Forsla massan

Ännu mera rymden.
Jag tror jag har påpekat detta förut men kanske i andra ord. Det finns många saker som vi känner är självklara när vi hör dem. Kanske är det någon som börjar ett välkänt resonemang och du behöver inte ens höra premisserna för att genast se slutsatsen. Problemet är bara att väldigt många av de sanningar jag tänker på lika lätt försvinner i glömska sekunden senare. Att leva varje dag i sin vardag, att gå till jobbet, skolan eller dö-sitta hemma arbetslös innebär att leva på den lägsta nivån. Alltså där vi bara ser oss själva och den omedelbara närheten. Som sagt, inget fel i det. Det är ofta väldigt bekvämt att leva där med ansiktet i jorden och vi vill förstås vara bekväma.
För att undvika grandiösa ord; ibland är det intressant och underbart att också stega uppåt om så bara för en bok eller för ett youtube-klipp. Åh ja, även sådana klipp finns där. Lite längre ner specificerar jag vilka klipp jag tänker på.

Jag känner mig ofta själv ganska dum när jag känner att jag blir påmind om sådant som egentligen borde sitta lika hårt inpräntat i huvudet som att gå på toa. Det är dock inget fel med det för riktigt så självklart är det inte, än.
Temat är alltså rymden och för detta inlägg kanske just vår extremt betydelselösa plats i rymden, i Universum. Den plats som i de flesta (alla?) kulturer anses som extremt mycket mer grandiös.

Jag läser just nu en "Space Opera"-roman så jag har ämnet i huvudet hela tiden just nu (till och med drömt om rymdskepp och grejjer), och häromdagen sprang jag på en låt på youtube av någon som mixat Carl Sagan och Stephen Hawkings så det låter som att de sjunger. Det låter komiskt men det är inte tanken och jag blir bara sjukt, sjukt inspirerad, rörd och, jag vet inte, ödmjukt tillrättavisad.

Carl Sagan har en väldigt, väldigt "amerikansk" röst på något sätt. Bland annat är hans "L" är extremt "artikulerade". Eller kanske är det för att det låter som att han pratar med väldigt mycket saliv i munnen? Bara en lustig grej sådär.

Hur som helst blev jag helt kär i låten och sökte runt på mer saker med Carl Sagan inblandad. Sagan är inte helt ny för mig eller så och jag har läst lite om honom tidigare, men åter igen, allt sånt där försvinner snabbt i glömska hur fascinerande det än är (om man inte arbetar med det dagligen som en, ja, astronom). Vilket är varför jag med jämna mellanrum söker upp nya eller gamla texter, filmer, material som väcker samma tankar igen.

Hur som helst här är ett klipp med Sagan som läser ur sin bok Pale Blue Dot. Orden implicerar extremt tydligt vad han menar men hans röst och intonation är inte hopplöst dömmande eller elakt kritiserande utan mer neutral och observerande.



Här är låten som jag talade om tidigare.


Ibland undrar jag hur det kommer sig att Jordens atmosfär inte bara kollapsar och försvinner i vakuumet. Ibland känns det som ett under att jag inte bara faller ihop på golvet och dör, eller att mina atomer inte bara plötsligt får för sig att inte längre binda sig till varandra.

Nåväl... Imorgon ska jag forsla min massa till jobbet, mina molekyler.