Karaff

När jag läser en bok och läser om en värld, en miljö som tilltalar mig så går det igång något i min hjärna som ger mig en stark önskan att få vara där. Eller kanske rättare sagt en önskan om att få känna världen eller "uppleva den". En liknande känsla kan jag få av spel men inte riktigt lika påtaglig. I spelen är ändå världen mer konkret och därmed på något sätt mer närvarande och redan "realiserad" än i boken, i texten. Kunde jag teckna bättre hade jag försökt måla platserna eller miljöerna eller situationerna för att på så sätt komma dem närmre. Det är ofta de lite mer mardrömsliknande uppenbarelserna som lockar mig mest. Det är den motsägelsefulla känslan av att önska sig till en tid och plats som är fruktansvärd men samtidigt inse hur idiotiskt det är. Som att önska sig till ett post-apokalyptiskt landskap, till en död stad, eller till ett hus som är större på insidan än på utsidan. Till de platser som egentligen är raka motsatsen till en trygg miljö eller till situationer som bara skulle riva sönder hela min verklighetsuppfattning. Kanske är det naturligt för mig som just lever i en trygg miljö att drömma (om än inte helt utan självinsikt om dess dumdristighet) om döda världar. Det är ofta kontraster lockar. Men som sagt, samtidigt inser jag hur korkat det är och om jag tänker efter så är jag nog inte ute efter att leva i den värld jag idealiserar utan att bara på något sätt vistas i den tillfälligt. En turistresa till fruktansvärdheten.
Egentligen kom jag att tänka på det här i och med att jag funderade på hur det kommer sig att vi överhuvudtaget kan se något annat än svart bläck på papper när vi läser en bok. Att orden symboliserar begrepp och idéer är en sak, men sen då? Jag vet att det egentligen inte är något mysterium om man börjar fundera på det rent tekniskt. Ja, orden symboliserar begrepp, begrepp som vi kopplar till bilder och känslor som vi sedan kombinerar och kopplar till minnen som vi upplevt. Nya sammansättningar bildas av tidigare minnen och vi "minns" nu den nya miljön i vårt huvud.
Som vanligt kan jag inte riktigt formulera vad jag är ute efter, dock. Det tar stopp där. Mycket därför att jag inte själv riktigt vet vad jag är ute efter. Det är en brutal bitterljuv känsla att läsa klart en bra berättelse.