Ett dilemma

Ibland brukar jag säga att jag tycker om artificiella mänskliga dilemman i t ex litteratur och film. Med artificiellt menar jag situationer som inte skulle kunna uppstå i verkligheten men som ändå, utifrån förutsättningarna, är fullt trovärdiga. Och då menar jag inte t ex ett kärleksdilemma där ena parten bara råkar vara en alv eller något. Det vore bara ett traditionellt dilemma i nya kläder. Men jag har nog aldrig faktiskt kommit med ett konkret exempel på VAD jag faktiskt menar. Men så idag eller igår eller när det nu var så kom jag på ett exempel!

Vi som föds på Jorden är uppvuxna i en miljö som inte förändras i det stora hela. Himlen är blå, solen är gul (vit) och den går upp och ned i regelbundna banor varje dag och vårt dygn är 24 timmar långt. På natten syns månen och den är av en viss storlek och ibland blir den full.
Tänk att man istället lever i ett samhälle som har kapaciteten att föra en människa född i denna värld till en helt annan planet där dessa oerhört fasta principer är förändrade. Där t ex, likt Mars, himlen är svagt rosa, där solen är mindre på himlen eller större, där årstiderna inte ser ut som här eller kanske inte existerar alls, osv. Hur skulle en människa påverkas av detta i längden? Skulle det kanske först inte göra någon skillnad alls annat än ytligt? Jag tänker att eftersom i ett sådant scenario så skulle man också vara fullt medveten om att förändringen kommer. Men skulle det kanske förändras efter en längre tid? Skulle en människa påverkas psykiskt efter en lång period i en miljö som är så olik uppväxtmiljön? Skulle det kanske få en person att, djupt inuti, aldrig känna sig hemma, säker, tillfreds?

Vad händer med en människa som färdas från planet till planet med olika förutsättningar på varenda en? Hur skulle det vara att alltid resa mellan planeter och solsystem och att se planeter mer som öar på ett hav istället för världar att leva i?

Detta är egentligen kanske ett ganska otydligt exempel, för det låter inte som en så radikal förändring. Men det var vad jag kom på. Eller egentligen kom jag att tänka på frågan i sig först för den intresserar mig.

Anarki

Min uppfattning av levande organismer har, om inte förändrats totalt, så åtminstone blivit mer mångfacetterad. Detta är inte tänkt att bli ett inlägg om en bok utan effekten en bok haft på mig. I Am a Strange Loop av Douglas Hofstadter. Jag svamlade för ett inlägg sedan om den fria viljan och det känns lite pinsamt såhär i efterhand. Hofstadter gör hela frågan till en ickefråga. Han gör frågan nästan löjlig att ställa i första taget. Det är liksom en fråga som aldrig ens kommer på tals i hans resonemang. Man kommer inte ens på frågan, egentligen. Hofstadter tar dock upp den explicit ändå och gör ett ganska kort kapitel om hur vi helt enkelt inte har fri vilja. Punkt slut. Gråt ut. Åtminstone inte i någon vetenskaplig mening och jag håller omedelbart med. Få skulle inte hålla med efter att ha läst boken, om man inte är oerhört instängd i sin egen lilla värld. Frågan känns ganska oväsentlig dessutom. Jag väntade hela tiden på att det kapitlet skulle komma, men jag hade sedan länge redan förutsett författarens uppfattning långt innan det kom. Hur som helst, hela boken gör det gällande att liv endast är fysikaliska mekanismer och att det vi oftast kallar själ är ett resultat av dessa mekanismer. Det kanske inte låter som en särskilt chockande slutsats, åtminstone inte för många, icke troende, svenskar. Men för mig är det fortfarande ett djupt rotat "sunt förnuft" att organiskt liv är vida skilt från allt annat. Oavsett om jag ens VILL ha den uppfattningen eller inte. Men vårt "sunda förnuft" är inte mycket värt i det stora hela, i hur Universum fungerar. Det är också en slutsats som sällan formuleras så djupgående och får en riktig förklaring oavsett hur icke-troende och naturalistiska många med mig än må vara.

Denna "själ" som uppstår är dessutom en gråskala och inte en av och på-knapp. Jag, och jag vågar säga de allra flesta, har en tendens att se på allt sorts liv som i någon mån självmedvetet. Till och med myggor, genomskinliga klumpar i havets djup, myror osv. Det är åtminstone extremt lätt att tolka varelsernas rörelser som medvetna handlingar som resultat av ett antal val och funderingar. För att inte tala om den extremt genomsyrande personifikationen av djur överlag i mänsklig kultur. Jag har i övrigt en extremt torr syn på vardagen nere på Jorden. Jag har länge vetat rent intellektuellt och haft den uppfattningen att djur som just myggor och andra kryp inte har en gnutta "livsgnista" inom sig. De kunde lika gärna vara rullande stenar. Men till vardags kan t ex en fluga vara medvetet ute efter att irritera mig på natten. Denna bok har fått mig att ibland påminna mig om att allting endast är orsakskedjor, celler som reagerar på yttre stimuli, elektriska impulser, krockande atomer etc etc. Vilken nivå man än väljer. Den påminner mig om att jag själv inte särskilt annorlunda en myra i det avseendet, jag är endast en gnutta mer komplex. Så komplex att jag själv inte alltid kan läsa av varför jag handlar som jag gör. Så komplex att jag anser mig själv vara speciell och också dra den felaktiga slutsatsen om fri vilja. Eller rättare sagt illusionen av fri vilja.

Det är för det mesta ingen nyhet för någon, och det är säkert inget som låter särskilt kontroversiellt eller spännande. Men som så ofta nämt på denna blogg vill jag göra skillnad mellan att veta något intellektuellt och att verkligen känna det. Det är kännandet jag lättare når i vissa tillfällen tack vare sådana här böcker.
Det finns dock saker i boken som jag vet skulle göra somliga oerhört upprörda. Nämligen att författaren också gör gällande att ett foster i en mage inte har en själ. Den får inte en själ på ett långt tag. Det förstår man automatiskt om man följer resonemanget. Det blir, precis som den fria viljan, en naturlig slutsats. Den uppfattningen har jag också haft länge dock, men utan någon så genomtänkt, utarbetad anledning.

