Zeitgeist

Zeitgeist är tyska och betyder ungefär tidsanda (zeit = tid, geist = ande/själ).
Richard Dawkins pratar i The God Delusion om en "moral zeitgeist". För tusen år sedan var det helt okej att hugga av en hand på en människa som straff för att ha stulit något. Idag är det fullkomligt otänkbart. Vår moral har utvecklats eller åtminstone förändrats med tiden.

Nu var det inte den zeitgeist jag tänkt ta upp utan en dokumentärfilm som cirkulerat ett tag på nätet. Jag såg den inte fören igår. Den finns att se på http://video.google.com/videoplay?docid=-594683847743189197. Den börjar som en ganska onödig 14 minuter lång "musikvideo" med några få röstcitat som lätt kan ignoreras.
Den går lite i stil med filmen loose change fast istället för att enbart ta upp attacken mot World Trade Center så tar den upp en rad historiska händelser i ett smått konspiratoriskt ljus.
Det absolut intressantaste för mig i den filmen är början. Skaparna av Zeitgeist hävdar nämligen att Kristendomen enbart är en kopia, ett plagiat av egyptisk mytologi som i sin tur är en klassisk soldyrkarreligion. De jämför rakt av Jesus med guden Horus. Och för att vidare bevisa teorin att inte heller Horus är unik så har de dragit jämförelser med en rad andra gudar så som Dionysis, Mithra och Krishna.
Lite kort kan jag sammanfatta huvudpoängen med att alla är födda 25e december. Alla har varit döda i tre dagar och sedan återuppstått samt att de är födda av en oskuld. Varifrån kommer denna föreställning? Solen står som lägst på himlen 22 december och där tycks den stå stilla i 3 dagar. 22a, 23e, 24e. Den 25e december stiger solen igen på himlen. Alltså dagarna blir längre och längre igen. Jesus föds/återuppstår.
Det tycks ju inte stämma helt och hållet. Jesus återuppstår ju inte den 25e, han föds ju bara. Men det är lätt att se symboliken och hur historien uppstått ifrån den grunden.
Inte nog med det, stjärnan över Bethlehem identifieras som Sirius som lyser starkast på natthimlen. Den 24e december ligger Sirius i direkt linje med Orions bälte vars tre stjärnor kallas De Tre Kungarna, de tre vise männen, the three magi i engelska Bibeln. De fyra stjärnorna pekar direkt mot var solen kommer stiga den 25e december. De tre vise männen, Orions bälte, vandrar med hjälp av stjärnan Sirius mot solens uppgång, Jesu födelse.
Enligt Zeitgeist är stora delar av Bibeln och Kristendomen en metafor för astronomiska fenomen.

Jag har lite kort och litet grundläggande kollat upp om detta stämmer och det verkar inte vara så lätt att få tag på den informationen vid en snabb googling, på wikipedia eller i min mytologiska uppslagsbok. Informationen om gudarna som tas upp är väldigt detaljerad och oftast hittar man enbart övergripande information om vad en gud stod för och gjorde. Men mycket verkar stämma mer eller mindre men det som ofta beskrivs som "dispyter" bland forskare tas i Zeitgeist som fakta. Att Horus var född av en oskuld är inget som alla är överens om t ex. Dessutom finns ju svårigheten med att många myter inte alltid stämmer med varandra. I en myt kan en gud vara gift med X men i en annan med Y. Den ofta muntliga berättartraditionen säger sig självt leda till många olika versioner. Men nog är bevisen där och väljer man att sätta ihop dem så får vi förklaringen till Kristendomen som ett plagiat av tidigare trosföreställningar.
Det jag tog upp och förklarade ovan är inte alla bevis som tas upp i filmen. Bäst är nog att se den själv. En av de allra interssantaste jämförelserna i Zeitgeist är den mellan Josef och Jesus i gamla respektive nya testamentet. Eftersom båda finns där att läsa om så finns det ingenstans för bevisen att gömma sig. Det handlar förstås om hur man väljer att tolka det men grundidén är att Josef var en prototyp för Jesus. De båda karaktärerna har många grundläggande egenskaper gemensamt.
Men ja, se filmen.

