Det här, här

Jag har stött på fler än en person som uppgett att denne känner sig deprimerad över att fundera på rymden. En person går till och med så långt som att säga att denne helst låtsas om att världen tar slut vid himlen. Då har man alltså gått så långt att man aktivt kämpar mentalt för att stänga ute tanken på Universum. Det låter helt absurt i mina öron. Så absolut, fullkomligt främmande. Jag tänkte säga oförståeligt, men det är inte helt sant. Jag kan ändå förstå känslan till en viss del. Jag får också svindel av det, men jag gillar det. Det är lite som med skräckfilmer. Poängen är att bli skrämd, något som man vanligtvis helst vill undvika. Samma sak med bungyjumping eller fallskrämshoppning eller annan extremsport. Det är läskigt men somliga njuter av det ändå. Eller kanske på grund av att det är läskigt.

Hur som helst skulle jag ändå vilja önska att man inte så fullkomligen höll för ögonen eller satte på sig en enorm slokhatt som skymmer himlen för ögonen. Jag skulle vilja att också såg hur otroligt fascinerande Universum är.
Vore jag smartare och mer lagd åt det matematiska hållet hade jag kanske försökt bli forskare i ämnet eller på annat sätt komma ämnet närme istället för att vara observatör på avstånd. Men jag var inte den som vaknade en dag som sjuåring och bestämde sig för att bli astrofysiker. Jag njuter istället enormt av att höra och läsa entusiastiska kosmologer beskriva sina idéer och upptäckter som är så fullkomligt vardagsfrämliga. Man försöker besvara saker som är så oerhört ogreppbara på intuitiv nivå att man blir snurrig.

Jag tänker mig ett barn som säger "varför då?" till vad du än säger. Du måste gå i skolan varje dag. Varför då? För att lära dig saker. Varför då? För att klara dig i livet. Varför då? Tills detta resonemang kommer ner på cellnivå, atomnivå, subatomiska partiklar, strängar(?) osv... Eller bakåt i tiden till Big Bang och bortom det. Vad, vad, vad, varför, varför, varför?

Vi vet saker om vår närmsta krets i Universum som verkligen är så fantastiska att jag inte vet hur jag ska reagera. På något sätt känns det också som att ens reaktion borde vara den motsatta. Detta är inget speciellt, det är bara vår uppfattning av det, vårt perspektiv på det som gör det speciellt. Vi tror det är speciellt för vi har precis upptäckt det. Men faktumen har funnits där i miljarder år. Kanske oändligt länge.

Det finns ett par personer som länge jobbat på att nå ut med sin entusiasm för rymden, för Universum till de som inte är lika insatta. Det var så jag fastnade. De personerna är så väldigt, väldigt duktiga på det så jag känner att jag inte ens ska försöka själv.
Neil DeGrasse Tyson säger något så fantastiskt bra (på sitt underbara sätt) om vad man känner första gången man stöter på något som verkligen öppnar ens ögon på många sätt. Det är ännu ett klipp att återkomma till när jag behöver påminna mig om varför allt är så oerhört stort och fantastiskt. Vad jag framför allt fastnade för är "this makes me want to grab people in the street and say HAVE YOU HEARD THIS?!"

Det här med andra

Tror jag tidigare redan skrivit ett liknande inlägg. Nåväl...

Jag tänker ofta på hur det är att vara en annan människa. Vem som helst egentligen. Trots att man vet intellektuellt att alla människor varje dag går hem till sig med sina egna drömmar och sina egna känslor så måste jag ändå påminna mig konstant om det. Människor försvinner inte när de går runt hörnet. Jag försöker följa människor från deras synvinkel ibland. Jag börjar med att se mig själv utifrån personens perspektiv och sedan försöker jag följa med när personen lämnar mitt eget synfält. Jag försöker föreställa mig personens mål och riktning, vad personen ser och känner.

Vissa människor verkar så oerhört frånvända och avlägsna mig själv på många olika plan. Trots det eller kanske på grund av det så tänker jag ibland att även den typen av människor måste bli frustrerade, kära, kåta, önska, längta, vilja något. Vad tänker de när de kommer hem på kvällen? Vad formade personen till att bli på det sättet som jag tycker är konstigt eller annorlunda?

Ibland när jag ser bilder på en grupp människor som uppenbart är vänner så tänker jag först att jag inte känner dessa människor. I deras sällskap skulle jag troligen känna mig obekväm en lång, lång stund. Kanske skulle jag till och med känna mig väldigt avlägsen och utanför, beroende på vilken sorts människor de är. Säg att det är två personer. De två personerna kanske däremot är mycket nära vänner. De har sin egen lilla sfär där dem är bekväma och känner sig som hemma. En sfär där jag inte finns med. Det låter jättekonstigt att beskriva, för det är självklart att det är så. En överväldigande stor majoritet av Jordens befolkning delar den egenskapen. Men ibland får jag bara känslan av hur lika mig dessa människor egentligen måste vara. På en ren mänsklig nivå. Det finns inget som säger att jag INTE skulle kunna lära känna dessa människor och komma de nära. Åtminstone rent teoretiskt.
Jag tänker mig hur dessa människor träffats. Hur de levt sina liv så långt borta från mig men troligen ändå gått igenom så mycket liknande saker som jag gjort. Ändå är de så oerhört främmande för mig och i sin vänskap till varandra.

Det märks att jag inte riktigt tänkt igenom mina formuleringar för det här, men det är en massa saker jag kommer att tänka på när jag tänker på andra människor och deras liv.
Jag vet heller inte vart jag vill komma med detta, så det är kanske bäst att sluta nu.