Ofta ojas det över "mänskligheten" och vårt mänskliga beteende i vetenskapsprogram, samhällsprogram, morgontidning eller kulturprogram. Då kan, för några ögonblick, människan belysas utifrån som en mekanisk varelse med defekter som ställer till det i vårt perfekta samhälle. Men aldrig i dessa sammanhang har jag verkligen känt att jag känt vad som menats. Jag har förstått det, intellektuellt. Men "den där" människan som beskrivs har oftast "egentligen" varit en helt annan varelse än jag själv och kanske alla i min närhet. Det är oerhört lätt att hålla fast vid den arroganta uppfattningen, i synnerhet om sig själv.

Men bara tänk. Känn. Bara för att en varelse kan stå emot vinden utan att handlöst blåsa bort och söka skydd bakom en sten betyder det inte att den har ett inre känsloliv. Det är en biologisk mekanism med betoning på mekanism. Slår du till en biljardkula rullar den iväg. Står en sten ivägen för en myra så kommer den att gå runt den.

Jag är inte bildad nog för att finna orden att beskriva fullt ut vad jag menar och kanske behövs det inte ens. Det handlar åter igen om att se helheten. Att likställa sig själv med datorn framför dig, bordet, huset, stenen, asfalten, jorden där under, det flytande järnet i Jordens kärna och stjärnorna från var vår materia kom. Det kanske är dit jag är påväg ändå. Att hela tiden återupptäcka, i vilket ämne jag än väljer, att allt hänger samman. Flummigt eller ej. Det är sant. Det är vetenskapligt sant.

Liv är i alla fall inte någon mystisk kraft, det är endast ett resultat av kemiska sammansättningar och i ett annat perspektiv, av orsakssamband. När de första levande organismerna på vår planet började växa så var det inte av en magisk kraft, det var inget "feelium" (som Hofstadter säger) som plötsligt intog materian och blev levande. Det var för att vissa ämnen kommit samman och reagerat med varandra. Det är inte mer magiskt än att en sten faller mot Jorden om jag släpper den från min hand. Det är inbyggt i fysikens lagar. Ta det och det ämnet, tillsätt den och den mängden energi och du har organisk materia. Öka komplexiteten en viss mängd och du kommer att framkalla mönster i de elektriska impulserna som bildar en självrefererande, rekursiv loop. I am a strange loop.

Jag känner innebörden av den kunskapen trots att jag inte kan leva efter den varje dag. Saker som dock påminner mig om detta är när jag, ute en sen höstkväll, ser något röra sig bland löven för att när jag går närmre, visa sig endast vara just det, mer löv. Då påminns jag om att jag endast är en varelse byggd för att upptäcka dolda hot. En påminnelse om att jag bara är en förökelsemaskin.

Åter igen känner jag mig också tvungen att försvara denna livsåskådning. Som att någon skulle säga "men gud, sådär kan du ju inte gå runt och tänka hela dagarna! Så deprimerande!"
Men förutom att jag självklart inte tänker så varje dag (för hela mitt jag bygger så djupt på att jag också tror att mitt jag är något eget, fritt från min kropp), så måste jag ändå påpeka att det verkligen inte har någon sådan effekt på mig. Varför skulle man ens komma med invändningen att verkligheten och sanningen skulle vara ett felaktigt sätt att se på livet? Det är som det är och vi är som vi är. Det finns ingen värdering i det ens. Jag själv blir dock lycklig av att känna mig upplyst av sådana kunskaper, vad det än är. Nu är det inte ens säkert att Hofstadter har den slutgiltiga sanningen i sin hand. Men det är svårt att värja sig mot den övergripande poängen. Hur som helst, jag har inget emot att bli påmind om att jag inte är en magisk varelse med gudomlig själ. Det motsäger allt sunt förnuft och jag älskar sådan kunskap som påminner mig om hur fel min vardagliga världsbild är. Jag trivs in i märgen med det.

Eufori

Tänk att verkligheten är så mycket mer än vad vi ser med våra sinnen. Tänk att luften framför dig inte alls är så tom som den framstår. Tänk att rummet du sitter i just nu är fullproppat med partiklar, ljudvågor, kosmisk strålning och alla möjliga frekvenser av ljus. Tänk att synligt ljus, radiovågor, mikrovågor uv-strålning osv allihop är variationer av samma fenomen. Radiovågor är samma sak som ljus fast av en våglängd vi inte kan uppfatta med våra ögon. Betänk att vikten du känner när du håller fjärrkontrollen i din hand är en effekt av Jordens ansamlade massa som kröker rum (rumtiden) och drar fjärrkontrollen mot Jordens centrum och att dina muskler kan motverka den kraften. Se Månen utanför ditt fönster och skifta ditt perspektiv från att se en platt, intetsägande skiva på himlen till att se ett stort stenklot på avstånd som roterar kring Jorden. Försök se platsen där människor landade på Månens yta.
Fundera på hela världen omkring dig som den verkligen är och inte som du ser eller upplever den. Våra sinnen uppfattar inte verkligheten som den verkligen är, inte ens i närheten. Och det organ som tolkar din omgivning är trots allt inkapslad och isolerad i totalt möker i ditt huvud och endast får sin information genom sekundära källor så som syn, känsel, hörsel. Som om vi vore inlåst i en låda med endast ett sugrör att se omvärlden igenom.

Vi har de sinnen vi har för att överleva, inte för att på ett objektivt sätt förnimma verkligheten. Det slår mig fortfarande hur oerhört främmande men ändå så djupt sant det är att människorna jag ser framför mig på väg till jobbet inte "egentligen" finns "där ute" utan endast är en bild i mitt huvud filmad av mina ögon och konstruerad i min hjärna... "This teetering bulb of dread and dream".

När jag för en stund släpper den intuitiva men felaktiga bilden jag normalt lever efter till vardags och ägnar allt detta en tanke så blir jag fortfarande så djupt, djupt förundrad, förvirrad, fullkomligt skräckslagen och lycklig på samma gång. Det får mig att känna mig stor och liten på samma gång. Ensam och sammanbunden. Ömtålig och odödlig. Obetydlig och magiskt unik.

Ah, det är fantastiskt!

