Oneiroi

Flera gånger den senaste tiden har det blivit mer och mer uppenbart hur otroligt ouppmärksam jag är på mig själv, min kropp, min omgivning, detaljer osv. Jag har t ex mycket dålig koll på vad som händer i min egen kropp. Det kan t ex vara varför jag får ont på ett ställe eller blir trött en viss tid eller får ont i huvudet osv.
Jag råkade slå på programmet Hjärnstorm på SVT idag. Temat var extas. Vad händer i kropp och hjärna när en människa försätter sig i trans och extas. Musik, sex, meditation var de klassiska framkallande orsakerna till detta stadie. I programmet gjordes ett experiment där de lät ett gäng svenskar i alla åldrar dansa till typiska afrikanska trummor i en klubb-liknande miljö. Syftet var att de alla skulle försätta sig i trans/extas. Sätta sig in i musiken helt enkelt. Det funkade utmärkt. Så gott som alla tappade fattningen i något skede.
Vad jag vill komma fram till är att jag själv aldrig skulle identifiera en sådan känsla som att lite tappa verklighetsuppfattning, tidsuppfattning osv. Jag skulle inte kunna identifiera mitt eget transtillstånd. Eller rättare sagt, jag har inte gjort det tidigare. Jag tror att det skett på några live-spelningar och sådant. Kanske inte riktigt lika intensivt som när syftet faktiskt är att fullkomligt förlora sig själv. Men de pratade om ett slags "förstadie" i programmet, och det är kanske något sådant jag tänker på då.
Hur som helst, jag tror att jag har någon slags rädsla för att erkänna för mig själv och andra att nära "oförklarliga" saker sker. Eller sådant som är lite "mystiskt" i en lite "andlig" mening. Likt meditation. Jag kan diskutera meditation rent teoretiskt, men när det väl ska klämmas fram ur mig så har jag någon inbyggd eller gammal intränad spärr mot att ens tro på att meditation (och sådant liknande) fungerar rent kroppsligt. Jag tycks liksom se det som att människan lurar sig själv med placebo-effekter. Egentligen finns det väl gott om bevis för att meditation fungerar och vad som händer i kroppen, men det är inget jag tänker på när jag blir direkt konfronterad med en sådan företeelse. Det har för stor "flumstämpel" som jag pinsamt nog tycks klamra mig fast vid, medvetet eller omedvetet (medvetet nu då, eftersom jag diskuterar det, heh). Just medidation har jag själv velat pröva, lite kanske för att just försöka vänja mig själv ur rädslan för allt som inte är -bordet framför mig-, -stolen jag sittter på-, -solen går upp varje morgon- osv; de benhårda empiriska sinnesdata framför mig. Jag har inte direkt lyckats dock och inte heller har jag väl försökt riktigt ihärdigt.
Det finns säkerligen många exempel på när jag gjort något som jag inte genast kan fullkomligen förklara för mig själv. Saker som säkert är både bra och angenäma, men när de väl sker så lägger jag inte märke till det. Jag drar liksom inte slutsatsen, kopplar inte orsak och verkan och därmed tappar jag säkerligen många saker som jag skulle kunna utnyttja till min fördel. Anledningen till att jag ens kommit att tänka på detta är att så många i min närhet rapporterar just sådana här saker (jag kan inte ens komma med ett vettigt exempel). Och min spontana reaktion är ofta "jaja...vi säger väl så då" (jag säger inte så, men det är den tanken som sitter där i bakhuvudet). Jag vågar liksom inte tro eller sätta mig in i idén, tanken. Allt är inte imbillning, trots allt och även om det skulle vara det så är det sällan några negativa saker, så varför inte utnyttja det, vad det än är. "Vetenskapligt bevisbart" eller bara tanke-lekar.

