Kronofobi

Detta inlägg började jag skriva kring nyår men det blev att jag skrev vidare på det nu. Det blir ett smått osammanhängande inlägg med tema TID helt enkelt.

Tiden är bra fascinerande och skrämmande tycker jag och detta är inte det första inlägget jag skrivit om det. Att sätta in mig själv i tiden är något jag ägnar mig åt ibland. Jag försöker se världen som en sammanhängande kedja händelser som lett till nutiden och sedan extrapolerar det till hur det kommer fortsätta. Jag försöker föreställa mig historiesambanden från avstånd. Inget gör det mer fascinerande än när jag läser uråldriga texter så som Illiaden eller Gilgamesh-eposet. Flera tusen år gamla skrifter som beskriver människor med precis samma önskningar, rädslor och drömmar som idag. Deras inre känsloliv verkar liksom inte så främmande som jag först tänkt mig. Samtidigt får jag ibland känslan av att världen var så oerhört annorlunda bara för 20 år sedan. Jag önskar djupt att jag kunde se världen utvecklas från stenålder till idag. Att jag kunde få se hela det samband jag försöker föreställa mig. Att jag hade levt all den tiden. Appropå det så finns en film med det temat som heter Man from earth.
En av mina största sorger är att jag inte kommer få uppleva världen långt, långt fram i tiden heller. För fick jag välja skulle jag hellre se framåt än bakåt. Det finns så mycket jag vill se.

En intressant (och ganska bekväm och ändå tröstande) sak tycker jag är att vi inte kommer undan vår tidsålder. Även om vi kan tråna efter dåtiden eller sukta efter framtiden så är vi ändå alltid bundna i tiden. Vad jag menar med det är att vi inte är strandsatta tidsresenärer från 2111 som sitter här år 2011 och saknar livet som vi lämnade. Jag vet helt enkelt inte vad som finns att sakna eller vad jag missar, bara att vad det än är (precis åt vilket håll det än går) så önskar jag att kunde se det.
Jag tänker att allting kommer fortsätta när jag är död. Då är jag där igen och på något sätt ser mig själv falla ihop och världen fortsätter snabbspola förbi.

För den enskilda individen måste också tiden ändå framstå som ett tvetydigt fenomen. Å ena sidan blir vi äldre, kommer närmre döden, puttas obönhörligt framåt varesig vi vill eller inte. Ibland har jag känslan av att jag sitter som liten varelse framför en skarpa som föser mig framåt (likt casino-chips på något roulettebord). Å andra sidan får vi se världen förändras och vi får erfarenheter. Något som oftast borde ses som positivt. Det som (förhoppningsvis) gör oss mer vidsynta, klartänkta och visa som människor är också det som tar kål på oss.

Jag avskyr nostalgi. Jag försöker alltid sätta upp enorma skygglappar mot allt som är äldre än något år eller så. Det finns någon slags magisk gräns där allt bakom den är preskiberat, sådant jag inte vill tänka på mer. Allra helst undviker jag att tänka på min barndom som ändå har varit helt okej, det är inte det. Jag bara avskyr att bli påmind om att tiden går. Att jag är si och så gammal idag och att jag faktiskt inte alltid varit det. Det är inte nödvändigtvis åldersnoja. Det må jag också ha, men detta är en annan del av det hela. Detta är mer det faktum att tiden går överhuvudtaget.
Tiden upphör ju (oftast) inte att gå bara för att vi är mitt i ett år. Det är inte som att tiden endast rör sig ett steg vid nyår. Men det är oftast just vid årsskiftet som allt blir uppenbart och alla är så fullt medvetna om det. Men det är nog ändå min födelsedag som gör det mest påtagligt och jag är säkert inte ensam om det.
Jag hade samma vemodiga förhållande till tiden när jag var liten och jag har säkert skrivit om det här förut. Jag brukade gråta på mina födelsedagar. Sådär en skvätt på morgonen när mamma kom med presenter eller så. Då, när jag var liten, visste jag inte vad det berodde på riktigt. Jag hade inte självinsikten eller orden att förstå vad det var. Jag tror att mamma förstod i alla fall. Idag är jag tämligen säker på att jag grät för att tiden passerat. För att saker och ting förändras. För att jag blivit ett år äldre. Idag gråter jag inte längre på mina födelsedagar. Nu är nog ångesten snarare utportionerad över hela året istället. Alternativt är jag avtrubbad. Fast ångest är nog fel ord ändå. Vemod kanske är bättre.
Jag tror det är därför jag också ofta är väldigt ivrig på att komma vidare. Gå vidare. Att aldrig vara nöjd och trygg i nuet. Att alltid stressa framåt. När jag fastnat på samma ställe lite för länge så blir jag oerhört rastlös och vill gå vidare. Jag vill komma vidare från det förflutna. Jag vill låtsas om att jag aldrig varit där. Det är inte nödvändigtvis ett evigt pågående tillstånd, men det kommer ändå där med jämna mellanrum i bakhuvudet.

