Svea rike

Här kommer ett inlägg om något ovanligt konkret. Eller kanske menar jag ovanligt mänskligt.

Jag råkade hitta ett program om svenskhet häromkvällen. I samband med nationaldagen hade Göran Rosenberg ett program om svenskheten. Han träffade kända och okända svenskar och frågade om vem som är svensk, hur man blir svensk osv.
Att man ens ägnar tid åt en sådan fråga är för mig intuitivt bisarrt. Det har ingen betydelse om en person är svensk eller inte. Men nu ska vi ändå diskutera detta, för det är sånt vi gör i rika i-länder.
Varför skulle "svenskheten" vara så fruktansvärt intressant att diskutera? Sitter polackerna och diskuterar vem som "egentligen" är polsk, sitter japanerna och frågar sig vem som egentligen är japan? Jag har faktiskt ingen aning. Jag skulle genast tänka att de absolut inte gör det. Men troligen är svaret det motsatta. Såklart att de gör det.
Hur som helst så kom många olika vinklar upp i programmet. Självklart var de främlingsfientliga svaren mest komiska, men också mest irrelevanta. En (vem det var har jag ingen aning om) hävdade, som svar på Rosenbergs fråga, att Sverige och svenskheten byggts upp under tusentals år av människor i detta land. För det första har Sverige som nation inte funnits i "tusentals" år. Men idén (föga originell dock) är ändå intressant. För visst håller jag med om att en nations kultur byggs upp kontinuerligt och konstant. Men det betyder också att utvecklingen aldrig stannar. Dessa "tusentals år" har absolut inte stannat bara för att jag eller någon annan fötts just "nu". Om hundra, om tusen år kommer svenskheten vara något annat (om ett land vid namn "Sverige" ens existerar då för det är väl tveksamt) och man kan då fortfarande säga att svenskheten byggts upp under tusentals år.
Så bara för att "svenskheten" håller på att förändras och att någon inte gillar förändringen betyder inte det att den är "fel". Man kan dra en parallel till språket. Språket utvecklas konstant och kan inte stoppas med aktiva förbud eller språkfascism. Ja, oerhört många "egentligen" onödiga engelska uttryck används idag i svenskan. Men det är inte fel. Det är en fullkomligt naturlig utveckling. Jag stör mig oerhört på det själv, men jag inser också att det är meningslöst att gnälla på det. Det är så språket fungerar och utvecklas när det kommer i nära kontakt med andra språk.

Hur som helst. Jag började självklart att fundera på vad jag själv ansåg som svenskt och vem som är svensk. Helst vill jag ju se mig själv som nationellt blind, att jag inte bryr mig om nationalitet eller vem som är vad. Men så är ju förstås inte fallet. Jag själv funderar ibland på vad jag är. Min "svenskhet" har blivit ifrågasatt flera gånger. Jag har fått höra, vid flera oberoende tillfällen, att jag ser fransk ut. Hur nu en fransman ser ut. Och jag har fått svara på frågan om jag talar svenska eller inte.

Att frågan just är så otroligt beroende på definition och på tillfälligheter gör den egentligen ointressant och borde förpassas till dåtiden.
T ex, du ser en person på gatan som ser asiatisk ut. Det är då lätt att tänka att den personen är kines, japan, korean eller kanske mongol osv. Men om du går fram till personen och pratar med denne får du kanske höra att personen pratar perfekt, felfri svenska och beter sig precis som du förväntar dig att majoriteten av människorna som lever i detta land ska bete sig. Är den personen då svensk? Finns det kanske fler svar på den frågan? Svensk ja, men med utlänsk härkomst? Svensk ja, men född i utlandet? Nej, inte svensk, men bott här i hela mitt liv? Känner sig personen svensk men anses osvensk av andra. Vad väger tyngst? Svensk i liv och leverne, men osvenskt utseende?
Det är omöjligt att definiera och därmed puckat och irrelevant att att ägna tid åt.
I synnerhet eftersom frågan inte har någon som helst verklig betydelse. Vi har som tur var inget nazistparti som bestämmer vem som får vissa rättigheter om vi har rätt nationalitet, t ex.
Det som betyder något är medborgarskapet. Det i SIG anser jag vara en konstig företeelse också. Men jag inser att det är nödvändigt. Med vårt nuvarande monetära system skulle allting kollapsa om vi gav allting åt alla. Någonstans måste vi dra en gräns. Kan man vara svensk utan svenskt medborgarskap? Äh, meningslöst.
Det är lite som det där med giftermål. Kan du vara gift utan att ha genomgått ceremonin? Enligt lag, nej. Men vad fan har lagen med kärlekslivet att göra?

Ibland funderar jag på om jag själv är "svensk". Sverige har, precis som många länder (alla?) en intressant historia och ett fascinerande förflutet. Vi har ju, tillsammans med de andra nordiska länderna, de berömda vikingarna samt asatron (visserligen lite före landet blev en nation). Den nordiska mytologin tycker jag om. Ibland funderar jag på om jag kan kalla detta för "min" historia. Har jag rätt att räkna mig till detta förflutna? Kan jag kalla de seder och riter som kommer med den svenska kulturen för "mina"? En person sade till mig att det är inte nödvändigtvis är min historia utan mitt lands. Det ligger helt klart något i det. Med den lösningen så kan egentligen vilket land som helst bli mitt och därmed skulle jag också kunna räkna landets kultur och seder som en tillgång lika mycket för mig som för infödda i landet. Ett land och en nation är ju bara resultatet av en kollektiv historia som dagens levande människor egentligen inte har något att göra med i någon direkt mening. Vi bara föddes här, eller hur? Lika lite som dagens tyskar kan hållas ansvariga för Hitlers framfart kan dagens svenskar ta åt sig äran för att vi lever i ett av världens tryggaste, bekvämaste länder. Vi kan endast fortsätta på det spåret och se till att det fortsätter så. DET kan vi ta åt oss äran för. Men om DET lyckats vet vi inte heller ens fören vi är döda och borta och vi hamnat i historien.

I slutändan är det nog som din sexualitet. Ingen annan än du själv kan bestämma vad eller vem du är. Bara du själv. Känner du dig svensk så är du det. Och då är Sverige ditt land. Eller vad det nu är för land det gäller. Det värsta jag vet är när man hör/läser någon förvirrad stackare fråga "jag gör det här och det här... är jag bög?"
Ja/nej säger någon utomstående. Helt sanslöst korkat.

Och fy faaaan vad pretentiöst det här blev.