Det första jag undrar över det hela är hur detta som verkar så fullkomligt uppenbart för skaparna av Zeitgeist vara så okänt för resten av oss? En lite lam förklaring kan ju vara att det helt enkelt är för stort. Alldeles för kontroversiellt för att tas på allvar eller för någon större massa människor att acceptera eller ens fundera över. Samtidigt tycker jag att just sådana kända ateister som Richard Dawkins borde tagit upp hela denna historia i någon av sina böcker för länge sedan. Filmen citerar visserligen många historiker genom tiderna som faktiskt har påpekat vad Kristendomen "egentligen" är. Redan så tidigt som ca år 100 faktiskt. De citerar Justin Martyr som i ett försök att övertyga folk om att Kristendomen inte är så fel att tro på säger i princip "men det är ju så gott som samma sak som det ni redan tror på!" Många verk och författare anges också som källa till all information. Allt de verkar ha gjort är att sätta ihop allt i en och samma lättillgängliga film.

Resten av filmen beskriver hur 11e september-attacken var riggad och utförd av den amerikanska regeringen, hur amerikanska centralbanken är en privat styrt och ägt organ (helt fri från staten, vilket är svårt att betvivla, så är det bara) som leder till samhällets och privatpersonens oundvikliga skuldspiral som gynnar några enstaka människor i centralbankens ledning. Och om hur den privata banksfären leder och manipulerar folket tillsammans med regeringen för att tjäna pengar på krig så som Första Världskriget, Andra Världskriget, Vietnam och nu Iraq-kriget.

Religionsdelen är för mig mest intressant. Det andra är nog ironiskt nog alldeles för stort för mig. Nog är det något som inte stämmer med t ex flygplanen som krashar in i WTC och med hur tornen kollapsade och om hur nästan inga flygplansrester fanns på platsen i Pentagon eller hur hålet i Pentagon inte stämmer överens med ett flygplans form osv osv osv. Sen om det faktiskt är precis som beskrivs i filmen är en annan sak. Det är för stort för mig för att försöka på något litet sätt verifiera och kolla upp. En del av mig vill avfärda det som paranoida konspirationsteorier men varken det eller verkligheten som beskrivs i filmen ger nog hela bilden.

Om allt är sant, vad gör vi då? Att Jesus kanske inte existerat och att allt enbart är en metafor för astronomiska fenomen motbevisar inte Gud, enbart Kristendomen. Jag alltid hävdat att Kristendomen är skitsnack och att Bibeln är skitsnack.
Det stora konspiratoriska draget över religionsbiten är alltså att Kristendomen var en skapelse av de rommerska ledarna för att användas som maktredskap. Det är ju en populär tanke men som sällan brukar grunda sig i bevis lika starka som i Zeitgeist. Att samla hela rommarriket under en och samma religion som i sin tur är väldigt lik redan existerande religioner så att de allra flesta med lätthet kan ta den nya religionen till sig är ett genidrag isåfall.

Det finns en och flera anti-Zeitgeist-filmer som bemöter mycket av Zeitgeists argument.
Här är en av dem som jag lite kort ögnat igenom. Den är lite mer än bara "men Gud har varnat oss för sådana som ni, och således är ni motbevisade". Men precis som Zeitgeist i sig är vissa motargument vettigare än andra. Det kan vara bra att titta på båda två. Som vanligt är ingenting enkelt eller självklart. En av de sämsta motargumenten är att använda vittnesmål av karaktärer i Bibeln som motbevis. Om det faktiskt är så att majoriteten av Bibeln och dess karaktärer är påhittade så blir det ju fullkomligt meningslöst att använda dessa som något slags motargument. Så även om vissa motargument faktiskt tycks grunda sig i fakta och vettigt resonemang, så finns även lite allmänna, grundlösa religiösa invändningar också.
http://video.google.com/videoplay?docid=7572663630528394775

Namn Mnan

Jag gillar namn. Jag gillar att hitta på namn. Min kusin fick nyligen barn och de döpte honom till Theodor. Föga uppseendeväckande och dessutom mesigt faktiskt. Självklart blir det då heller aldrig Theodor, det blir alltid Theo. Att vi gillar eller ogillar namn måste ju oundvikligen ha att göra med vad eller vem vi förknippar med namnet. Vilka sorts associationer det väcker. Det måste åtminstone vara en stor del av det hela. Jag tror att någon mesig karaktär i någon barnbok hette Theodor och därmed ogillar jag namnet trots att jag inte ens minns varifrån jag fått den föreställningen. Eller så ligger det något i hur man uttalar namnet. Theodor uttalat på engelska är lika fult.
Ett vanligt namn jag tycker mycket om är Elin. Kanske för att en av mina första vänner på dagis hette Elin. Kanske för att det väcker några slags associationer till stjärnor eller något slags glimmande material. Det låter som att man slår mot en liten triangel på något sätt. Jag kan inte riktigt sätta ord på vad det är jag hör. Ett annat favoritnamn är Veronika. Det låter kungligt på något sätt. Liksom upphöjt.
Jag ogillar mitt eget namn. Varför vet jag inte. Jag har ingen eller inget att relatera det till utan enbart mig själv. Betyder det att jag ogillar mig själv eller har det med något annat att göra? Jag tycker mitt namn låter tjockt. Det låter grötigt i munnen. Barnsligt.

