Fiktiv faktion fiktion

Detta inlägg har legat bortglömt som utkast sen augusti 2009. Tyckte det var rätt intressant och det känns fortfarande aktuellt för mig. Fast lite redigerat då.

Jag har mina perioder av olika ämnen som intresserar eller fascinerar mig. Det finns en sak som jag mer och mer funderar på och som nu nog måste komma ut på något sätt.

Fiktion.
I synnerhet fiktion utan ambition att efterlikna verkligheten i minsta detalj. Det vill säga alla genrer som strävar efter någon form av overklighet. Förvisso skulle nog många författare motsäga sig antagandet att de vill skriva overkligt, för nog vill de allt spegla verkligheten, bara i andra ord än diskbänksrealism. Eller ja, det finns ju dem som bara vill ha åt overkligheten också förstås.
Men det är inte riktigt definitionen jag är ute efter utan sättet som fiktion formas och vad den består av. Var får man idén att skapa en karaktär i tätt åtsittande nylonbyxor och käp? Var kommer idén att låta en karaktär skjuta klot av oidentifierad energi ur händerna och varför godtar jag det som en trovärdig karaktär? Varför upphöjer man skjutvapen till magiska höjder och låter en karaktär utveckla en dans för att avfyra sina vapen på mest dansanta sätt möjligt och varför är det så underbart att se? Trots att jag rent intellektuellt vet att det inte funkar så. Att hela idén vore skrattretande i verkligheten.
Varför bygger man upp en hel värld med språk, med liv, regler, fysiska lagar?
Om "superhjältar" endast är symboler för det ouppnåeliga hur kan vi då identifera oss med dem? En idolbild med en stor symbol målad i luften bakom hjälten som står med armarna i kors med emblemet på bröstet. Det finns ingen värld där en sådan figur är det minsta verklig. Rent intellektuellt vet jag också att man inte kan sätta eld på saker med tanken, men varför accepterar jag det och anser det fullt trovärdigt i dess miljö i berättelsen?


Jag har upptäckt att när jag läser en bok så önskar jag alltid att den ska innehålla karaktärer och känslor som får mig att sucka tungt och kväva tårar i slutet. Samtidigt som jag säger mig avsky när man bygger upp sådana "billiga" tricks för att beröra mig istället för att skriva på ett sätt som rent intellektuellt berör mig. Vilket är något som jag av någon anledning har bestämt mig för är mer "värt" och svårare att berätta. En tendens till hyckleri där kanske? Helst ska det förstås innehålla både och, men alla fall. En annan sak jag önskar att undvika är böcker som behandlar extrema kontraster av ondska och godhet. En berättelse med karaktärer som är svårgreppade i den moraliska skalan är genast mer stimulerande. Oförutsägbarhet är stimulerande (det fastställde till och med forskare som undersökte hur musik påverkar oss! Togs upp i radioprogrammet Ström i p2). En karaktär som man både kan gråta för och svära åt, helst samtidigt, i någon förvirrad tveksamhet om vilket som är rätt, det är en bra karaktär (om vi nu ska tala extremer för alla karaktärer kan förstås inte vara sådana).

När en författare skapar en karaktär, vilken det än är, så kan den vara på vilket sätt som helst. Många gör förstås avbilder av personer de känner i verkligheten. Men skillnaden är att de tar bort drag som är oönskade och sätter dit andra som förstärker vad författaren vill ska känneteckna karaktären. Det blir en artificiell sammansättning. Hur kan det artificiella vara så intressant?
Självklart måste man beakta det kritiska ögat och ge sin karaktär mänskliga imperfektioner. Även en ond karaktär måste ha drag av godhet eller komplexitet, annars genomskådar vi karaktären som artificell och därmed icke trovärdig. Därmed dör också illusionen.

Sans

Så tillbaka till samma ämne som förra inlägget. Och nu börjar jag upprepa mig känner jag. Men kanske är det inget fel i det.

