Ett dilemma

Ibland brukar jag säga att jag tycker om artificiella mänskliga dilemman i t ex litteratur och film. Med artificiellt menar jag situationer som inte skulle kunna uppstå i verkligheten men som ändå, utifrån förutsättningarna, är fullt trovärdiga. Och då menar jag inte t ex ett kärleksdilemma där ena parten bara råkar vara en alv eller något. Det vore bara ett traditionellt dilemma i nya kläder. Men jag har nog aldrig faktiskt kommit med ett konkret exempel på VAD jag faktiskt menar. Men så idag eller igår eller när det nu var så kom jag på ett exempel!

Vi som föds på Jorden är uppvuxna i en miljö som inte förändras i det stora hela. Himlen är blå, solen är gul (vit) och den går upp och ned i regelbundna banor varje dag och vårt dygn är 24 timmar långt. På natten syns månen och den är av en viss storlek och ibland blir den full.
Tänk att man istället lever i ett samhälle som har kapaciteten att föra en människa född i denna värld till en helt annan planet där dessa oerhört fasta principer är förändrade. Där t ex, likt Mars, himlen är svagt rosa, där solen är mindre på himlen eller större, där årstiderna inte ser ut som här eller kanske inte existerar alls, osv. Hur skulle en människa påverkas av detta i längden? Skulle det kanske först inte göra någon skillnad alls annat än ytligt? Jag tänker att eftersom i ett sådant scenario så skulle man också vara fullt medveten om att förändringen kommer. Men skulle det kanske förändras efter en längre tid? Skulle en människa påverkas psykiskt efter en lång period i en miljö som är så olik uppväxtmiljön? Skulle det kanske få en person att, djupt inuti, aldrig känna sig hemma, säker, tillfreds?

Vad händer med en människa som färdas från planet till planet med olika förutsättningar på varenda en? Hur skulle det vara att alltid resa mellan planeter och solsystem och att se planeter mer som öar på ett hav istället för världar att leva i?

Detta är egentligen kanske ett ganska otydligt exempel, för det låter inte som en så radikal förändring. Men det var vad jag kom på. Eller egentligen kom jag att tänka på frågan i sig först för den intresserar mig.

Anarki

Min uppfattning av levande organismer har, om inte förändrats totalt, så åtminstone blivit mer mångfacetterad. Detta är inte tänkt att bli ett inlägg om en bok utan effekten en bok haft på mig. I Am a Strange Loop av Douglas Hofstadter. Jag svamlade för ett inlägg sedan om den fria viljan och det känns lite pinsamt såhär i efterhand. Hofstadter gör hela frågan till en ickefråga. Han gör frågan nästan löjlig att ställa i första taget. Det är liksom en fråga som aldrig ens kommer på tals i hans resonemang. Man kommer inte ens på frågan, egentligen. Hofstadter tar dock upp den explicit ändå och gör ett ganska kort kapitel om hur vi helt enkelt inte har fri vilja. Punkt slut. Gråt ut. Åtminstone inte i någon vetenskaplig mening och jag håller omedelbart med. Få skulle inte hålla med efter att ha läst boken, om man inte är oerhört instängd i sin egen lilla värld. Frågan känns ganska oväsentlig dessutom. Jag väntade hela tiden på att det kapitlet skulle komma, men jag hade sedan länge redan förutsett författarens uppfattning långt innan det kom. Hur som helst, hela boken gör det gällande att liv endast är fysikaliska mekanismer och att det vi oftast kallar själ är ett resultat av dessa mekanismer. Det kanske inte låter som en särskilt chockande slutsats, åtminstone inte för många, icke troende, svenskar. Men för mig är det fortfarande ett djupt rotat "sunt förnuft" att organiskt liv är vida skilt från allt annat. Oavsett om jag ens VILL ha den uppfattningen eller inte. Men vårt "sunda förnuft" är inte mycket värt i det stora hela, i hur Universum fungerar. Det är också en slutsats som sällan formuleras så djupgående och får en riktig förklaring oavsett hur icke-troende och naturalistiska många med mig än må vara.

Denna "själ" som uppstår är dessutom en gråskala och inte en av och på-knapp. Jag, och jag vågar säga de allra flesta, har en tendens att se på allt sorts liv som i någon mån självmedvetet. Till och med myggor, genomskinliga klumpar i havets djup, myror osv. Det är åtminstone extremt lätt att tolka varelsernas rörelser som medvetna handlingar som resultat av ett antal val och funderingar. För att inte tala om den extremt genomsyrande personifikationen av djur överlag i mänsklig kultur. Jag har i övrigt en extremt torr syn på vardagen nere på Jorden. Jag har länge vetat rent intellektuellt och haft den uppfattningen att djur som just myggor och andra kryp inte har en gnutta "livsgnista" inom sig. De kunde lika gärna vara rullande stenar. Men till vardags kan t ex en fluga vara medvetet ute efter att irritera mig på natten. Denna bok har fått mig att ibland påminna mig om att allting endast är orsakskedjor, celler som reagerar på yttre stimuli, elektriska impulser, krockande atomer etc etc. Vilken nivå man än väljer. Den påminner mig om att jag själv inte särskilt annorlunda en myra i det avseendet, jag är endast en gnutta mer komplex. Så komplex att jag själv inte alltid kan läsa av varför jag handlar som jag gör. Så komplex att jag anser mig själv vara speciell och också dra den felaktiga slutsatsen om fri vilja. Eller rättare sagt illusionen av fri vilja.