Namn har ju ofta någon magisk betydelse i fantastyberättelser. Tanken att man får makt över personen genom att känna hennes namn är ganska vanlig. Det är inget jag själv brukar spela på, men det är ändå intressant. Varför berättar jag inte här i bloggen vad jag heter? Inte ens mitt förnamn? Det är också lite underligt och intressant.

Den enda anledningen till att jag någonsin, någonsin skulle vilja ha barn skulle vara för att jag då skulle få namnge barnet. Jag tänker ofta på vad jag skulle ge ett barn för namn. En sak är ju alla fall säker och det är att jag aldrig i livet skulle döpa mitt barn till Theodor.

När jag försöker hitta på nya namn brukar jag gå in på en sida som listar namn och kort om dess ursprung och betydelse http://www.behindthename.com/usage.php . Jag gillar slaviska namn och fornnordiska namn. När jag hittat ett namn jag tycker låter intressant brukar jag läsa det snabbt utan att försöka uttala det korret. Det uttal jag får blir mitt nya namn. Ibland brukar jag mer medvetet flytta om bokstäver och bilda någon slags variant av namnet istället. Eventuellt läsa det snabbt igen och förvränga det ytterligare.
Sen har vi förstås de mytologiska namnen. Egyptiska, grekiska, och fornnordiska är nog favoriterna. I synnerhet grekiska förstås. Självklart måste en stor del av det bero på vad jag ser bakom namnen. Fantastiska varelser ur fantasiberättelser från flera tusen år sedan. Vad är inte magiskt och häftigt med det liksom? What's not to love?
T ex de grekiska: Briareos, Phobetor, Phantasos, Hecatonchires, Kronus, Echo, Hephaistos, Thanatos.
Egyptiska: Sekhmet, Set, Osiris, Ptah, Thot,
Nordiska: Baldur, Mimir, Vidar, Sleipnir, Yggdrasil
Men jag skulle nog inte döpa mitt barn till något av detta trots allt. Det är för extravagant och funkar inte så bra i verkligheten skulle jag tro. En riktig människa behöver ett snabbt, smidigt och internationellt fungerande namn. Något som min mor visserligen tänkte på när hon gav mig mitt namn. Bara det att jag inte håller med om hur det låter.
Det svåra är att många namn låter fantastiska med ett visst uttal, men med ett annat fullkomligt löjligt. Ta t ex sjömonstret i Bibeln, Leviathan. Det låter rätt fantastiskt på engelska (med betoningen på i:et och med th som i the), men på svenska låter det pyttigt och löjligt. Lite som ordet "braxen".
Några av mina egna extravaganta påhittade namn är Bamakur, Birea, Hessr, Jonr, Eijkir, Soana,

Brev

Jag skriver ofta brev till folk i tanken. Brev till vänner, brev till författare, brev till alla. Ett brev, på papper eller på datorn, är ett egoistiskt sätt att kommunicera. Mottagaren har ingen omedelbar möjlighet att avbryta och kommentera, vilket är tjusningen med det hela. Man hinner säga allt det där man skulle vilja säga utan att bli avbruten. Och om det bara försigår i huvudet så får man också säga allt det där som man kanske inte ens skulle skriva i ett brev.
Ofta skriver jag brev i huvudet när jag är ute och springer. Som för att underhålla mig själv. Jag springer nämligen utan musik.
Ibland tänker jag att jag faktiskt borde skriva ett brev till t ex en författare. Men jag avbryter mig alltid med tanken att den eller den personen ändå får tusentals andra liknande brev och att mina tankar inte är unika för fem öre, så varför skulle jag ödsla den personens tid. Det känns också lite som loservarning att skriva brev till människor man inte känner. Som en sådana där insändare i tidningen om hur samhället går åt helvete och att allt skulle bli så mycket bättre om vi bara lämnade plats åt varandra på tunnelbanan.
Någon gång ska det nog bli av alla fall. Kanske att jag skriver till en författare eller nåt sånt.