Brott och Nobelpris

En sak jag ibland tänker på är om brottslingar egentligen är ansvariga för sina handlingar. Jag kan inte hjälpa att känna att fängelse är ett så oerhört konstigt sätt att behandla människor på. Det är den gamla klassika frågan om brott endast är ett resultat av olyckliga omständigheter. Att brott skulle vara resultatet av allt från hemska uppväxter, psykisk sjukdom, orättvisa förhållanden, fattigdom osv. Men om man anser att brottslingar inte egentligen är ansvariga för sina brottsliga handlingar så tar det inte lång tid förrän ett sådant resonemang även måste gå ut över på andra sidan. Utan att tänka nämnvärt mycket på det har jag satt nobelpristagare som den polära motsatsen till någon form av generaliserad brottsling. Är nobelpristagaren inte heller ansvarig för sina handlingar? Är den framgången bara ett resultat av en stimulerande uppväxt, goda gener och lyckliga omständigheter? Förtjänar de inte vår beundran trots allt? Snart har jag självfallet kommit fram till frågeställningen "är någon någonsin ansvarig för någonting?" det vill säga "har vi fri vilja?" Den frågan i sig har egentligen aldrig riktigt intresserat mig. Jag har alltid känt att det är något som inte riktigt har någon betydelse. De allra flesta människor skulle nog hålla med mig om att vi åtminstone har en intuitiv känsla av att ha fri vilja. Så även om vetenskapen skulle ge oss svaret "nej, fri vilja finns icke" så skulle världen ändå fortsätta som om vi hade fri vilja, eftersom det är så djupt förankrat i vår hjärna. Fast... det kanske inte alls vore sant. Hur skulle t ex synen på just brottslighet förändras om vi avskaffade den fria viljan? Hur som helst, jag har flera gånger ändå ifrågasatt hur pass mycket jag egentligen rår över mina egna handlingar. Vad som inte bara är ett resultat av vad jag gjorde igår och dagen före den och dagen före den och så vidare ända fram till den dagen jag föddes?

Fredrik Lindström har flera gånger i sina program sagt att alla människor går runt och tänker konstiga saker. Att vi alla är rädda för att bli påkomna med dessa tankar. Som han brukar säga "åh nej, tänk om folk visste vad jag tänkte, vad skulle de tro om mig då?!" Men, säger Lindström, detta är naturligt och sunt. Vi alla tänker konstiga saker. Det är ett tecken på att vi är fullt friska och normala. Vad som är viktigt, säger han, är hur vi handlar, inte hur vi tänker. Det går kanske att ha den utgångspunkten utan att tro på fri vilja, men jag vill ändå hävda att Fredrik Lindström just är ute efter att poängtera att vi är fria att handla rätt, oavsett hur vi knäppt vi tänker.

Den Newtonska tanketraditionen har alltid hävdat att världen är deterministisk. Att Universum är som en klocka som ställts en gång och sedan går fullkomligt förutsägbart så länge man känner till alla fakta. Det vill säga så länge man vet var alla partiklar befinner sig, dess hastighet och riktning. En praktisk omöjlighet förstås, men fortfarande teoretiskt trovärdigt. Sen kom kvantmekaniken någon gång tidigt 1900-tal. Till viss del Einsteins förtjänst till hans eget förtret. Han ska ha sagt "God does not play dice...". Kvantmekaniken betyder i sammanhanget att Universum inte alls är deterministisk utan att det finns en grundläggande oförutsägbar slumpmässighet i verklighetens absolut mest grundläggande uppbyggnad. Man kan nämligen inte veta en partikels absoluta hastighet OCH samtidigt veta dess riktning. Det är antingen eller som gäller. Det tycks vara en fysisk omöjlighet. Detta kallas Heisenbergs Osäkerhetsprincip (Heisenberg uncertainty principle).
Då undrar jag... påverkar det våra tankar på något sätt? Kan ett litet kvanthopp i vår hjärna förändra en tanke, till synes helt oförutsägbart på en liten, liten nivå som sedan med snöbollseffekt faktiskt får reella konsekvenser? Eller är det för smått och basalt för att påverka våra synapser? Utan att ha någon som helst formell kunskap vill jag säga "ja, troligen är våra hjärnceller på tok för stora för att påverkas av detta fenomen". Men det är en intressant tanke ändå tycker jag. Så i och med att mina tankar går i den riktningen så tänker jag att vi människor trots allt är förutsägbara i all väsentlig mening. Att vi inte har fri vilja. Men eftersom vi aldrig kommer att kunna känna till alla förhållanden som spelar in i en enda människas värld och vad som påverkar handlingar och känslor så kommer det alltid att framstå som att vi ändå har fri vilja.

Sen är det det där perspektivet jag känner att jag får av böcker som får mig att betrakta mänskligheten från ovan, från avstånd, från tidsperspektiv på flera hundratusen kanske miljoner år. Det förstärker min känsla av att vi inte har fri vilja, fast på ett annat plan. Sätter man sig på månen och spolar tiden framåt i snabb takt så borde mänskligheten inte framstå som något annat än en enda levande organism som mer eller mindre går mot ett och samma öde. Nu vet vi förstås inte hur framtiden ser ut men det har bland annat spekulerats i att intelligent liv som vi endast har en viss livslängd innan vi utplånar oss själva (detta har förslagits som anledning till varför vi inte ser något liv i rymden än... det har helt enkelt utplånat sig själv innan det kunnat nå oss). På det planet framstår inte kärnvapenkrisen på 60talet som enskilda människors vansinne eller misstag, utan som en olycklig men naturlig konsekvens av den mänskliga rasen eller möjligen vår intelligens (eller brist på sådan) i sig.

Kanske verkar individen ha fri vilja men kanske den stora massan som helhet visar andra tendenser. Det är absolut inget jag nödvändigtvis hävdar med bestämdhet. Som mycket annat är det bara känslor och tankar jag tycker är kul att fundera på ibland eller plötsligt slås av. Fast en sak kan jag inte låta bli att alltid ha i åtanke och det är att verkligheten trots allt är betydligt vidare än vad som är omedelbart intuitivt framträdande. Och då menar jag inte Gud eller annat jox utan bara att jag helt enkelt är en produkt av evolutionen på en planet mitt i tomma rymden och att jag till stor del styrs av för mig okända mekanismer i min kropp och hjärna. Jag kommer inte undan vetskapen om att jag är en samling materia född i en stjärna för otaliga millennier sedan och det säger jag med allra största nyförälskad förundran. Denna vetskap gör mig lycklig och det gör min vardag så mycket mer intressant. Fri vilja eller ej.