Det är för det mesta ingen nyhet för någon, och det är säkert inget som låter särskilt kontroversiellt eller spännande. Men som så ofta nämt på denna blogg vill jag göra skillnad mellan att veta något intellektuellt och att verkligen känna det. Det är kännandet jag lättare når i vissa tillfällen tack vare sådana här böcker.
Det finns dock saker i boken som jag vet skulle göra somliga oerhört upprörda. Nämligen att författaren också gör gällande att ett foster i en mage inte har en själ. Den får inte en själ på ett långt tag. Det förstår man automatiskt om man följer resonemanget. Det blir, precis som den fria viljan, en naturlig slutsats. Den uppfattningen har jag också haft länge dock, men utan någon så genomtänkt, utarbetad anledning.

Ofta ojas det över "mänskligheten" och vårt mänskliga beteende i vetenskapsprogram, samhällsprogram, morgontidning eller kulturprogram. Då kan, för några ögonblick, människan belysas utifrån som en mekanisk varelse med defekter som ställer till det i vårt perfekta samhälle. Men aldrig i dessa sammanhang har jag verkligen känt att jag känt vad som menats. Jag har förstått det, intellektuellt. Men "den där" människan som beskrivs har oftast "egentligen" varit en helt annan varelse än jag själv och kanske alla i min närhet. Det är oerhört lätt att hålla fast vid den arroganta uppfattningen, i synnerhet om sig själv.

Men bara tänk. Känn. Bara för att en varelse kan stå emot vinden utan att handlöst blåsa bort och söka skydd bakom en sten betyder det inte att den har ett inre känsloliv. Det är en biologisk mekanism med betoning på mekanism. Slår du till en biljardkula rullar den iväg. Står en sten ivägen för en myra så kommer den att gå runt den.

Jag är inte bildad nog för att finna orden att beskriva fullt ut vad jag menar och kanske behövs det inte ens. Det handlar åter igen om att se helheten. Att likställa sig själv med datorn framför dig, bordet, huset, stenen, asfalten, jorden där under, det flytande järnet i Jordens kärna och stjärnorna från var vår materia kom. Det kanske är dit jag är påväg ändå. Att hela tiden återupptäcka, i vilket ämne jag än väljer, att allt hänger samman. Flummigt eller ej. Det är sant. Det är vetenskapligt sant.

Liv är i alla fall inte någon mystisk kraft, det är endast ett resultat av kemiska sammansättningar och i ett annat perspektiv, av orsakssamband. När de första levande organismerna på vår planet började växa så var det inte av en magisk kraft, det var inget "feelium" (som Hofstadter säger) som plötsligt intog materian och blev levande. Det var för att vissa ämnen kommit samman och reagerat med varandra. Det är inte mer magiskt än att en sten faller mot Jorden om jag släpper den från min hand. Det är inbyggt i fysikens lagar. Ta det och det ämnet, tillsätt den och den mängden energi och du har organisk materia. Öka komplexiteten en viss mängd och du kommer att framkalla mönster i de elektriska impulserna som bildar en självrefererande, rekursiv loop. I am a strange loop.

Jag känner innebörden av den kunskapen trots att jag inte kan leva efter den varje dag. Saker som dock påminner mig om detta är när jag, ute en sen höstkväll, ser något röra sig bland löven för att när jag går närmre, visa sig endast vara just det, mer löv. Då påminns jag om att jag endast är en varelse byggd för att upptäcka dolda hot. En påminnelse om att jag bara är en förökelsemaskin.

Åter igen känner jag mig också tvungen att försvara denna livsåskådning. Som att någon skulle säga "men gud, sådär kan du ju inte gå runt och tänka hela dagarna! Så deprimerande!"
Men förutom att jag självklart inte tänker så varje dag (för hela mitt jag bygger så djupt på att jag också tror att mitt jag är något eget, fritt från min kropp), så måste jag ändå påpeka att det verkligen inte har någon sådan effekt på mig. Varför skulle man ens komma med invändningen att verkligheten och sanningen skulle vara ett felaktigt sätt att se på livet? Det är som det är och vi är som vi är. Det finns ingen värdering i det ens. Jag själv blir dock lycklig av att känna mig upplyst av sådana kunskaper, vad det än är. Nu är det inte ens säkert att Hofstadter har den slutgiltiga sanningen i sin hand. Men det är svårt att värja sig mot den övergripande poängen. Hur som helst, jag har inget emot att bli påmind om att jag inte är en magisk varelse med gudomlig själ. Det motsäger allt sunt förnuft och jag älskar sådan kunskap som påminner mig om hur fel min vardagliga världsbild är. Jag trivs in i märgen med det.