Krav

Varning för kritik och tankar från en oerfaren, outbildad idiot på nätet.

Okej, så oavsätt regering så föreslås och klubbas igenom många impopulära idéer. Kritiken mot dessa lagar, omfördelningar av pengar osv tycks ofta vara väldigt uppenbara saker när de väl beskrivs så att även jag förstår. I regeringen sitter alla de människor som folket valt för dess påstådda expertis på att leda ett land. Om de inte var "bäst" så skulle vi inte valt dem. Om nu dessa experter av experter, kompetenta nog att leda ett land och påverka miljontals människors liv med sina beslut varje dag, väljer att klubba igenom X-lag eller Y-ekonomiskt stimulanspaket, hur kan då t ex en tidningsskribent komma och kritisera förslaget och dessutom tala som om hans egna lösning var uppenbart bättre? Ungefär "ja, bra, men det räcker inte. De skulle gjort såhär istället".
Känns som att jag har väldigt svårt att uttrycka det i ord, men hur som helst. Det finns två saker jag undrar över.

1. Tror man som kritisk politisk granskare att regeringens egna experter inte redan funderat på alla möjliga alternativ och tillslut kommit fram till det bästa? Det lär dessutom inte bara vara en person, som oftast tidningsskribenten är. Är man inte något ödmjuk inför att det ligger många timmars övervägande bakom beslutet? Kan det kanske finnas andra saker som istället skulle kastas omkull ifall "det andra" förslaget antagits? Saker som en tidningsskribent utanför regeringen kanske inte riktigt har full insyn och förståelse för?

2. Är det faktiskt så att regeringens experter inte övervägt alla möjliga scenarier och faktiskt tagit ett sämre alternativ?

Punkt nummer två känns ju helt klart aktuell i många lägen, t ex i frågan om FRA och IPRED.
Men om punkt två är sann så verkar ju regeringen både inkompetent och regeringsoduglig.

Mest troligt är förstås att både regering och tidningsskribent bara har två olika syner på verkligheten och vad som kommer leda till vad. Men ibland undrar jag om det verkligen är så när hela landet tycks säga att ett beslut är idiotiskt, experter såväl som tant Berit på stan.
Det är lätt att glömma dock, tycker jag, att det är människor som styr länder. Många må vara professionella och erfarna, men det är fortfarande människor som gör fel, tänker fel, har en dålig dag osv. Nog för att vi har gott om system som ska tillåta granskning av granskningen.

Jaja, jag ska nog inte gå in för djupt i politik. Jag kan för lite om det. Det blir bara löjligt.

Behagligt obehag

See, they return; ah, see the tentative
Movements, and the slow feet,
The trouble in the pace and the uncertain
Wavering!

See, they return, one, and by one,
With fear, as half-awakened;
As if the snow should hesitate
And murmur in the wind,
and half turn back;
These were the "Wing'd-with-Awe,"
Inviolable,

Detta läses upp av en mörk och klar manlig röst som förvrängd av en gammal radioinspelning. Det är en del av en dikt av Ezra Pound i låten They Return av Swayzak. Diktens orginaltitel är The Return och går i sin helhet som följer:

See, they return; ah, see the tentative
Movements, and the slow feet,
The trouble in the pace and the uncertain
Wavering!

See, they return, one, and by one,
With fear, as half-awakened;
As if the snow should hesitate
And murmur in the wind,
and half turn back;
These were the "Wing'd-with-Awe,"
Inviolable,

Gods of the wingéd shoe!
With them the silver hounds,
sniffing the trace of air!

Haie! Haie!
These were the swift to harry;
These the keen-scented;
These were the souls of blood.

Slow on the leash,
pallid the leash-men!