Kronofobi

Detta inlägg började jag skriva kring nyår men det blev att jag skrev vidare på det nu. Det blir ett smått osammanhängande inlägg med tema TID helt enkelt.

Tiden är bra fascinerande och skrämmande tycker jag och detta är inte det första inlägget jag skrivit om det. Att sätta in mig själv i tiden är något jag ägnar mig åt ibland. Jag försöker se världen som en sammanhängande kedja händelser som lett till nutiden och sedan extrapolerar det till hur det kommer fortsätta. Jag försöker föreställa mig historiesambanden från avstånd. Inget gör det mer fascinerande än när jag läser uråldriga texter så som Illiaden eller Gilgamesh-eposet. Flera tusen år gamla skrifter som beskriver människor med precis samma önskningar, rädslor och drömmar som idag. Deras inre känsloliv verkar liksom inte så främmande som jag först tänkt mig. Samtidigt får jag ibland känslan av att världen var så oerhört annorlunda bara för 20 år sedan. Jag önskar djupt att jag kunde se världen utvecklas från stenålder till idag. Att jag kunde få se hela det samband jag försöker föreställa mig. Att jag hade levt all den tiden. Appropå det så finns en film med det temat som heter Man from earth.
En av mina största sorger är att jag inte kommer få uppleva världen långt, långt fram i tiden heller. För fick jag välja skulle jag hellre se framåt än bakåt. Det finns så mycket jag vill se.

En intressant (och ganska bekväm och ändå tröstande) sak tycker jag är att vi inte kommer undan vår tidsålder. Även om vi kan tråna efter dåtiden eller sukta efter framtiden så är vi ändå alltid bundna i tiden. Vad jag menar med det är att vi inte är strandsatta tidsresenärer från 2111 som sitter här år 2011 och saknar livet som vi lämnade. Jag vet helt enkelt inte vad som finns att sakna eller vad jag missar, bara att vad det än är (precis åt vilket håll det än går) så önskar jag att kunde se det.
Jag tänker att allting kommer fortsätta när jag är död. Då är jag där igen och på något sätt ser mig själv falla ihop och världen fortsätter snabbspola förbi.

För den enskilda individen måste också tiden ändå framstå som ett tvetydigt fenomen. Å ena sidan blir vi äldre, kommer närmre döden, puttas obönhörligt framåt varesig vi vill eller inte. Ibland har jag känslan av att jag sitter som liten varelse framför en skarpa som föser mig framåt (likt casino-chips på något roulettebord). Å andra sidan får vi se världen förändras och vi får erfarenheter. Något som oftast borde ses som positivt. Det som (förhoppningsvis) gör oss mer vidsynta, klartänkta och visa som människor är också det som tar kål på oss.

Jag avskyr nostalgi. Jag försöker alltid sätta upp enorma skygglappar mot allt som är äldre än något år eller så. Det finns någon slags magisk gräns där allt bakom den är preskiberat, sådant jag inte vill tänka på mer. Allra helst undviker jag att tänka på min barndom som ändå har varit helt okej, det är inte det. Jag bara avskyr att bli påmind om att tiden går. Att jag är si och så gammal idag och att jag faktiskt inte alltid varit det. Det är inte nödvändigtvis åldersnoja. Det må jag också ha, men detta är en annan del av det hela. Detta är mer det faktum att tiden går överhuvudtaget.
Tiden upphör ju (oftast) inte att gå bara för att vi är mitt i ett år. Det är inte som att tiden endast rör sig ett steg vid nyår. Men det är oftast just vid årsskiftet som allt blir uppenbart och alla är så fullt medvetna om det. Men det är nog ändå min födelsedag som gör det mest påtagligt och jag är säkert inte ensam om det.
Jag hade samma vemodiga förhållande till tiden när jag var liten och jag har säkert skrivit om det här förut. Jag brukade gråta på mina födelsedagar. Sådär en skvätt på morgonen när mamma kom med presenter eller så. Då, när jag var liten, visste jag inte vad det berodde på riktigt. Jag hade inte självinsikten eller orden att förstå vad det var. Jag tror att mamma förstod i alla fall. Idag är jag tämligen säker på att jag grät för att tiden passerat. För att saker och ting förändras. För att jag blivit ett år äldre. Idag gråter jag inte längre på mina födelsedagar. Nu är nog ångesten snarare utportionerad över hela året istället. Alternativt är jag avtrubbad. Fast ångest är nog fel ord ändå. Vemod kanske är bättre.
Jag tror det är därför jag också ofta är väldigt ivrig på att komma vidare. Gå vidare. Att aldrig vara nöjd och trygg i nuet. Att alltid stressa framåt. När jag fastnat på samma ställe lite för länge så blir jag oerhört rastlös och vill gå vidare. Jag vill komma vidare från det förflutna. Jag vill låtsas om att jag aldrig varit där. Det är inte nödvändigtvis ett evigt pågående tillstånd, men det kommer ändå där med jämna mellanrum i bakhuvudet.

Sen har vi den faktiska tiden. Den fjärde dimensionen. Tre rumsliga plus en i tid. Enligt somliga (strängteoretiker) är det istället nio dimensioner och en i tid (eller om de tär 10+1 som gäller jag har inte riktigt hel koll på vilken teori som dominerar idag). Dock är tid och rum oskiljbara. Rumtiden som man säger. Jag kan mycket lite om den tiden. En sak jag dock förstått är att det är möjligt att resa i tiden. Bakåt kan man resa rent teoretiskt sett, så vitt jag vet. Det finns diverse förslag på eventuella lösningar på tidsrelaterade paradoxer om än extremt spekulativa. Men det finns ingenting i fysikens lagar som motsäger resor bakåt i tiden. Att resa framåt är någorlunda enkelt däremot och har redan gjorts. Åtminstone rent formellt. Allt du behöver är ett rymdskepp som kan färdas i nära ljusets hastighet. Desto snabbare du åker desto långsammare går tiden för dig. Tid är inget absolut begrepp. Tid är bokstavligen relativ. Det heter inte Einsteins relativitetsteori för inte.
Tiden går också långsamma ju högre gravitationen är. Så tiden nere på Jorden går långsammare än uppe i rymden på t ex rymdstationen ISS. Skillnaden är ytterst liten på det avståndet, men den finns där i alla fall. Det betyder också att satelliter som vi skickar upp gradvis måste kompensera för denna effekt för att inte ge missvisande information till oss på marken. T ex i en GPS-mottagare. Fundera då på vad som händer med tiden på botten av ett svart hål där gravitationen är till synes oändlig... Det tycker jag är fascinerande.