Placebo-effekter tycker jag dock inte alls är att förakta. Det finns ju exempel på folk som stämt sin doktor för att de fått sockerpiller trots att de faktiskt blivit friska. Du fick vad du trodde och det hade sin verkan. Vad har du att gnälla över? Det finns mycket jag gör som egentligen inte har någon vettig förklaring, men jag gör det liksom för "placebo-effekten". Kanske är det mer "ritualen" jag är ute efter, men lite besläktade tycker jag de begreppen är. Åtminstone dess resultat.
Ta t ex bönen. Man kan argumentera för att bönen inte egentligen är ett rop på en utomstående gud, utan som ett sätt att t ex stålsätta sig själv för kommande prövning. Som en kraftsamling. Vad du egentligen gjort är att fokusera dig själv och försätta dig i en positivt tankestämning som faktiskt hjälper dig i slutändan. Gud-biten är lite av en placebo, som får effekter, men kanske inte pga det som den troende tänker sig. Nu låter det kanske lite smått kallt och arrogant att förkasta den troendes tro som en placebo-effekt, men vad är skillnaden egentligen? Du får effekten och den troende skiter väl i vad jag kallar det. Gud, eller sockerpiller.
Kanske blandar jag ihop placebo med konstruktion. Men men...

Det där med positivt tänkande som ett sätt att lyckas eller må bra vet jag inte heller om jag tror på. Grejjen är att jag vet att det stämmer och fungerar. Men jag tror inte på det. Det är ju skillnad på att förstå något intellektuellt och att faktiskt tro på det. Många saker har jag från början vetat men inte fören långt senare börjat förstå ordentligt och också börjat leva efter. Med goda resultat kan jag tillägga. Det har med samma sak som det jag sa längre upp. Jag tror jag underskattar hjärnan, tanken. Samtidigt finns det inget jag värderar högre eller tror på mer, alltså hjärnan och tanken. Det ligger något motsägelsefullt där i mig. Jag är å ena sidan fullkomligt övertygad om att att tanken kan styra över kroppen men å andra sidan lever jag tvärt om. Som att tanken på något sätt är undergiven kroppen.

Nåja...

Presomnusfobi

Sömn är en rolig grej. När jag var liten brukade jag se sömnen lite som en tidsmaskin. Jag var rätt fascinerad över att jag kunde lägga mig och somna och sedan till synes vakna långt senare men utan att behövt känna en sekund av tiden passera. Det tycker jag i och för sig fortfarande är rätt intressant. Fast ändå tycker jag att jag kan känna av tiden som gått på något sätt. Det är inte riktigt som ett ögonblick mellan sekunden jag somnar och sekunden jag vaknar. På något sätt känns det ändå som att tid har gått, men jag har ingen aning om hur mycket. Kanske är det någon del av kroppen som ändå är vaken och känner av att tiden går.
Sen finns det förstås det som händer om man somnar och sover kanske bara en timme eller inte ens det. Då man tror att man inte somnat alls. Eller så är det alla fall för mig, och jag har hört andra säga samma sak. Jag vet att det garanterat finns forskning på det där om varför man tror att man inte somnat alls, men det är inget jag känner till. Jag pratar bara om själva känslan. Nog för att man inte alltid har kontroll över allt som händer, men just sömnen är så universell och så konstig på något sätt. Vi bara automatiskt stängs av, lämnas helt försvarslösa.