Delar av slutet av dikten kan också höras i låten, men mycket förvrängda så det är svårt att höra.
Jag hade ingen aning om var det kom ifrån först och det tog ett tag att leta rätt på källan på nätet.
Just biten,

"As if the snow should hesitate
And murmur in the wind,
and half turn back;"

har fastnat i mig så oerhört. Jag hör orden i huvudet jämt och har gjort i flera veckor nu. Jag är mycket för mystiska gubbröster i låtar (jag har gjort en playlist!) och det är nog säkert 70% rösten som gör att jag minns stycket så väl. Jag kan citera delen av dikten från låten utantill.
Så anledningen till att jag ens gör ett inlägg om stycket är för att den surrar i huvudet jämt. Jag är inte mycket för poesi i övrigt egentligen. Förutom när det just läses upp av bombastiska röster till elektronisk musik...skulle man kunna säga. Samma sak gäller låten Return Home av Children of the Bong. En lång och ganska tråkig låt som plötsligt, nära 6-minutersgränsen, avbryts av en röst som sjunger ut som från ett berg eller i en stor sal till många människor:

Here I say farewell, I return
to my house, in my dreams
I return to Patagonia where
the wind rattles the barns
and the ocean spatters ice.
I am nothing more than a poet: I love all of you,
I wander about the world I love;

Den heter Let the Rail Splitter Awake och är skriven av Pablo Neruda.
Det är ett mycket litet stycke ur en ganska lång dikt som jag inte ens hittat i sin helhet (bara utdrag). Samma sak här, rösten gör allt.
Det finns ytterligare en sådan här låt som jag har. Det är faktiskt en sampling från filmen Blade Runner och det upptäckte jag inte fören långt efter jag hört låten. När jag såg filmen för första gången så reagerade jag direkt när Roy Batty säger "deep thunder roll'd around their shores. Burning with the fires of Orc."
Det är egentligen en parafras av orginalet, men det blir kanske litet mycket att gå in på vad det är. Även den har jag letat upp i sin helhet och det visade sig vara en episk dikt av William Blake. Den finns i sin helhet på http://www.bibliomania.com/0/2/81/199/frameset.html. Två delar (längst ner till höger finns "next-knappen" för att gå vidare...lätt att missa kanske).

Vad är det egentligen med mystiska textrader i musik? Jag är ju inte så förtjust i sång, så det här kanske är ett mellanting. Plus att det är lite som att lyssna på saga kan jag tänka mig. Den snälla farbrorn berättar, eller något. Fast rösterna är nästan på gränsen till hotfulla ibland. Åtminstone inte familjärt "varma" eller något sådant. Snarare främmande och fjärran. Som lästa i ett hörn i en betongbunker. Inte just "Return Home" dock, den är ganska kärleksfullt utagerad. När rösten ropar "I love all of you" så låter det så oerhört stort och äkta att jag ryser.

Jag har gett alla sådana här låtar en egen genre som jag kallar för "mumlande gubbar". De mumlar kanske inte så mycket i och för sig. Hur som helst så har det blivit en grej som jag lyssnar efter och som jag gillar. Desto otydligare och skummare, mörkare, desto bättre nästan. Ett annat exempel på en sådan låt är Biosphere - Kobresia. Det är en mycket lugn ambientlåt. I den talar en man på ryska (troligen ryska åtminstone). Han låter nästan som att han ligger på sin dödsbädd. Hans röst låter ansträngd och bitvis rosslig. Jag har inte en aning om vad han säger, men jag gillar det. Jag gillar det tillsammans med den harmoniska musiken.
Allt det här ger ett behagligt obehag som jag ofta letar efter i allt jag ser, lyssnar på och läser.