Ett ord som blivit något av en favorit är kronofobi.

Stor och liten

När de flesta funderar över Universum och människans plats däri, säger Neil DeGrasse Tyson, så känner de sig små och obetydliga. Själv säger han att när han ser upp mot himlen och reflekterar över Universum så känner han sig stor. Han känner sig sammanbunden med Universum. De atomer som vi är uppbygda av kommer ifrån stjärnor som exploderat för flera miljoner år sedan. Det finns ingen skillnad mellan oss och Universum. Det finns ingen gräns mellan människan och allt det andra. Som Tyson säger, vi är i Universum och Universum är i oss.

Jag förstår hur han menar och hur han tänker men trots det tillhör jag nog de som oftast istället känner mig liten och obetydlig när jag tänker på samma sak. Men på något sätt tycker jag det kan vändas till något tröstande och lugnande. En positiv känsla. En påminnelse om att små fjuttiga problem eller bråk mellan människor är så oerhört obetydliga, meningslösa och tidsödslande. När jag ger mig in i det perspektivet för en stund och ser på varje objekt i min omgivning på ett mer övergripande sätt så känns mitt liv, mycket riktigt, ofantligt obetydligt. Vilket också, anser jag, är väldigt nära sanningen. Det betyder inte att det är ångestladdat eller negativt. Utifrån det perspektivet så finns det heller ingenting att sträva efter. Alla blir lika. Och i det perspektivet blir jag tvungen att erkänna att jag är obetydlig och att det inte finns någonting jag kan göra åt det. Därmed känner jag snarare en frihet att göra precis vad jag vill inom gränsen för min obetydliga mänsklighet. Det är nästan så att jag försöker tänka på det sättet när jag känner att allt går emot mig. När jag mår som sämst. Då tänker jag att det ändå inte spelar någon roll. Mina motgångar är obetydliga i det stora hela så det är lika bra att sluta gnälla och gå vidare.

Jag vet inte hur pass mycket detta inlägg var tänkt låta som en pretentiös självhjälpsmetod. Samma tankesätt kan likagärna orsaka mig samma ångest som jag annars kanske kunde avvärja. Men å andra sidan är det bland det bästa jag vet; melankoli och tvetydighet och mångtydiga begrepp. Att bli lättad och förtvivlad över samma tanke beroende på var och när den kommer, det ligger något väldigt fascinerande i det.

Zima Blue

Nu kommer det en bok till och det är nästan så jag skulle starta en separat blogg för enbart böcker. Men denna blog har ju ändå ingen uttalad inriktning så det får blir så nu helt enkelt.

Zima Blue av Alastair Reynolds



Jag skrev tidigare om Chasm City som också är skriven av Reynolds. Detta är istället en novellsamling i genren science fiction/space opera. Space opera är namnet för stora bombastiska rymdäventyr, kan man säga. Jag är ingen jätteinbiten läsare av den genren men space opera tar oftast plats flera tusen, hundra tusen kanske miljoner år fram i tiden och inte sällan också långt ifrån Jorden. Just Reynolds skriver på ett väldigt trovärdigt sätt och han har jobbat som astronom på ESA (European Spage Agency), vilket förstås också ger hans berättelser lite extra trovärdighet.
Anledningen till varför jag känner ett behov att skriva om denna bok är helt enkelt att den är frukstansvärt bra. Jag läser ganska mycket och det mesta flyger förbi mer eller mindre obemärkt, men herre jösses... detta är underbart.

Det är nu jag får användning för alla de populärvetenskapliga böcker jag läst om just rymden och kosmologi. Jag hänger med i hur Reynolds tänker och varför saker och ting ser ut som de gör i novellerna utan att det ges någon explicit förklaring. Det tror jag gör att jag får ut så mycket mer ur novellerna än om jag inte alls var insatt.
Han väver in fakta och spekulativ framtid i sina berättelser. Han tar den vetenskap vi har idag och extrapolerar dess implikationer och gör det till verklighet som han sedan placerar människor i. Det är fantastiskt hur han kopplar ihop fakta och fiktion. Ja, det som är själva definitionen av -science- -fiction- helt enkelt. Reynolds dumförklarar heller ingen genom att ge svar på vad precis varenda begrepp han använder innebär utan oftast blir man tvungen att läsa ut betydelsen av sammanhanget alternativt får man svaret längre fram i berättelsen. Det kan t ex vara namnet på ett skepp, ett smeknamn för en teknisk pryl eller förkortningen för ett mekaniskt minneshjälpmedel.

Berättelserna är uppbygda på ett sätt som säkert har ett namn i litterära kretsar som jag inte känner till, men som jag verkligen uppskattar. I början av en ny novell är jag ganska förvirrad. Som sagt, massvis av oförklarade begrepp introduceras och man vet inte genast var man befinner sig. På Jorden, på Mars, i ett rymdskepp, i ett laboratorium? Sedan börjar man få grepp om vad saker och ting är och historien i sig blir väldigt spännande. Men sedan när klimax kommer så sätts tidigare givna men kryptiska pusselbitar ihop och avslöjar en totalt oförutsägbar slutsats som visar sig vara så mycket större än man först trott.