Sen har vi den faktiska tiden. Den fjärde dimensionen. Tre rumsliga plus en i tid. Enligt somliga (strängteoretiker) är det istället nio dimensioner och en i tid (eller om de tär 10+1 som gäller jag har inte riktigt hel koll på vilken teori som dominerar idag). Dock är tid och rum oskiljbara. Rumtiden som man säger. Jag kan mycket lite om den tiden. En sak jag dock förstått är att det är möjligt att resa i tiden. Bakåt kan man resa rent teoretiskt sett, så vitt jag vet. Det finns diverse förslag på eventuella lösningar på tidsrelaterade paradoxer om än extremt spekulativa. Men det finns ingenting i fysikens lagar som motsäger resor bakåt i tiden. Att resa framåt är någorlunda enkelt däremot och har redan gjorts. Åtminstone rent formellt. Allt du behöver är ett rymdskepp som kan färdas i nära ljusets hastighet. Desto snabbare du åker desto långsammare går tiden för dig. Tid är inget absolut begrepp. Tid är bokstavligen relativ. Det heter inte Einsteins relativitetsteori för inte.
Tiden går också långsamma ju högre gravitationen är. Så tiden nere på Jorden går långsammare än uppe i rymden på t ex rymdstationen ISS. Skillnaden är ytterst liten på det avståndet, men den finns där i alla fall. Det betyder också att satelliter som vi skickar upp gradvis måste kompensera för denna effekt för att inte ge missvisande information till oss på marken. T ex i en GPS-mottagare. Fundera då på vad som händer med tiden på botten av ett svart hål där gravitationen är till synes oändlig... Det tycker jag är fascinerande.

Ett ord som blivit något av en favorit är kronofobi.

Stor och liten

När de flesta funderar över Universum och människans plats däri, säger Neil DeGrasse Tyson, så känner de sig små och obetydliga. Själv säger han att när han ser upp mot himlen och reflekterar över Universum så känner han sig stor. Han känner sig sammanbunden med Universum. De atomer som vi är uppbygda av kommer ifrån stjärnor som exploderat för flera miljoner år sedan. Det finns ingen skillnad mellan oss och Universum. Det finns ingen gräns mellan människan och allt det andra. Som Tyson säger, vi är i Universum och Universum är i oss.

Jag förstår hur han menar och hur han tänker men trots det tillhör jag nog de som oftast istället känner mig liten och obetydlig när jag tänker på samma sak. Men på något sätt tycker jag det kan vändas till något tröstande och lugnande. En positiv känsla. En påminnelse om att små fjuttiga problem eller bråk mellan människor är så oerhört obetydliga, meningslösa och tidsödslande. När jag ger mig in i det perspektivet för en stund och ser på varje objekt i min omgivning på ett mer övergripande sätt så känns mitt liv, mycket riktigt, ofantligt obetydligt. Vilket också, anser jag, är väldigt nära sanningen. Det betyder inte att det är ångestladdat eller negativt. Utifrån det perspektivet så finns det heller ingenting att sträva efter. Alla blir lika. Och i det perspektivet blir jag tvungen att erkänna att jag är obetydlig och att det inte finns någonting jag kan göra åt det. Därmed känner jag snarare en frihet att göra precis vad jag vill inom gränsen för min obetydliga mänsklighet. Det är nästan så att jag försöker tänka på det sättet när jag känner att allt går emot mig. När jag mår som sämst. Då tänker jag att det ändå inte spelar någon roll. Mina motgångar är obetydliga i det stora hela så det är lika bra att sluta gnälla och gå vidare.

Jag vet inte hur pass mycket detta inlägg var tänkt låta som en pretentiös självhjälpsmetod. Samma tankesätt kan likagärna orsaka mig samma ångest som jag annars kanske kunde avvärja. Men å andra sidan är det bland det bästa jag vet; melankoli och tvetydighet och mångtydiga begrepp. Att bli lättad och förtvivlad över samma tanke beroende på var och när den kommer, det ligger något väldigt fascinerande i det.

Zima Blue

Nu kommer det en bok till och det är nästan så jag skulle starta en separat blogg för enbart böcker. Men denna blog har ju ändå ingen uttalad inriktning så det får blir så nu helt enkelt.

Zima Blue av Alastair Reynolds



Jag skrev tidigare om Chasm City som också är skriven av Reynolds. Detta är istället en novellsamling i genren science fiction/space opera. Space opera är namnet för stora bombastiska rymdäventyr, kan man säga. Jag är ingen jätteinbiten läsare av den genren men space opera tar oftast plats flera tusen, hundra tusen kanske miljoner år fram i tiden och inte sällan också långt ifrån Jorden. Just Reynolds skriver på ett väldigt trovärdigt sätt och han har jobbat som astronom på ESA (European Spage Agency), vilket förstås också ger hans berättelser lite extra trovärdighet.
Anledningen till varför jag känner ett behov att skriva om denna bok är helt enkelt att den är frukstansvärt bra. Jag läser ganska mycket och det mesta flyger förbi mer eller mindre obemärkt, men herre jösses... detta är underbart.

