DuNsA

http://www.wired.com/wiredscience/2009/04/thermodynamino/

Liv i universum tycks vara oundvikligt. Åtminstone DNA.

Vad innebär det? Jag vet att jag citerar Parallel Universe ofta, och egentligen är det kanske inte Kaku jag borde citera utan de ursprungliga forskarna och tänkarna, men han satte ju ändå ihop allt till en lättförståelig samling. MEN. Tanken jag kommer att tänka på är den om att Universum försöker bli varse sig själv. Eftersom människor, och allt runt omkring oss bara är, som det heter, star dust, så är ju vi universum likaväl som det svarta intet som syns om natten. Så om vi är universum, är inte universum självmedvetet då? Är universum i själva verket programmerat att söka förstå sig självt?
Detta kan väl alla fall knappast vara medvetet gjort isåfall? Åtminstone inte om självmedvetna varelser ska agera universums hjärna. Då fanns det väl ingen hjärna alls att tänka ut sin egen design en gång i tiden?
Ställt så blir ju frågan lite mystisk och farligt nära gud. Men vad innebär det egentligen att DNA och liv är nära oundvikligt i universum?
Ett svar kan ju vara att det finns oändligt många universum, alla med aningen olika fysiska lagar. På så sätt blir vårt universum med alla de exakta värden som krävs för att atomer ska kunna stabiliseras och forma molekyler och tillslut DNA, oundvikligt. För finns ett oändligt antal, ja då är sannolikheten för att vårt universum ska bildas... oändligt sannolik. Ja du hajjar...
Men ändå? Om då i princip allt kan vara möjligt, vad är då omöjligt? Det måste väl ändå finnas någon slags över-fysik som ändå dikterar på vilket sätt universum kan bildas? Har visserligen läst att somliga universum kanske bara existerat en ofantligt kort tid för att det helt enkelt kollapsade i samma ögonblick som det skapades.

Om det bara finns ett universum i taget då? Kan vara samma sak där i och för sig. Om det funnits fler universum före vårt, så kan det funnits oändligt många. Men ändå.
Jag tror förstås inte det finns någon "poäng" med det hela. Men någon slags förklaring måste väl finnas? Vi kanske inte ska ge oss själva allt för stor roll i det hela. Vårt medvetande är nog trots allt bara energi som byter plats. Något som kanske helt enkelt är oundvikligt när atomer interagerar på så hög nivå. Alltså först klumpar de ihop sig (ja, först blir det atomer förstås) till molekyler, olika ämnen. Flera molekyler klumpar sig och bildar stenar, vattenmassor, som med mer energi blir något nytt, mer komplex sammansättning molekyler osv tills vi har levande djur och människor där sammansättningarna är så komplexa att just sånt här börjar ske. Det svarar i och för sig inte på någonting alls. "Det bara är så" är ju ett fruktansvärt otillräckligt svar. Men jag undrar om det inte någonstans är där vi kommer hamna tillslut. Lite som matematik. Kanske när allt tillslut faktiskt bara är matte för människan. 1 + 1 = 2. Varför då? Det bara är så.

Men varför blev det så att livet, dessa komplexa sammansättningarna av atomer, då rent automatiskt ville bli fler?! MEN VARFÖR?! Varför allt.

Jag förstår ingenting och jag blir bara mer dyster av det. Universum känns hopplöst stort och samtidigt klaustrofobiskt litet. Kanske finns det svar på många av mina frågor i den enklaste skolboken, men tyvärr kommer jag ändå fastna någonstans i ett omöjligt varför. Vem som helst skulle säga att det är "människans ultimata öde" att fråga sig varför bla bla. Ja, ja, jag vet... Atomerna gör på ett sätt och sedan frågar de sig själva varför. Eller var det strängarna? Eller vad det nu var.