Man får helt klart andra perspektiv av Reynolds berättelser. De rör ofta mer än enbart enstaka människors liv. Reynolds sätter ofta in mänskligheten i ett enormt mycket större perspektiv. Ett perspektiv som jag själv anser är mycket närmre verkligheten än vad man normalt känner i vardagen. Detta uppskattar jag enormt. Och eftersom det ofta rör sig om rymden och rymdresor med enorma avstånd så ges man också ett annat perspektiv på tid. Att resa mellan stjärnorna tar flera tusen år och i flera av berättelserna lever också människorna med sådana tidsperspektiv och livslängder. Den klassiska infrysningen av människor för att klara av långa resor används ofta medan han håller sig långt borta från allt vad warp speed och liknande heter. Att resa snabbare än ljuset är precis som i verkligheten också omöjligt i Reynolds berättelser.

Mina absoluta favoriter i boken är tre fristående men sammanhängande noveller om Merlin. Det är nog också de som är mest högflygande och extravaganta av novellerna. Den innehåller inga som helst rymdvarelser annat än människan. Men eftersom tidsperspektivet är flera hundratusen år eller mer så har mänskligheten hunnit kolonisera flera delar av galaxen men samtidigt också hunnit tappa kontakten med andra kolonier och vissa planeter har hunnuit utplåna sig själva och tappa minnet av att mänskligheten någonsin levt på andra planeter överhuvudtaget. I novellen Minla's Flowers kommer Merlin till en planet där han finner människor levandes i en slags blandad järnålder.
Med sitt elektroniska arkiv av mänsklig kunskap tillgänglig på sitt eget rymdskepp hjälper han människorna att nå en högre teknologisk kapcaitet. Han ger människorna förutsättningarna för att lyckas och sedan fryser han ned sig i sitt skepp med 10-20års mellanrum för att sedan vakna och titta till hur det går och för att hjälpa människorna att ta nästa steg.
Det är underbart att försöka föreställa sig ett sådant perspektiv. Merlin lär känna ett litet barn (Minla) och sedan med vad Merlin upplever som ett ögonblick har hon åldrats 10 år och sedan 20 år, 50 år till osv.
Varför Merlin gör detta och vad det hela egentligen handlar om tänker jag inte gå in på. Fantastiskt är det dock.

En annan favorit handlar om världens sista levande människa (levandes på en annars död koloni på Mars) som i sin ensamhet försöker lära sig allt som går att veta om tid och rum. Han börjar med att läsa de böcker som finns på basen för att uppdatera sig till gränsen av mänsklighetens vetande (och här beskriver Reynolds i princip hur huvudkaraktären går igenom det vi tror oss veta idag i verkligheten).
Sedan, med viss hjälp (hint hint), på allt mer bisarra sätt släpper han taget om sin mänsklighet för att kunna uppnå kapaciteten till att överhuvudtaget kunna förstå hur allting i Universum hänger ihop. Det blir mer och mer bisarrt och extremt och flera miljoner år passerar medan han gräver djupare och djupare och avslöjar mer och mer. Låt säga att det hela urartar en aningen men är fortfarande väldigt fascinerande och oförutsägbart hela vägen igenom.

De flesta noveller innehåller för mig väldigt originella idéer och tankar. I synnerhet hur Reynolds använder sig av vetenskapliga begrepp på fantasifulla sätt i väldigt många "tänk om"-scenarier.
Jag ska nu plöja allt Reynolds skrivit och tur nog har han hunnit skriva ganska mycket.
Jag börjar nog med boken Revelation Space.

The Religion War

The Religion War är en bok av Scott Adams och uppföljaren till boken God's Debris. Den handlar om The Avatar som är världens kunnigaste och smartaste person. Han vet allt. Avatar försöker att avvärja mänsklighetens största krig. Kriget mellan de kristna nationerna och de muslimska nationerna. Den förra under General Cruz kommando och den senare ledandes av Al-Zee. De båda kontrollerar i princip varsin halva av Världen.

God's Debris läste jag i precis rätt ålder, någon gång i gymnasiet. Den var en av böckerna som formade mitt intresse för begreppet Gud som lite mer än bara den Gud som beskrivs i Bibeln och av vardagskristna. Idag känns den boken oerhört banal och intetsägande när jag läser den på nytt. Begreppen och tankarna författaren väcker där ter sig synnerligen töntiga. Men då, precis där när jag läste den då slog den hårt i mig.
The Religion War börjar ganska tradigt och övertydligt den också. Jag tänker "Jaja, vi fattar...båda sidor är lika fanatiska och tror de har precis rätt i sin tro och att den andra är djävulen själv". Men i slutet blir det riktigt spännande och väldigt oförutsägbart vad som händer i den faktiska handlingen.
Det kommer också en frågeställning som visserligen inte är helt ny för mig, men som jag inte stött på med samma formulering på det sättet som i denna bok. Så det tyckte jag var intressant.
I slutet av boken ställs också ett par tankeställande frågor som det är meningen att man kan fundera lite på efter att man läst boken. Lite skolboksstil helt enkelt. Jag gillar't.
Jag tänkte ta några av de frågarna här nedan och försöka besvara dem.


Are humans the product of a skilled or unskilled designer?

Frågorna är ju tänka att vara ganska öppna (om jag förstått det rätt) utan något direkt ja eller nej-svar. Men detta tycker jag kan besvaras ganska rakt. Människan har en ganska dålig design. Neil Degrasse Tyson påpekade flera ganska uppenbara saker som gör människans kropp ganska korkad och klumpig.
Vi äter och andas ur samma hål. Säkerligen dör massvis av människor bara av att kvävas när de äter.
Våra könsorgan är placerade väldigt nära vår anal. Varför sätta något så förknippat med njutning och artens fortlevnad precis intill, som Tyson säger, A SEWAGE SYSTEM?
Den onödiga blindtarmen kan inflameras och döda oss i princip när som helst.
För att nämna några saker.
Å andra sidan kan man också hävda att människan är väldigt snillerikt konstruerad utifrån naturligt urval. Människan är då enbart designad i ett andra led genom att det naturliga urvalet har satts igång som i sig kan hävdas vara ett bra design. Men jag skulle nog vilja säga det föregående trots allt.
En kristen person skulle förstås kunna hävda att alla våra imperfektioner är medvetet ditplacerade för att göra oss till de vi är, med våra drivkrafter och våra känslor och önskningar. Men ja, en troende person skulle i princip kunna säga detsamma om vilken invändning man än kom med.