Gaskollaps

Under en lång period tyckte jag inte om det svenska språket på många sätt. Så fort man skulle prata om något allvarligt eller försökte beskriva känslor så blev det så oerhört fult och krystat och löjligt. Lite som många verkar ha svårt att ta norrmän på allvar för att de låter som någon komisk, glad figur på TV. Jag har alltid tyckt att svenskan är bra som vardagsspråk. Flexibelt och lätt att modifiera sådär i farten. Nog för att det låter lite högtravande då jag inte direkt har mycket att jämföra med, men det är kanske samma sak som med patriotism. Folk älskar sitt land bara för att det är deras land, inte för att de vägt för och nackdelar och kommit fram till en slutsats att "ja, detta är världens bästa land". Jag är brutalt opatriotisk för övrigt.
På senare tid känns det som att jag hittat något slags intresse för svenskan trots allt. Det där med känslor och allvar och sådant känns fortfarande som att det sitter kvar. Det är ofta jag inte tycker att jag hittar passande ord eller uttryck som inte låter oerhört film-klyshiga.
Svenskan har för övrigt extremt dåliga svordommar.
Hur som helst, jag har börjar tycka att engelskans uttal för utländska namn eller utländska låneord förstör deras "klang".
Det är just det där med de enstaka orden som jag börjat gilla. Som "kollaps". Jag vet inte varför jag fastnade för det ordet eller varför Gaskollaps plötsligt lät väldigt tilltalande. Kombinationen av två ord till ett nytt som grammatiskt fungerar, men som inte riktigt existerar som begrepp är lite som att skriva en historia. Vad är en eller ett gaskollaps? Kan gas kollapsa? Det blir lite som fantasigrej där man får gissa lite vad som kan menas. Jag vet inte, gas kanske kan kollapsa på något sätt. Eller så blir det som jag beskrivit förut, ett mysterium. Ett ord som går att uttala men inte har någon betydelse. Eller ett ord som har en betydelse fast inte en betydelse som går att konkretisera. Sådant gillar jag.
Men sen är det ju som vanligt frågan vad det är som gör ett ord trevligare att föreställa sig eller uttala än ett annat. Kan man tycka om ord utan att veta vad de betyder enbart för dess estetiska karaktär? Det kan man nog.
Hur som helst, jag har börjat fatta tycka för ord. Mest slumpmässiga ord sådär. För jag läser ytterst lite på svenska. Vilket också känns lite löjligt. Som någon slags ungdomsrevolt, att "jag är minsann så cool så jag läser på engelska". Men den litteratur jag är intresserad av är ofta antingen inte översatt, eller så är ursprungsspråket engelska, och då vill jag förstås inte läsa en översättning. Översättningar förstör ju alltid oundvikligen på något sätt.

Nu blev jag plötsligt väldigt trött och "stirrig" och tappade tråden. Adjö.

Bok speglat

Det har var ett gammalt inlägg som jag aldrig skrev klart, så därför refererar jag till bokmässan som sedan länge är över för i år.

På bokmässan i Göteborg diskuteras varför vi läser. Vad som ska vara så bra med att läsa. Varför vi tycker det är så viktigt att alla läser böcker. Svaren är som vanligt de, ej bevisade, anledningarna som i grunden tycks vilja säga "vi blir bättre människor av att läsa fin-litteratur". Det har förstås även diskuterats varför denna dogm inte ifrågasätts djupare. Jag vet inte hur pass intressant jag tycker allt det där är. Men självklart funderar jag ju över varför jag läser och varför jag tycker det är viktigt för mig själv att läsa. Jag skiter i om alla andra läser eller inte.
Det finns ju också ärketypen som läser för att det är status att läsa. Läser för att framstå som djup och lärd bland sina medmänniskor. Jag stämmer nog in litegrann på det. Jag tycker om att visa vad jag läser och jag tycker om att bygga min samling i bokhyllan. Kanske för att jag själv vill ha dem, men säkerligen också för att visa andra. Som för att säga "det här är samlingen av min person". Och lite så är det nog.
Det är inte svårt att argumentera för vad som är intressant i böcker eller rättare sagt i text, om man ställer texten i jämförelse med filmen och datorspelet i kategorin "media för underhållande tidsfördriv". Det finns saker i den visuella median som inte låter sig göras i text, men jag undrar om inte det motsatta förhållandet oftare är sant.
I en film eller ett spel måste allting ha en färg som går att visa för det mänskliga ögat. I en text kan vi beskriva saker och ting som fullkomligt ogreppbara. Vi kan skriva en lång lista på hur detta ting förekommer i berättelsen utan att någonsin säga något i stil med "det är en svart, fyrkantig låda". Men i en film, om detta föremål ska synas i berättelsen för betraktaren, måste vi ge det en form. Ibland är det så pass omöjligt att t ex en filmatisering inte tillåts göra för att det helt enkelt inte går. T ex kan vi inte filma ett "tomt intet". För det brukar bli antingen ett svart eller ett vitt rum (tänk filmen Matrix innan de laddat ett program). Men säg att företeelsen i boken beskrivs som ett "tomt intet" och inte "ett vitt, tomt, tomrum". Tomma intet har ingen färg. Hur filmarna man något som inte har en färg? Det måste konkretiseras och därmed går lite av informationen som finns i texten förlorad.
Det är nog mycket det som lockar mig och det är mycket det jag försökt använda mig av när jag försökt skriva själv. Att beskriva omöjliga ting är kanske uttjatat, men jag tycker om det. Det fick mig plötsligt att tänka på Kant. Hur han tänkte sig att vi inte upplever tingen som de är utan bara sinnesdatan av dem. Förlåt filosofikännare, det var säkert helt fel beskrivet. Men poängen är alla fall tanken, idén att vi inte upplever något som inte i sig har en källa. Ingen sinnesdata utan ett ting som avger en smak, en doft, en känsla, ett ljud, en smak. Därför blir beskrivandet av något obeskrivbart en egentligen meningslös syssla. Men det är nog också det som gör det intressant.
Jag köpte förövrigt boken Religion inom blotta förnuftets gränser av Kant. Men jag orkade inte ens igenom första kapitlet. Jag måste nog ha min hjärna synkad till filosofi en längre tid i förväg innan jag ens kan försöka mig på sådana verk.

