Ett yttrest meningslöst inlägg

Någonstans i slutet av tonåren kom jag till den insikt som jag sedan dess tror att alla på ett eller annat sätt kommer till eller måste komma till.
Den populäraste tankefrågan för den frågvise tonåringen är "vad är meningen med livet?". Fast såklart så är det inte så frågan ska ställas och det är nog mest en myt att det är så den ställs. Frågan lyder (varning för klyshiga ord) "vad är det att vara människa?" Både som individ, vad innebär det att vara "Jag", samt vad innebär det att vara "Oss". Hur som helst, tillslut kom jag, och jag tror de allra flesta, fram till följande:
1. Livet är meningslöst.
2. Ingen är unik.
3. Jag är inte speciell.
Hur annars ska man kunna leva, om man nu är intresserad av att leva?
Men även om jag funnit insikten att allt är meningslöst och därmed är fri att göra vad jag vill, så tog det lång tid (och processen pågår fortfarande) att faktiskt agera därefter och tron att jag är unik och speciell är svår att avliva; som så känt för "Oss" ultimata egoistister.
Intressant är det de få gånger då insikten slår en i ansiktet på nytt, sådär någon gång i månaden:
"Wow, allt jag gör är bara en och samma uppladdning till ett poänglöst avslut där allt jag gjort genast raderas och görs verkningslöst."
Det är det jag talar om när jag pratar om tankeplan. När jag slås av en sådan tanke så måste jag genast ta ett steg ner på trappan och tänka "varför gör jag X och Y? Jo, för att jag vill bli Z och därmed leva ett gott liv på alla sätt och vis". Ett gott liv i förhållande till hur det självmedvetna livet som oundvikligen (nödvändigt?) växt fram och kollektivt vävt sitt nätverk av måttstockar under ett antal tusen år.
På det planet finns inte frågan "men sen då?" eller "men varför då?"
Där finns politiska korrekthetens eviga mantra "för våra barn och våra barnbarn och deras barns skull", trots att kedjan ändå är den samma som på det högre planet. Lite som i matematik. Det går inte riktigt att räkna med oändliga tal, så man gör allt för att undvika en sådan loop, och kommer man fram till en sådan så skär man antingen av den (3.3333333333333333333333 anyone? eller PI är ju ett ypperligt exempel) eller räknar om.
Ibland känns det ändå bra att det finns mål som ännu inte är kända för Oss. Så att även vi icke-troende har något mystiskt att blicka mot. Vad är Universum? Finns det flera universa? Kan vi resa dit? Vad kom före oss, vad kommer efter? Men när man upptäcker att det skulle kunna vara möjligt att svara på de frågorna känner jag mig genast instängd igen.
Om X antal miljarder år (biljoner? jag vet inte så noga det där med siffrorna...) så kommer vårt universum att försvinna igen. Det spekuleras om att göra det möjligt att fly in ett annat unviersum, eller till och med resa tillbaka i tiden i vårt eget universum innan det förintats och fortsätta leva där. Men vaaarföööör?!
I slutet av boken Parallel Universe talar Michio Kaku om sitt eget förhållningssätt till "allt". Vad tror han om meningen med universum osv. Det blev en besvikande avslut för mig då hans svar var ytterst ogenomtänkt och fattigt. Ett slags "jomen...det är nog inte meningslöst ändå". Ett standardsvar om att vi skapar vår egen mening. Den eviga självbedrägelsen. Jag hade hoppats på att en så lärd människa hade något av mer substans att säga.
Vad jag förespråkar är att acceptera meningslösheten men sedan skita i det. Ja, om man nu har intresset av att behålla sin mentala friskhet och leva ett trivsamt liv.

Nog är det bra melankoliskt att vara förnimmande.