Would an omnipotent being need to think in the way that people understand it? Or is thinking unnecessary for a timeless, indestructible being whose preferences are the same as reality.

Detta är en snarlik frågeställning som tas upp i Peter Vardys bok The Puzzle of God. Och den Gud som beskrivs i frågan är ganska lik Thomas av Aquinas vision av vad Gud är. En Gud som också många katoliker tillskriver sig. Tankar förutsätter till att börja med tid, så en tidslös Gud har ingen användning för tankar. Det är motsägelsefullt. Tankar förutsätter också imperfektion. Man begrunnar något; "ska jag göra si eller så?", "varför gör människan så?", "nu ska jag skapa Universum". Frågor känns onödiga, eftersom gud är allvetande enligt definitionen. Konstateranden känns onödiga eftersom de inte tillför någon ny information. Och om Gud tvekar i sina beslut så innebär det ju att Gud kan ha fel. Vilket går emot konventionella definitionen av Gud. I frågan står visserligen inte "allvetande" utan bara allsmäktig. Så i sådana fall kanske man ska vara petig och säga att Gud faktiskt inte vet allt, och därmed skulle Gud ha användning för tankar som ett sätt att bearbeta inkommande kunskap om vad som händer i världen och Universum, även om Gud ändå har makten att göra vad som helst. Om nu inte allvetande ingår i begreppet allsmäktig förstås. För om man inte är allsvetande, hur kan man då ha makten att agera i situationer eller platser om man inte vet allting om alla situationer och platser hela tiden? Hmm hmm... Fast det är ju en annan diskussion. Vet Gud allt som händer i nutiden och vad som hänt i dåtid men inte framtiden yada yada osv osv. Fast är Gud tidlös så betyder det ju att tiden inte påverkar Gud och därmed skulle dåtid, nutid och framtid framstå samtidigt för Gud. Likt en person som sitter uppe på ett berg och ser ner på tre personer som går längs en väg. Hur som helst...

Om Guds önskan är likställd med verkligheten vi ser framför oss så tycks det betyda att Gud är mer lik en naturlag. Gud skulle mer eller mindre kunna bytas ut mot begreppet Universum.
Tänkande som vi förstår det skulle nog inte denna Gud har någon användning för känner jag. Knepig fråga.


Is consciousness anything more than a continual process of imagining, acting, observing the impact of the action, and imagining again with new information?

Detta låter för mig endast som trial and error. En dator skulle kunna göra detta utan att kallas medveten. Detta gör också djur som vi i vanliga fall inte skulle säga är medvetna på det sätt som vi är. Lägger vi handen på en het platta så bränner vi oss och vi gör inte om samma misstag. Medvetande tror jag också behöver innehålla någon form av reflektion kring varför man gör saker. Varför ligger det i mitt intresse att äta, annat än att göra mig mätt?
Jag började läsa en bok om medvetande och hur det uppkommer, men det blev för svårt så jag gav upp. Kolla upp Douglas R. Hofstadters bok Gödel, Escher, Bach eller I Am A Strange Loop (som jag tänkt införskaffa snart) som verkar vara en lite mer nedbantad version.


The dictionary defines "faith" as belief without evidence. It defines "stupidity" as unreasoned thinking. Is belief a form of unreasoned thinking?
Detta skulle jag också vilja besvara med ett citat av min kära Vardy.
"Non believers, therefore, cannot be convinced of rational argument [för guds existens] since this is to appeal to human reason and human reason is precisely unable to arrive at the existence of God."
Det har gjorts många försök till "gudsbevis" och i slutändan är det trots allt bara redan troende som övertygas av dessa försök, eftersom bevisen trots allt visat sig grunda sig i obevisbara och otestbara antaganden. Att börja tro på Gud är något som i de allra flesta fall måste komma från en inre övertygelse eller egna, subjektiva upplevelser och inte från yttre, rationella bevis. Hur ofta är det någon djupt troende som säger sig ha funnit sin övertygelse i logik eller bevis?
Så utifrån det så är tro definitivt en typ av "oförnuftigt tänkande".


Could atheists and believers accept the same definition of God?
Det beror lite på. Rent spontant skulle jag vilja säga ja. Men i somliga "gudsdefinitioner" (det ontologiska argumentet för guds existens) så ingår guds existens i själva begreppet "Gud" och därmed skulle förstås inte alls en ateist gå med på det.
Men säger man att Gud är allvetande, allseende, allsmäktig (och, enligt min gamla religionslärare så måste även en gud, vilken som helst, vara odödlig per definition) så absolut. Det skulle nog en ateist också kunna gå med på. Precis på samma sätt som båda skulle kunna komma överens om att en enhörning är en häst med ett horn i pannan (och eventuella andra magiska egenskaper).
Så en saks definition och tron på dess existens är ju oftast två olika saker.


If you suspected you were deluded, how could you find out for sure?

Det är en fråga jag inte omedelbart hade något förslag till ett svar på. Om jag redan har upptäckt en misstanke så vore det kanske en bra idé att skaffa sig så objektiv information om saken som möjligt. Att fråga någon av motsatt uppfattning kanske inte alltid skulle vara en bra idé eftersom man kanske kan fatta misstänke om att den personen är lika vilseledd en jag själv fast åt andra hållet. En bra metod kanske skulle vara att härma vetenskapen. Sätt upp en hypotes och ett experiment som går att upprepa och testa det. Om det så bara är ett tankeexperiment eller liknande.
Hmm, svårt.

Ett annat liv

När det först gick upp för mänskligheten att Jorden var rund så fanns det massor av sätt att bevisa det utan att direkt observera Jorden utifrån. Men en dag steg vi utanför oss själva och tog oss utanför vår planet och såg den på avstånd. Mycket riktigt, den är rund. Länge hade vi vetat att Jorden var rund men ingen hade någonsin faktiskt sett den med sina egna ögon. Det finns något lugnande med att veta att man har rätt genom att faktiskt se det med sina egna ögon. Tänk att vi hade rätt i så många år utan att ens se det själva.

På liknande, men inte identiskt, sätt kan vi se andra galaxer ute i rymden och det talar om för oss att vår galax inte är den enda. Att vår stjärna inte är den enda. Och även om vi inte kan se hur vår egen galax faktiskt ser ut så har vi ändå bilder av andra.