Så varför beskriva det omöjliga? Därför att det igen, för mig, ger en upplevelse av något mystiskt. Frågan utan svar. Frågan utan möjligheten att någonsin hitta ett svar för att det inte existerar ett svar. Denna eviga mystik jag verkar söka i min eskapism.

Tro utan tro

Något jag funderade tidigt på angående Gud var att om jag är en god människa hela mitt liv, borde inte även jag hamna i himlen trots att jag inte tror på Gud? Om det nu visade sig att jag haft fel på den punkten. Om jag inte har helt fel så skulle åtminstone katoliker hävda att ånej, visst skulle jag hamna i helvetet. Odöpta spädbarn hamnar ju i helvetet, så varför inte en fullvuxen människa som inte trott i hela sitt liv?
Men om det är sant, låter inte Gud ganska svartsjuk, småsint och orättvis? Är inte hela poängen med Bibeln att vi ska lära oss leva rätt och behandla våra medmänniskor väl? Det är åtminstone en stor del av det hela. Om jag lever lika bra eller till och med bättre än en troende kristen så borde väl även jag hamna i himlen? Hur kan man döma en människa till att brinna i helvetet för all framtid om den personen levt ett mycket gott liv. Givmild, vänlig, hjälpsam mot sina medmänniskor, fördomsfri, pålitlig, arbetsglad och alla andra dygder man kan hitta på.
Jag har visserligen sedan länge kommit fram till att den kristna guden inte finns. Punkt slut. Om en gud finns, är en helt annan sak. Men den kristna varianten är så full av hål och motsägelser att den inte är rimlig för fem öre. Kristendomen kan visserligen mycket väl vara baserad på en "sann" gud, men det är inte Yahwe eller vad eller vem denna entitet än är. Det kan mycket väl vara så att guden är småsint, svartsjuk och orättvis, men det skulle ingen kristen gå med på och det är isåfall inte den kristna guden (inte heller den muslimska eller judiska, för att klargöra).

Men om så är fallet så finns det gott om andra motsägelser som gör det hela ännu mer omöjligt. Men det tänker jag inte ta upp nu.