Jag är lite rädd för att lägga mig i sängen för att sova ibland. Kanske för att jag förr i tiden hade så svårt att somna för att jag alltid låg och tänkte på saker. Och det är kanske inte så konstigt. Att ligga ner i ett tyst, mörkt rum när all annan stimulans stängts av så får hjärnan äntligen tid att tänka själv. Ibland brukar jag se det som att hjärnan (eller jag, eller vad man nu vill) liksom vill något den inte får. Eftersom poängen är att jag ska sova så är tänkandet, visserligen väldigt tillfredsställande på något plan, men helt fel. Så ibland om jag känner för det brukar jag "tillåta" mig själv att fundera en stund tills jag tillslut hugger av tanken och bestämmer mig för att sova.
Den tjuriga ungen som inte vill gå och lägga sig finns på något sätt kvar i mig också. Jag skulle kunna lägga mig mycket tidigare och bara sova för att det är skönt och det är kul med drömmar, men ändå så envisas jag med att sitta uppe. En del av mig är visserligen rädd att jag inte är trött nog och därmed kommer få ligga och vrida mig en lång stund innan jag somnar. Och att inte vara trött nog betyder mer tid för tankar vilket betyder att jag kommer ännu längre ifrån att sova. Det är egentligen en ganska stor grej det där. Skräcken för att inte somna när man väl ligger där. Den verkar vara ganska stor hos mig. Trots att jag inte har det minsta problem att sova längre.

Så var det där med drömmar ja. Jag har världens drömperiod nu. Jag kan vakna och minnas fyra, fem drömmar. Eller jag minns att jag drömt dem men såklart, som vanligt inga detaljer. Det är lite sorgligt. Jag önskar jag mindes alla mina drömmar på samma sätt som jag minns min vakna tid. Om man mindes sina drömmar som sin vakna tid, undrar vad som skulle hända med ens verklighetsuppfattning.
Förresten, hur definierar man slutet på en dröm och början på en annan? Visserligen blir det ju ett naturligt stopp om man vaknar mellan varje dröm, men om man inte gör det?

Sofi|Filo

Så jag tycks ha börjat snegla lite på filosofi igen. Först tänkte jag att jag skulle göra slag i saken och sätta mig in i Wittgensteins Tractatus. Göra ett försök att med hjälp av en förklarande text i en lärobok förstå vad han menar i sitt verk. Men ack nej. Jag både förstår inte och är inte heller lika intresserad längre. Det är både för abstrakt och inte riktigt mitt intresseområde. Verkets första mening är dock fortfarande lika fascinerande
"1. The world is all that is the case". Det är fantasieggande på något sätt samtidigt som det borde vara raka motsatsen. Utan att läsa ett enda ord till skulle man kunna tänka sig att han menar "världen är som den är och det finns inget utöver världen". Vilket är ungefär vad jag och många med mig, alltid levt efter, världen är vad vi ser framför oss, punkt slut. Samtidigt som jag i och med det börjar fundera på hur vi egentligen (även vi icke troende/ateister) ser på världen. Nu råkar det inte riktigt vara hela sanningen med hans Tractatus, och det var inte riktigt det jag tänkt skriva om nu.
Så istället för att läsa på om Wittgensteins världsbild stängde jag det bandet och tog den första istället (Filosofins Historia, tre delar, av Anders Wedberg) och började läsa på sida ett. Föga överraskande, om Antikens filosofer.

