt klart att många också blir dömda totalt utifrån sitt medfödda kön. Extra tydligt är det när det gäller våra kroppar och sexualitet.... såklart.

Låt oss anta (bortom boken) att man också utplånar mänsklighetens instinktiva kön. Samhället i framtiden behöver inte längre motivera barnafödsel med hjälp av heterosexualitet så man manipulerar sina DNA så att de föds hundra procent bisexuell.
Vi har då enbart kroppsliga kön som vi attraheras av lika mycket åt båda håll och vi kan själva helt och hållet välja vilket kön vi också föredrar att besitta för stunden. Kön skulle då upphöra att påverka människans uppfattning av varandra.



Huvudpersonen Robin kommenterar vid ett tillfälle hur konformistiskt det måste varit under "the dark ages" (ungefär vår tid) då alla män var korthåriga, kvinnor långhåriga och alla bar ungefär samma gråa, tråkiga kläder. I boken säger en annan karaktär att hon är trött på att vara "ortho" (ortodox mänsklig kroppsform) för det har hon redan varit i två livstider. Så nu är hon istället en blå-rosa manga-kentaur av något slag. Om möjligheten finns att se ut precis hur som helst, skulle folk också ta det tillfället i akt att se så unik ut som möjligt eller skulle det, likt idag med kläder, bildas subkultur och mainstream i utseende? Jag skulle nog tippa på det sistnämda ändå, faktiskt. I boken verkar det dock just som att många lever ut en mer fristående identiet av obeskrivna anledningar. Vad man kan läsa mellan raderna är att det samhället ser så annorlunda ut i jämförelse med vårt att det helt enkelt har präglat människornas personligheter på helt nya sätt. Det är en intressant tanke det också.

Först tänkte jag (utan att tänka) att vår identitet ändå måste vara väldigt befäst i hur vi ser ut och vilket kön vi har. Sådant som nog präglar de flesta på ett eller annat vis under uppväxten. Jag tror absolut att vi påverkas av sådana faktorer som vi lever idag, men skulle man ta bort det helt och hållet så skulle vi ändå ha gott om attribut att bilda oss en identitet omkring. Självklart, kan tyckas. 

Undrar ändå hur det skulle kännas att bli så frikopplad från sin kropp, om kroppen inte längre är så fast och beständig utan helt fri från mitt medvetande... Lägg på detta kunskap och insikt om att människan inte riktigt är de magiska, självbestämmande varelser vi hittills i historien antagit att vi är. Det blir mer och mer tydligt att vi styrs av medfödda instinkter och kemikalier. Att vi är en produkt av kemi, att vår fria vilja är inbillad. Ta bara exemplet med studien som visat att vår hjärna gör val hela 7 sekunder före vårt medvetna jag tror sig komma fram till samma val ( http://exploringthemind.com/the-mind/brain-scans-can-reveal-your-decisions-7-seconds-before-you-decide ). Detta borde vara fullkomligt uppenbart för ett framtida samhälle och för de människor som lever då. Hur skulle det kännas att vara smärtsamt medveten om att man inte är i kontroll över sig själv ihop med ett psyke frikopplat från kroppslig identitet? Jag är lika förtjust som jag är förskräckt av den tanken. Jag längtar dit.

Inte en gång till

Det har blivit väldigt få inlägg detta år. Betyder det att jag har slutat ha funderingar som jag känner att jag måste skriva ner? Ja. På sätt och vis är det nog delvis så. Åtminstone funderingar som jag tycker är allmängiltiga och intressanta. Sådant som inte är så blodtörstigt personligt. Men nu kommer på något sätt den existentiella rastlösheten tillbaka mer och mer. Den naggande ångesten som måste ligga i alla människors vardag. Om de har en vardag. Det vill säga den rika, västerländska människan alltså.
Den känslan är så allmängiltig att den ofta känns meningslös att poängtera. Skräcken för att fastna i något. Skräcken för att hamna i en grå, meningslös vardag utan att ens reflektera över att man sitter där. Skräcken för att inte räcka till och inte vara bra nog, inte vara duktig nog, inte passa in. Alla de tankarna blandas med tankar som: men även OM jag passar in, är duktig nog, och räcker till - är det allt? Det känns så simpelt. Var är djupet? Det meningsfulla? Många religiösa skulle här nöjt gå vidare, glatt vetandes (ovetandes?) om att de minsann är del av ett större sammanhang. Många av dessa skulle dessutom se min egen ångest som ett resultat av min brist på religion, eller kanske dessutom som ett tecken på religionens medfödda plats i människans liv och kanske till och med gå så långt som att se det som ett bevis på guds existens att även icketroende känner ett naggande hål där guden saknas. Det vill säga, om du inte har din gud och din religion så kommer det alltid kännas som att något fattas dig. Sen kommer en släng skam ovanpå detta: såklart det räcker. Herregud, människor svälter fortfarande i världen. Människor ligger i krig, blir förtryckta, förslavas och underkuvas av alla möjliga bisarra, påhittade anledningar. Var nöjd, njut av att vara en fri människa. Gå ut i naturen en  hel dag och kom hem och njut av att känna hela din kropp mör och behagligt öm efter att ha aktiverats så fullkomligt.
Ja. Jag borde tänka så. Jag borde göra det. Skulle jag inte vara lyckligare då? Istället häckar jag framför datorn och frustrerat försöker skapa saker jag inte är nöjd med alternativt försvinner in i ännu ett spel som jag, en vecka senare, tröttnar på.

