Resa rasera

När jag reser genom Sverige med tåg blir jag alltid lite dyster om jag tittar ut genom fönstret. Det mesta ser ut som ett spöklandskap med sedan länge övergivna fabrikslokaler, ensamma förfallna lador och ensliga hus mitt i till synes ingenstans.
I normala fall tycker jag visserligen om sådana miljöer. Jag tycker visserligen också om att känna mig dyster till en viss gräns. Melankoli som någon form av meditation.
Att resa med tåg gör landskapet till ett bildspel och man får inte riktigt komma så pass nära som man i vanliga fall kanske skulle vilja. Kanske har dysterheten att göra med det faktum att jag också känner mig mycket ensam när jag reser. Isolerad från allt med bara en riktning att åka utan ett val att vända om.
Jag funderade ibland på resandet när jag var litet yngre. Jag tänkte att jag satte mig i bilen (flyget, tåget osv) och sedan snurrade Jorden. Jag tänkte att resandet endast var till för att forsla kroppen till en annan plats (vilket förstås är sant), men det fick mig att känna mig fast i kroppen. Som om resandet skulle göras irrelevant om vi inte hade en kropp. Alltså att vi med tanken kunde resa omedelbart istället. Jag fick en känsla av att kroppen var en meningslös köttklump som oerhört primitivt och mekaniskt var tvungen att forslas omkring så att jag, den riktiga jag, kunde komma dit jag ville. Med det perspektivet känns det som att det enda som skiljer länder och människor ifrån är fysiskt avstånd. Japan ligger bara på andra sidan Jorden därför att en stor landmassa befinner sig därimellan. Det ät såklart trivialt och jag försöker inte komma fram till något utöver det men jag får ofta triviala tankar i huvudet som för en kort kort stund får mycket större betydelse för mig. Som att det betyder så mycket mer. Lite kopplat till det kan en textrad från Death Cab For Cutie's låt The New Year vara; "I wish the world was flat like the old days. Then I could travel just by folding the map."

Jag kom bara att tänka på det.