Vad är det att vara jag, alltså. Egentligen finns ju inget jag att prata om.
En sak jag ofta slås av är det faktum att vi inte är annat än en samling kemikalier. Att vårt medvetande, vår falska tro av att vi äger oss själva, bara är ett resultat av en kolossal mängd premisser/orsaker. Varje handling drivs av instinkter och inbygda genetiska önskningar som helt och hållet framkommit av oundviklig evolution.

Evolution beskrivs ofta som en aktiv handling. Något som nästan låter som ett kollektivt medvetande som för arter framåt i någon slags underlig riktning. Men så är ju ändå inte fallet. Det är bara en mekanism likt orsak och verkan eller aritmetik. Säg att du två asteroider åker mot varandra i rymden. En jättestor och en liten. Vilken kommer krossa den andra? Den stora kommer ta mycket liten skada och den lilla kommer krossas totalt. Varför då? Jo för att den stora har större massa. Punkt slut. Ingen skulle ifrågasätta detta eller tycka det var konstigt. Men det är precis samma sak med evolutionen. Faktum är att kosmologer gärna pratar om evolution på en nivå av Universum.
Åtminstone jag själv har ibland känt mig lurad att se evolutionen som någon slags organisk funktion som på något sätt är inbyggt i generna. Även om kanske ingen någonsin sagt det så är det något jag ändå tänkt mig, eller inte tänkt mig utan mer haft känslan av.

Nej, tillbaka till min ursprungliga poäng. Mitt jag är bara ett resultat av tidigare skeenden, av minnen och av minnen av minnen som också kan formuleras som ett resultat av kemi i min hjärna. Detta blir oerhört påtagligt när man pratar om hjärnskador och droger.
Någon skadar sig svårt i huvudet vart efter personen inte längre är "sig själv". Kanske har personen blivit helt apatisk, tappat minnen som varit enormt viktiga för personen, kanske har personen blivit våldsammare, eller tvärt om, plötsligt en oerhört romantisk älskare. Om vitala delar av hjärnan är skadade kan de inte längre fungera som de ska och alla möjliga saker kan hända. Det finns inget fantastisk, magiskt "du" som är oföränderligt, oberoende hjärnan.
Samma sak med droger (och jag tänker kanske mest på hallucinogena sådana). Om du tillför en substans och rubbar hjärnans egen kemi kan plötsligt en helt annan värld uppträda för ditt "jag" och trots att du på något plan vet bättre, så har du ingen chans att värja dig mot intrycken.

Jag skriver inte detta som att det var en nyhet, men jag tycker bara att de flesta, trots att kunskapen kanske finns någonstans i huvudet, inte tycks känna av det. Mig inkluderad. Och självklart är också DET en mekanism i hjärnan. Att se sig själv som en klump molekyler skulle inte direkt främja arten. Forskare i ämnet berättar ju gladeligen om den fantastiska hjärnan hit och dit och nya upptäckter om hur vi fungerar. Men det talas alltid om hjärnan som ett yttre objekt, och i det läget, som om den inte ens var mänsklig eller som om den inte hade med människan, som äger hjärnan, att göra. Oerhört märkligt tycker jag.

En DEL av denna tankegång lever jag dagligen med. Och det är tanken att anledningen till att jag är den jag är kanske inte har så mycket med min egen vilja att göra. Jag ser ibland mina handlingar sekunden efter och kan ibland genast börja fundera på vad som kan ha orsakat ett sådant beteende. Ibland ser jag en möjlig orsak genast, ibland har jag ingen aning. Jag grubblar oftast inte länge över det, det bara kommer och går på ett ögonblick. Med vissa undantag förstås.

Vad mitt förra inlägg "Exit" handlade om var frågan om vad min natur är om man tar allt detta ovan omskrivet för givet och struntar i det och istället fokuserar på resultatet. Jag har en tendens att hoppa mellan tankegångar på det sättet beroende på... humör kanske.