Personliga inlägg skulle jag egentligen undvika i denna blog men jag talar förstås fortfarande i extremt ytliga och vaga termer.

Tankarna går ändå vidare. Om jag skulle leva så och njuta av enkla ting och framför allt vara nöjd med det, borde jag inte känna skuld också då? Skuld för att jag stänger in mig i en annan bubbla, en bubbla av vardaglig glädje i mitt trygga land i min trygga medelklass utan att medverka till att föra arten och samhället framåt, utan att engagera mig i politik, i mänskliga rättigheter, i vetenskap och forskning eller annat i den stilen.

Nej, det finns nog inget liv jag skulle kunna leva som inte skulle leda till att jag skulle känna ångest eller skuld över det ena eller det andra. Men kanske skulle jag kunna leva ett liv där jag skulle kunna känna mig mer tillfreds och inte lika ängslig över att jag inte är bäst, i vad än jag vill vara bäst i.

Kanske beror också bristen på inlägg på att jag nått den ålder då min hjärna slutat utvecklas och den mest tankemässigt tumultartade perioden i en människas liv är förbi för mig. Jag vet inte om det har med saken att göra men det var bara något jag kom på nu. Många av de tankar jag skrivit om här i bloggen återkommer men det är just det, de återkommer. Det är samma tankar och idéer och fascinationer jag redan haft och fortfarande har. Det gör de ju inte mindre intressenta (för mig), bara mindre intressanta att skriva om i en blog en gång till.

Ber om ursäkt för den missledande rubriken. Det låter som att jag gjort något hemskt som jag inte vill göra om och därmed får inlägget att låta betydligt mer spännande än det faktiskt var!

De andra

Ibland tänker jag på de människor jag träffar under en period och som jag sedan skiljs ifrån. Under denna period är man relevant i varandras liv. Jag tänker på allt ifrån älskare, arbetskamrater, klasskompisar, bekanta etc. I en sådan relation har jag någorlunda koll på vem den andra personen är. Jag har åtminstone skaffat mig en uppfattning och en åsikt om vem personen är, oavsett om den stämmer med vad den personen själv tycker och tänker om sig själv.
Och det är just det. Jag vet ju hur jag uppfattar personen men jag vet inte helt och hållet hur den personen uppfattar mig eller hur jag påverkat personen, även i det allra minsta. Jag vet många personer som kommit och gått i mitt liv som jag lärt mig något av. Det kan vara små, små saker och det kan vara lite större saker. Det är just en del saker som jag tydligt och skarpt i minnet kopplar till en viss person. Jag undrar om någon har liknande minnen av mig eller har lärt sig något direkt kopplat till mig.

Jag själv är alltid mitt Universums centrum och att föreställa mig en annan persons inre tankeliv är en tankeövning jag gillar att ägna mig åt ibland. Men då tänker jag nog oftast på människor som jag aldrig kommit nära eller som jag kanske inte ens pratat med alls. Varje dag ser jag människor komma och gå i mitt synfält och de flesta pratar jag inte med. De flesta avfärdar jag väldigt snabbt som bara ännu ett obetydligt ansikte. Men ibland försöker jag tänka mig att alla dessa människor jag ser faktiskt är som jag. Jag försöker föreställa mig hur personen kategoriserat mig. Jag försöker se mig själv som bara ännu ett obetydligt ansikte i någon annans liv, ur någon annans rika inre liv som bara de är medvetna om precis som jag bara är medveten om mitt eget.

För mycket fiktivt

När jag läst klart en bok så känner jag ibland något slags dåligt samvete för att jag omedelbart går på nästa bok utan att ge den föregående mer eftertanke. Jag har någon slags föreställning om att jag borde fundera en tid på vad jag nyss läst. Kanske känna efter, reflektera, fundera. Kanske är det någon föreställning som vuxit fram under skoltiden då man läste en bok som man sedan diskuterade i klassrummet. Jag tror jag saknar det.
Jag har nyligen kommit att tänka på att jag, och många med mig, är fullkomligen omgiven av fiktiva historier, hela tiden. Innan jag går och lägger mig kanske jag spelar ett spel som förstås har en berättelse. När jag sedan lägger mig tar jag genast upp min bok och läser ett par sidor. Samtidigt står TVn på i bakgrunden där en film visas och ibland sneglar jag dit. Jag har därmed tre berättelser igång samtidigt. Tänk sedan att jag kanske spelar flera spel samtidigt med olika berättelser av olika tyngd eller så har jag flera böcker pågående samtidigt.
Hur kan jag då verkligen engagera mig och försänka mig i någon av dem riktigt ordentligt? Så fort jag börjat en historia, avbryts den och jag påbörjar en ny som jag då ska försöka sätta mig in i istället. Det kanske inte är så konstigt eller så svårt egentligen, jag bara känner att det nästan borde vara det.

Sen tänkte jag förstås också litegrann på det faktum att vi hela tiden matas med fiktiva berättelser av olika slag på detta sätt och hur det kan påverka oss eller vad det säger om oss osv osv. Men jag avskyr den typen av pseudoanalyser av samhället och ägnar mig helst inte heller åt sådant.