Tänk vad mycket större världen måste ha känts för de första filosoferna. De satt och på fullaste allvar försökte fundera sig fram till ett svar på hur världen fungerar. De som brukar benämnas som de första filosoferna hade alla en sak gemensamt. De försökte lista ut vad som var alltings grundsten. Någon tänkte sig vatten, en annan luft en tredje oändligheten. De tänkte sig detta grundämne, urämne som uppträdande i flera olika former. Likt vattnets tre aggregationsformer (likt tvålens tre aggregationsformer, den flytande, den fasta och gastvålen!).
Det intressanta är att Wedberg och alla filosofer med honom, tycker det är värt att diskutera och fundera över dessa uråldriga idéer och teorier. De förkastas inte som skrattretande idag, utan man försöker istället förstå hur de tänkte och varför. Försöker återskapa det system som Thales, Anaxagoras och alla de andra byggt upp. Man liksom försöker täppa igen de logiska oegentligheterna och putsa till ytan för att på nytt se hur den kan ha sett ut från början. Trots att det egentligen är fullkomligt otänkbart att faktiskt ta tankarna på allvar och spinna vidare på dem idag. Andra filosofiska läroböcker gör detsamma. Man skulle kunna ta det kort och säga "Thales trodde allt var gjort av vatten, okey, moving on". Men det gör man inte.
Den mesta filosofi verkar för mig som ett enda stort systembyggande. Det finns ju en era och ett gäng filosofer som i och för sig brukar kallas de stora systembyggarna (någonstans 16-1700-tal tror jag), men egentligen tycker jag att alla verkar köra på det. Det känns ibland som att fantasyförfattare och filosofer inte är så olika. En fantasyförfattare skapar en egen värld och placerar in fiktiva karaktärer. En filosof tolkar vår värld på ett sätt så att den oinsatta nästan inte längre känner igen sig. Men sedan i slutändan känns det som att allt filosofen sagt var "blått är blått, vi står på marken och himlen hängar ovanför oss", dvs absolut ingenting. Men runt omkring finns ett system uppbyggt som beskriver varför man kommit fram till just det. Eller det är alla fall det som är meningen. Det är processen att inte ta allt för givet. Det jag tycker är så fint med den filosofiska traditionen är att alla bygger på tidigare idéer. Vilket för övrigt gör det så viktigt att just beskriva hela Thales ursprungsidéer. Det finns ingen filosof sedan Antiken som inte låtit sig inspireras av tidigare tänkare.

Jag kan aldrig riktigt bestämma mig för om jag egentligen tycker att filosofi är slöseri med tid och fullkomligt meningslöst. Därför att hittills så finns det inget system som är felfritt eller fritt från logiska hål eller motsägelser. Någon kommer fram till något, skriver ner det och publicerar det. En annan kommer några år senare, granskar verket in i minsta detalj, hittar kolossala hål som raserar hela idén, hela systemet och så fortsätter det. Det jag alltid lockats av har varit tankarna som de är. Lite som med att tänka sig Gud som existerande, trots alla logiska hål och motsägelser. Att bara slänga sig ner i det som en vattensäng och ligga där ett tag och känna hur det känns.
Det finns såklart undantag som faktiskt fått praktisk tillämpning och har idag enorm inverkan på hur vi lever. Ta t ex vetenskapens metod att ställa upp en hypotes, testa hypotesen och förkasta hypoteser som inte stämde. De som verifieras blir teorier, inte fakta. Teorier som alltid kan fullkomligt falsifieras i framtiden.
Det var från början bara filosofi, epistemologi, kunskapsteori. Vad kan vi veta, hur kan vi veta det osv. Samma sak med demokrati och t ex USAs styrelseskick. De tre stora institutionerna kongress, president, högsta domstol är en produkt av samtida tänkare i politisk filosofi ledda av frågan "hur ska vi kunna leda ett folk och minimera risken för korruption".

Jag suktar lite efter att bygga upp mitt eget system. Inte nödvändigtvis ett filosofiskt, för den förmågan och det livslånga engagemang som krävs känner jag inte att jag har, men en litterär värld vore möjlig. En värld med egna lagar och natur. En värld där vatten skulle kunna vara alltings grundsten. Det är väl verklighetsflykten som gör sig påmind. Fly in i sin egen värld. Visserligen är jag egentligen ingen deprimerad person som jämt ser världen som grå och trist och vill fly den, men jag gillar att sätta mig in i en sådan situation och sedan i den rollen önska mig in i en annan värld. Det låter lite snett, men kalla det ett intresse.
Ibland tänker jag mig filosoferna som litterära författare. Jag tänker att de visste, och när jag säger "visste" tänker jag på alla de klassiska filosofer man får läsa om i skolan; Descarte, Kant, Leibniz osv, jag tänker mig att deras idéer inte egentligen hade så mycket med verkligheten att göra, men att de tyckte det var roligt att tänka sig världen som sådan. Det är nog inte riktigt så, för många av dem verkade ta sin syssla extremt seriöst. Det var väl egentligen bara Hume som lite lustigt ironiserade över sina egna idéer som fullkomligt orealistiska i "verkligheten" och att han inte gick runt och levde sitt liv som om orsak och verkan inte var sammanlänkade (det var en av hans idéer, att länken mellan orsak och verkan inte är för oss synlig och därmed inte direkt kan tas för sann).
Så nu har jag kanske name-droppat nog och borde hålla tyst.