Så vi kan se vår planet på avstånd, vi kan se galaxer på avstånd. Men. Vi kan inte se vårt eget Universum på avstånd. Vi kan inte stiga upp och ut från vårt Universum och se det i sin helhet.
Många fysiker undersöker på allvar teorin att vårt Universum heller inte är det enda. Det finns mycket som tyder på det. En version av den idén är att det finns många fler universa i ett kosmiskt skum där varje bubbla är ett universum. Samtidigt begrunnar man flera dimensioner än våra 4(tre rumsliga och en i tid). Enligt M-teori existerar 11 dimensioner.
Även om detta skulle visa sig vara sant. Även om vi gång på gång skulle kunna verifiera denna teori och att vi skulle hitta obestridliga bevis bortom rimligt tvivel, skulle vi någonsin kunna se det annat än sekundärt?

Nej. Även om det i de allra, allra mest högflygande "tänk om-scenarior" besannas så kan man inte åka utanför ett Universum och beskåda allting på avstånd. Det finns inget "utanför". Det finns inget avstånd. Utanför vårt universum är i sådana fall ännu ett unviversum. Om nu en civilisation flera miljarder år i framtiden skulle lyckas ta sig till ett annat Universum. Inte heller kan vi "se" andra dimensioner för vi är bundna till våra 3 rumsliga.

Tänk att vi aldrig kan uppleva vår omgivning i sin helhet någonsin. Tänk att universum som är så stort så att vi inte ens i närheten kan förstå hur stort det är, kanske inte ens är det enda universum som finns. Och vi kan aldrig se det som det är. Vi kan bara göra smarta gissningar. Vi skulle kunna fortsätta vår civilisation i flera miljarder år och ändå stå och stampa på samma gissning om universum och eventuella universa.
Forskare brukar säga att teorier inte beskriver vad som på något sätt är sant utan enbart vad som fungerar och vad som stämmer överens med experimentell data. Men vi kan se med våra ögon att Jorden ÄR rund. Vår teori var inte bara teoretiskt korrekt, den var också konkret korrekt.

Jag vill se. Jag vill flyga utanför. Jag vill se helheten och alltihopa. Jag vill leva i miljarder år och se universum förändras! Jag vill ta på det. Se allting. Se helheten. Jag vill se vad som händer när Universum försvinner och dör. Jag vill se vad som finns i botten/på andra sidan ett svart hål. Jag vill se om det finns intelligent liv på andra platser och i sådana fall hur det ser ut. Hur det fungerar. Jag vill se vad som händer med Jorden bara de nästaföljande tusen åren och se om vi ens överlever så länge. Jag vill, jag vill! Men det går inte.

Jag känner att detta blev ett oerhört dåligt komponerat inlägg om min ofantliga förundran över detta faktum. Jag lyckades inte riktigt bygga upp någon fin punchline. Nåväl.

Enkla ting

Vi växer upp och blir vuxna. Våra föräldrar dör och vi gråter för dem som om vi vore lika överraskade varenda gång. Vi får egna barn som växer upp och blir vuxna. Vi dör och våra barn gråter för oss. Jag ser mig själv ibland som nivå 1 och ibland som nivå 2. Där min mamma är nivå 1. Där mamma är början på allt liv och därefter kommer jag. Alterantivt att jag är början på allt liv. Men längre tillbaka än så har jag inget riktigt grepp om. Jag har aldrig sett mig själv som nivå 14 eller något annat. Men egentligen är jag ju bara ännu en länk i kedjan och min egen ställning i det genetiska, fortlöpande förökningsloppet är inte skild från min mammas ställning, eller hennes pappa, eller hans föräldrar eller deras föräldrar osv. Egentligen. Förutom att jag kan avsluta kedjan för alltid genom att inte skaffa egna barn. Tänk, för övrigt, vilken oerhört osannolikt kedja av människor som bestämt sig för att skaffa barn för att jag skulle bli till. Tänk om bara en inte ville ha barn eller inte kunde... En enda.
Ibland tänker jag på hur mycket i mig som är direkt ett resultat av mina föräldrar. Hur mycket av mig själv är egentligen mitt eget och hur mycket är bara en förlängning av mina föräldrar? Är jag min mammas son eller är hon min mamma?
Alltså, är jag hennes eller är jag min egen?

Ändå är allt bara ihopklumpad materia som alltihop kommer från samma punkt i historien. Vi har egentligen lika mycket släktskap till en stjärna på andra sidan och bortom det synliga Universum som vi har med våra föräldrar.
Kanske är det något sådant som Di Leva brukar svamla om. Kanske sitter han inne med någon slags förståelse trots allt. Kosmos är ett och samma. Vi är Universum och Universum är oss. Åter igen. Rymden är ingenting skilt från oss, vi är i rymden nu.

Varje dag ser jag mig själv som en människa, som en varelse, som sammansatt materia. Jag funderar på min sammansättningen av min kropp. Benen i mina fingrar, det ömtåliga hjärtat som slår. Jag stod på tunnelbanan häromdagen och bara kom att tänka på allas hjärtan omkring mig. En mängd komplexa, sammansatta kroppar med alla dess system som jobbar.
Jag kommer inte ifrån kroppsliga komplex, fixeringar och rädslor för att inte bli omtyckt för den jag är och allt det där, men samtidigt får jag små insikter av hur orimligt det är att känna så. När jag går till doktorn för att läka någonting i min kropp eller när jag ser ett naturprogram på TV, eller när jag läser en bok om kosmologisk forskning så får jag hela tiden tankar om hur allt hänger ihop. Om varifrån vi kommer egentligen och varför vi hamnade här och hur vi hamnade här. Så många motstridiga känslor och intryck. Å ena sidan är jag bunden av att vara av den typ jag är (människa) å andra sidan intryck av att uppleva mänskligheten som från ovan. Som ett separat fenomen.

Åter igen återvänder jag känner hela min tillvaro som tragisk på ett övergripande plan. Inte för att jag är missnöjd med mitt liv (det är ett annat kapitel) utan som varelse som vill ha ett mål utan att kunna finna ett... eller det.