Det är nu jag får användning för alla de populärvetenskapliga böcker jag läst om just rymden och kosmologi. Jag hänger med i hur Reynolds tänker och varför saker och ting ser ut som de gör i novellerna utan att det ges någon explicit förklaring. Det tror jag gör att jag får ut så mycket mer ur novellerna än om jag inte alls var insatt.
Han väver in fakta och spekulativ framtid i sina berättelser. Han tar den vetenskap vi har idag och extrapolerar dess implikationer och gör det till verklighet som han sedan placerar människor i. Det är fantastiskt hur han kopplar ihop fakta och fiktion. Ja, det som är själva definitionen av -science- -fiction- helt enkelt. Reynolds dumförklarar heller ingen genom att ge svar på vad precis varenda begrepp han använder innebär utan oftast blir man tvungen att läsa ut betydelsen av sammanhanget alternativt får man svaret längre fram i berättelsen. Det kan t ex vara namnet på ett skepp, ett smeknamn för en teknisk pryl eller förkortningen för ett mekaniskt minneshjälpmedel.

Berättelserna är uppbygda på ett sätt som säkert har ett namn i litterära kretsar som jag inte känner till, men som jag verkligen uppskattar. I början av en ny novell är jag ganska förvirrad. Som sagt, massvis av oförklarade begrepp introduceras och man vet inte genast var man befinner sig. På Jorden, på Mars, i ett rymdskepp, i ett laboratorium? Sedan börjar man få grepp om vad saker och ting är och historien i sig blir väldigt spännande. Men sedan när klimax kommer så sätts tidigare givna men kryptiska pusselbitar ihop och avslöjar en totalt oförutsägbar slutsats som visar sig vara så mycket större än man först trott.

Man får helt klart andra perspektiv av Reynolds berättelser. De rör ofta mer än enbart enstaka människors liv. Reynolds sätter ofta in mänskligheten i ett enormt mycket större perspektiv. Ett perspektiv som jag själv anser är mycket närmre verkligheten än vad man normalt känner i vardagen. Detta uppskattar jag enormt. Och eftersom det ofta rör sig om rymden och rymdresor med enorma avstånd så ges man också ett annat perspektiv på tid. Att resa mellan stjärnorna tar flera tusen år och i flera av berättelserna lever också människorna med sådana tidsperspektiv och livslängder. Den klassiska infrysningen av människor för att klara av långa resor används ofta medan han håller sig långt borta från allt vad warp speed och liknande heter. Att resa snabbare än ljuset är precis som i verkligheten också omöjligt i Reynolds berättelser.

Mina absoluta favoriter i boken är tre fristående men sammanhängande noveller om Merlin. Det är nog också de som är mest högflygande och extravaganta av novellerna. Den innehåller inga som helst rymdvarelser annat än människan. Men eftersom tidsperspektivet är flera hundratusen år eller mer så har mänskligheten hunnit kolonisera flera delar av galaxen men samtidigt också hunnit tappa kontakten med andra kolonier och vissa planeter har hunnuit utplåna sig själva och tappa minnet av att mänskligheten någonsin levt på andra planeter överhuvudtaget. I novellen Minla's Flowers kommer Merlin till en planet där han finner människor levandes i en slags blandad järnålder.
Med sitt elektroniska arkiv av mänsklig kunskap tillgänglig på sitt eget rymdskepp hjälper han människorna att nå en högre teknologisk kapcaitet. Han ger människorna förutsättningarna för att lyckas och sedan fryser han ned sig i sitt skepp med 10-20års mellanrum för att sedan vakna och titta till hur det går och för att hjälpa människorna att ta nästa steg.
Det är underbart att försöka föreställa sig ett sådant perspektiv. Merlin lär känna ett litet barn (Minla) och sedan med vad Merlin upplever som ett ögonblick har hon åldrats 10 år och sedan 20 år, 50 år till osv.
Varför Merlin gör detta och vad det hela egentligen handlar om tänker jag inte gå in på. Fantastiskt är det dock.

En annan favorit handlar om världens sista levande människa (levandes på en annars död koloni på Mars) som i sin ensamhet försöker lära sig allt som går att veta om tid och rum. Han börjar med att läsa de böcker som finns på basen för att uppdatera sig till gränsen av mänsklighetens vetande (och här beskriver Reynolds i princip hur huvudkaraktären går igenom det vi tror oss veta idag i verkligheten).
Sedan, med viss hjälp (hint hint), på allt mer bisarra sätt släpper han taget om sin mänsklighet för att kunna uppnå kapaciteten till att överhuvudtaget kunna förstå hur allting i Universum hänger ihop. Det blir mer och mer bisarrt och extremt och flera miljoner år passerar medan han gräver djupare och djupare och avslöjar mer och mer. Låt säga att det hela urartar en aningen men är fortfarande väldigt fascinerande och oförutsägbart hela vägen igenom.

De flesta noveller innehåller för mig väldigt originella idéer och tankar. I synnerhet hur Reynolds använder sig av vetenskapliga begrepp på fantasifulla sätt i väldigt många "tänk om"-scenarier.
Jag ska nu plöja allt Reynolds skrivit och tur nog har han hunnit skriva ganska mycket.
Jag börjar nog med boken Revelation Space.