Ibland känns det som att jag kan falla isär redan i nästa sekund. Att mitt medvetande är så oerhört omtåligt och osannolikt att det lika gärna kunde lösas upp i tomma intet. Som att atomerna bara skulle tappa sitt fäste med varandra.
Varför identifierar vi oss förresten inte mer med det vi är uppbygda av?
Visserligen är inte ett hus sin grund, sina betongpelare, sina armeringsjärn eller sina parkettgolv.
Jävlar, där kom jag in på en typsik filosofisk fråga jag läst om någon gång. Det har säkert ett namn också.

Nej.

Ett yttrest meningslöst inlägg

Någonstans i slutet av tonåren kom jag till den insikt som jag sedan dess tror att alla på ett eller annat sätt kommer till eller måste komma till.
Den populäraste tankefrågan för den frågvise tonåringen är "vad är meningen med livet?". Fast såklart så är det inte så frågan ska ställas och det är nog mest en myt att det är så den ställs. Frågan lyder (varning för klyshiga ord) "vad är det att vara människa?" Både som individ, vad innebär det att vara "Jag", samt vad innebär det att vara "Oss". Hur som helst, tillslut kom jag, och jag tror de allra flesta, fram till följande:
1. Livet är meningslöst.
2. Ingen är unik.
3. Jag är inte speciell.
Hur annars ska man kunna leva, om man nu är intresserad av att leva?
Men även om jag funnit insikten att allt är meningslöst och därmed är fri att göra vad jag vill, så tog det lång tid (och processen pågår fortfarande) att faktiskt agera därefter och tron att jag är unik och speciell är svår att avliva; som så känt för "Oss" ultimata egoistister.
Intressant är det de få gånger då insikten slår en i ansiktet på nytt, sådär någon gång i månaden:
"Wow, allt jag gör är bara en och samma uppladdning till ett poänglöst avslut där allt jag gjort genast raderas och görs verkningslöst."
Det är det jag talar om när jag pratar om tankeplan. När jag slås av en sådan tanke så måste jag genast ta ett steg ner på trappan och tänka "varför gör jag X och Y? Jo, för att jag vill bli Z och därmed leva ett gott liv på alla sätt och vis". Ett gott liv i förhållande till hur det självmedvetna livet som oundvikligen (nödvändigt?) växt fram och kollektivt vävt sitt nätverk av måttstockar under ett antal tusen år.
På det planet finns inte frågan "men sen då?" eller "men varför då?"
Där finns politiska korrekthetens eviga mantra "för våra barn och våra barnbarn och deras barns skull", trots att kedjan ändå är den samma som på det högre planet. Lite som i matematik. Det går inte riktigt att räkna med oändliga tal, så man gör allt för att undvika en sådan loop, och kommer man fram till en sådan så skär man antingen av den (3.3333333333333333333333 anyone? eller PI är ju ett ypperligt exempel) eller räknar om.
Ibland känns det ändå bra att det finns mål som ännu inte är kända för Oss. Så att även vi icke-troende har något mystiskt att blicka mot. Vad är Universum? Finns det flera universa? Kan vi resa dit? Vad kom före oss, vad kommer efter? Men när man upptäcker att det skulle kunna vara möjligt att svara på de frågorna känner jag mig genast instängd igen.
Om X antal miljarder år (biljoner? jag vet inte så noga det där med siffrorna...) så kommer vårt universum att försvinna igen. Det spekuleras om att göra det möjligt att fly in ett annat unviersum, eller till och med resa tillbaka i tiden i vårt eget universum innan det förintats och fortsätta leva där. Men vaaarföööör?!
I slutet av boken Parallel Universe talar Michio Kaku om sitt eget förhållningssätt till "allt". Vad tror han om meningen med universum osv. Det blev en besvikande avslut för mig då hans svar var ytterst ogenomtänkt och fattigt. Ett slags "jomen...det är nog inte meningslöst ändå". Ett standardsvar om att vi skapar vår egen mening. Den eviga självbedrägelsen. Jag hade hoppats på att en så lärd människa hade något av mer substans att säga.
Vad jag förespråkar är att acceptera meningslösheten men sedan skita i det. Ja, om man nu har intresset av att behålla sin mentala friskhet och leva ett trivsamt liv.

Nog är det bra melankoliskt att vara förnimmande.