Spöke i skalet

Ghost in the Shell är en cyberpunk-anime från 1995. Nyligen har skaparna gjort en uppfräschning av orginalfilmen. Bland annat har de lagt till 3D-renderad grafik, färgkorrigerat och till och med bytt kön på en av karaktärerna. Det är anledningen till detta inlägg. Lite av en hyllning till filmen och för att fundera på frågorna som tas upp i den.
GitS var den första animen jag såg och jag köpte den på VHS-band i Danmark. Japanskt tal med engelsk text. Det var riktigt häftigt för mig och otroligt exotiskt. Första gången jag såg filmen fascinerades jag mest av hur allt såg ut. Hur otroligt tuff den var. Coola actionscener, häftigt språk, en för mig då helt ny miljö; den dystopiska framtiden. Av själva handlingen förstod jag ingenting. Knappt ens grundkonflikten. Det var en kombination av att jag var helt tvungen att läsa den engelska texten, som jag inte alls var så duktig på då, i samband med att historien är väldigt komplicerad och krånglig att följa.
Efter att ha sett om filmen kanske tre gånger började jag förstå grunden i det hela, men det var fortfarande mycket detaljer som jag gick miste om. Det gjorde mig egentligen ingenting för filmen var fortfarande så fantastisk i mina ögon.
När jag såg om filmen häromdagen så var det nästan som att se den för första gången på nytt. Plötsligt såg jag och förstod jag saker jag helt måste missat tidigare. Ändå har jag faktiskt sett om filmen flera gånger i vuxen ålder.
Egentligen vill jag väl inte förstöra filmen för den som kanske ännu inte sett den (och vill se), men utan att berätta lite av vad som händer så blir det svårt att förklara vad som är så intressant.
I filmen finns en karaktär som får sin hjärna hackad. Hackad likt en dator alltså. Någon planterar falska minnen i hans hjärna om en fru och en dotter. En fru och en dotter som inte existerar alls. Han går till och med runt med en bild i fickan på vad han tror är på hans dotter. Tillslut avslöjas sanningen för honom och hans hjärna blir "rensad" på de falska minnena. Bilden han trodde var på sin dotter visade sig vara en ful bild på honom själv. Hur kommer det sig att han aldrig träffade dessa människor då förresten? Se filmen.
Hela grundfrågan i filmen är "vad är en människa" och liknande frågor i samband med den. Vad är en själ? Hur kan vi veta att vi är på riktigt, hur kan vi veta att vi faktiskt finns? Kanske ingen orginell frågeställning, men det är i vilket sammanhang den ställs som är så bra. Huvudpersonen har en fullkomligt artificiell kropp men hennes hjärna är mänsklig eller innehåller åtminstone mänskliga celler. Men hur vet hon att hon faktiskt är eller har varit en människa en gång i tiden? Om man kan framställa ett artificiellt medvetande, alltså inte en Artificiell Intelligens utan ett medvetande fullkomligt identiskt med människans, kan det vara så att hon är helt skapad av ett företag för att göra det hon gör och sedan bara gett henne föreställningen att hennes hjärna trots allt är mänsklig. "Ingen har sett sin egen hjärna" säger hon i filmen, så hur kan hon veta? Hon minns dessutom inte sitt liv med mänsklig kropp av kött och blod.
Hur ska man behandla identitet om kroppar är fullkomligt utbytbara i framtiden?

Frågan om vad som gör en personlighet i förhållande till minnen är något som verkligen intresserar mig. Om man tar bort minnen från barndomen men behåller själva kunskapen, vad händer då med personligheten? Om minnet av något inte finns, har det då verkligen hänt? Jag vet inte om jag tror på en objektiv verklighet. Den verkligheten kan vi ändå aldrig uppleva eftersom vi alltid måste utgå ifrån oss själva. Om jag begått ett mord men inte minns alls att det var jag och polisen aldrig heller hittar vem det var, har jag verkligen begått ett mord då? Jag har inga samvetskval och jag har inte fått ett straff.
Självklart måste vi leva efter att det finns någon slags objektiv verklighet som inte försvinner när vi vänder ryggen till, men rent teoretiskt skulle det lika gärna kunna vara så.
Om någon planterar ett minne i min hjärna att jag har en fru och en dotter så har jag en fru och en dotter. Och det är det som är så läskigt.

Ghost in the Shell har också den mest fantastiska actionscenen i filmhistorien. Den är så fullkomligt estetiskt fulländad. Matrix kommer nära med sin lobby-scen men den har jag tröttnat på.
Ack... bra grejjer.