The stone of minds

Controlling their will with the staff of minds.
The cleric, gray and dry, gripped the staff with both hands in order to keep himself upright as he limped around the church. Even the master of minds will have to surrender the staff to death eventually. His knuckles whitened at the thought of it. Most elderly calmly accept it if it ever crosses their minds at all. They see it as the natural order. Leaving the earth for the younger to take their place. Not the cleric. He held the staff of minds, he held the people's will and now death was constantly on his mind. In his own mind, the only uncontrolled mind, he imagined himself fighting death every second of his life, every breath. Batting it off like feebly waving off a fly. A petty but persistent thing. The fly would eventually get its meal though.
The staff was a beautiful thing but only the cleric could see that, of course, so what did it matter? He sat down on the cold stone watching the staff. It glimmered in the gloom of the church. He liked to imagine it glimmered like his own white hair, weathered by age and experience and triumph. In truth, his hair was dull and unwashed. The stone in the staff had a keyhole and the cleric held the key. Unlock the stone to unlock the minds. That was how it worked.
He wasn't going to let anyone touch the staff ever again. It would die with him. He took one last look at it then he stood up and gripped the end of the staff with both hands. With the little strength he had left, he took a swing at the nearest stone pillar.
The stone of minds shattered and the cleric fell to the floor, dead.

Rundgång

Så jag har alltid fått lära mig och trott att buddhister har en cyklisk tidsuppfattning medan kristna har en linjär tidsuppfattning. Men det verkar vara helt fel. Ska man tro Zeitgeist-filmen så verkar även den kristna tron vara baserad på en cyklisk tid. Det Stora Året, The Great Year, är ungefär 25,765. Det Stora Året, som jag egentligen inte vet vad det översätts till på svenska, har passerat när jordens rotationsaxel gjort en full 360 graders rotation. Jorden snurrar inte perfekt runt sin axel utan vobblar, likt en snurr-leksak som man sätter i snurr på ett bord och tillslut vinglar till och ramlar. Under denna rotation "vandrar" solen igenom alla tolv stjärnbilder på himlen. Var 2150:e år runt vår så stiger solen upp på en ny stjärnbild. Just nu är vi inne på fiskarnas era. Solen stiger upp på fiskarnas stjärntecken. Föregående stjärnbild var väduren och nästa är vattumannen. Så medan buddhisterna har Hjulet så har alltså den kristna världen Det Stora Året som går runt runt och förr eller senare kommer vi fram till fiskarna igen. Detta är alltså inget som dagens kristna skulle gå med på, det är bara något jag alltså hört i filmen Zeitgeist. Rent astronomiskt och astrologiskt är det förstås sant, men dess koppling till kristendomen är inte allmänt accepterad. Men det intressanta är tanken att det faktiskt kan ha börjat som en sådan idé och att många, många religioner genom tiderna faktiskt haft denna syn på tiden och världen.

Spöke i skalet

Ghost in the Shell är en cyberpunk-anime från 1995. Nyligen har skaparna gjort en uppfräschning av orginalfilmen. Bland annat har de lagt till 3D-renderad grafik, färgkorrigerat och till och med bytt kön på en av karaktärerna. Det är anledningen till detta inlägg. Lite av en hyllning till filmen och för att fundera på frågorna som tas upp i den.
GitS var den första animen jag såg och jag köpte den på VHS-band i Danmark. Japanskt tal med engelsk text. Det var riktigt häftigt för mig och otroligt exotiskt. Första gången jag såg filmen fascinerades jag mest av hur allt såg ut. Hur otroligt tuff den var. Coola actionscener, häftigt språk, en för mig då helt ny miljö; den dystopiska framtiden. Av själva handlingen förstod jag ingenting. Knappt ens grundkonflikten. Det var en kombination av att jag var helt tvungen att läsa den engelska texten, som jag inte alls var så duktig på då, i samband med att historien är väldigt komplicerad och krånglig att följa.
Efter att ha sett om filmen kanske tre gånger började jag förstå grunden i det hela, men det var fortfarande mycket detaljer som jag gick miste om. Det gjorde mig egentligen ingenting för filmen var fortfarande så fantastisk i mina ögon.
När jag såg om filmen häromdagen så var det nästan som att se den för första gången på nytt. Plötsligt såg jag och förstod jag saker jag helt måste missat tidigare. Ändå har jag faktiskt sett om filmen flera gånger i vuxen ålder.
Egentligen vill jag väl inte förstöra filmen för den som kanske ännu inte sett den (och vill se), men utan att berätta lite av vad som händer så blir det svårt att förklara vad som är så intressant.
I filmen finns en karaktär som får sin hjärna hackad. Hackad likt en dator alltså. Någon planterar falska minnen i hans hjärna om en fru och en dotter. En fru och en dotter som inte existerar alls. Han går till och med runt med en bild i fickan på vad han tror är på hans dotter. Tillslut avslöjas sanningen för honom och hans hjärna blir "rensad" på de falska minnena. Bilden han trodde var på sin dotter visade sig vara en ful bild på honom själv. Hur kommer det sig att han aldrig träffade dessa människor då förresten? Se filmen.
Hela grundfrågan i filmen är "vad är en människa" och liknande frågor i samband med den. Vad är en själ? Hur kan vi veta att vi är på riktigt, hur kan vi veta att vi faktiskt finns? Kanske ingen orginell frågeställning, men det är i vilket sammanhang den ställs som är så bra. Huvudpersonen har en fullkomligt artificiell kropp men hennes hjärna är mänsklig eller innehåller åtminstone mänskliga celler. Men hur vet hon att hon faktiskt är eller har varit en människa en gång i tiden? Om man kan framställa ett artificiellt medvetande, alltså inte en Artificiell Intelligens utan ett medvetande fullkomligt identiskt med människans, kan det vara så att hon är helt skapad av ett företag för att göra det hon gör och sedan bara gett henne föreställningen att hennes hjärna trots allt är mänsklig. "Ingen har sett sin egen hjärna" säger hon i filmen, så hur kan hon veta? Hon minns dessutom inte sitt liv med mänsklig kropp av kött och blod.
Hur ska man behandla identitet om kroppar är fullkomligt utbytbara i framtiden?

Frågan om vad som gör en personlighet i förhållande till minnen är något som verkligen intresserar mig. Om man tar bort minnen från barndomen men behåller själva kunskapen, vad händer då med personligheten? Om minnet av något inte finns, har det då verkligen hänt? Jag vet inte om jag tror på en objektiv verklighet. Den verkligheten kan vi ändå aldrig uppleva eftersom vi alltid måste utgå ifrån oss själva. Om jag begått ett mord men inte minns alls att det var jag och polisen aldrig heller hittar vem det var, har jag verkligen begått ett mord då? Jag har inga samvetskval och jag har inte fått ett straff.
Självklart måste vi leva efter att det finns någon slags objektiv verklighet som inte försvinner när vi vänder ryggen till, men rent teoretiskt skulle det lika gärna kunna vara så.
Om någon planterar ett minne i min hjärna att jag har en fru och en dotter så har jag en fru och en dotter. Och det är det som är så läskigt.

Ghost in the Shell har också den mest fantastiska actionscenen i filmhistorien. Den är så fullkomligt estetiskt fulländad. Matrix kommer nära med sin lobby-scen men den har jag tröttnat på.
Ack... bra grejjer.