Förr funderade jag (kanske inte helt seriöst, men ändå) på om jag inte skulle ta och anamma en religion "bara för att". Jag kommer aldrig att tro på gud, jag känner inte att jag har den personen i mig. Frågan var helt enkelt om jag inte skulle ta till mig en religion mest för att känna hur det kändes, för att hitta en samhörighet, för att "ha något att göra" eller helt enkelt för att det kanske skulle ge mig något, vad det än kunde vara. Nu skulle inte det fungera för mig i praktiken, men varför kan inte religion vara så för fler? Jag har en vän som jag först trodde hade den inställningen men jag vågade aldrig riktigt fråga om det var så eller om tron var en bokstavlig sådan (bokstavlig i den bemärkelse att t ex Gud finns som en från människorna fristående entitet som t ex skapat världen).
Religion kommer inte försvinna från världen i första taget. Jag skulle vilja påstå att religion aldrig kommer att försvinna. Innan hela världen hunnit bli lika sekulariserad som Sverige så har vi antingen utplånat oss själva eller utvecklat nya typer av religioner. Och Sverige är långt ifrån 100% ateistiskt, trots att vi är en av de mest sekulariserade länderna i världen.
Så varför inte välja en religion? Jag har förmånen att växa upp utan en religiös indoktrinering och har därmed det val som ALLA borde ha. Religion borde vara likt rösträtten eller alkoholen. Alltså en åldersgräns innan man får utsättas för religiöst inflytande. Det är förstås omöjligt men alla fall.
Ett sådant val skulle jag ha mycket större respekt för än de som är hjärntvättade från födseln. De som säger "det har jag inte tänkt på" när de får de mest grundläggande svåra frågorna om sin egen religion.
Så varför välja en religion om man har sett dem från utsidan och ser att de är en sörja av manipulativa budskap och motsägelser? Om man inte känner att man vill tro utan att ifrågasätta, varför då välja en religion som just bygger på det?
Det finns många lägen där man bara är tvungen att acceptera saker som de är. Militären t ex. Jag ser ingen motsägelse i att en fritänkande människa väljer en religion och förhåller sig mer avslapptnat till den.
Personen ifråga skulle kunna utföra alla ritualer precis som vilken troende som helst. Inklusive bönen. Grejjen är den att religion kan ses från den som står utanför som en överenskommelse. Att Gud finns inom samfundet. Gud är sann för "oss". "Sedan vad ni känner spelar ingen roll." Att Gud inte nödvändigtvis behöver vara en entitet fri från människan. Men så är det aldrig för de troende. De tror på fullaste allvar. De som tänker sig religion på det sättet. Som en överenskommelse, som ett eget språk, ser också gärna bönen som en makt att förändra sig själv, inte som ett rop på hjälp av en gudomlig varelse. Man sätter sig ner före en prövning och ber att det ska gå bra och sedan går man ut och gör vad man ska göra så bäst man kan med bönen som en kraftsamling. Religionen kan ju som känt ge människor hopp och vilja att klara sig igenom en svår period bättre än en icke troende. Just därför att de har uppfattningen att världen är större än vad den ser ut.
Men om människan inte tror, innerst inne, kan då religionen ha den positiva kraften ändå? Nej, troligen inte. Om man inte faktiskt tror att man får hjälp av en högre makt, eller att det faktiskt finns en kraft att samla på sig genom att vara god i gudens namn, varför skulle man då känna sig (placebo-effekt eller ej) styrkt av den tron? Det vore trevligt om det var så dock.

Drakar och demoner!

Under en lång tid före Kristendomen, Islam och Judendom regerade en mängd fantastiska religioner i världen. Polyteism är så väldigt mycket intressantare än monoteism. Mer mänskliga, mer underhållande, mer lättillgängliga. Vad jag pratar om är såklart den gammelgrekiska religionen, den egyptiska, keltiska, nordiska, afrikanska, finska, slaviska, indianska, hinduiska osv osv. Alla dessa folkslag som mer eller mindre isolerade i sina länder dyrkade en närmast oändlig mängd gudar som skilde sig från by till by och område. Gudar och väsen kom och gick och man verkade lätt kunna välja och vraka lite mellan vad man än önskade dyrka.
Vad jag undrar är hur dessa människor som levde med dessa gudar och väsen i vardagen funderade eller skulle fundera blir nog mer korrekt, om de kände till de andra gudarna i de intilliggande länderna. Eller rättare sagt så undrar jag hur människorna isåfall tänkte att gudarna interagerade med varandra. Vi har ju Hades som härskar över dödsriket i Grekland, men Osiris som härskar över dödsriket i Egypten. Finns det då alltså två dödsriken (för att ta två exempel annars skulle jag få rabbla en oändlig massa dödsriken). Eller är det två separata dödsriken? En för varje land eller en för varje nationalitet? I många fall sammansmälter många gudar när landsgränser ändras och människor beblandar sig. Nyligen lärde jag mig att den egyptiska guden/demonen Set ofta betraktas som samma varelse som grekernas Tyfon. Lite på samma sätt (fast mer välkänt bland de faktiskt troende idag) är ju Jesus en betydande karaktär för muslimer och kristna.
Skulle en grek sisådär 500 BC tänka sig Osiris som bara en version av Hades eller skulle greken tänka att det helt enkelt var egypternas egna dödsgud i sitt egna dödsrike? Nog finns det många hedniska religioner levande idag så kanske är det bara att fråga någon av dem hur de upplever världen idag och konkurrensen med andra gudar? Förutom det faktum att majoriteten av människorna idag vet att världen är större än det egna landet. Så det är inte riktigt det jag är ute efter.
Om nu greken tänker sig att Osiris ändå är en gud för sig som härskar i sitt eget dödsrike, skilt från grekernas. Hur skulle då den greken tänka sig att de två gudarna tänker om varandra? De är ju trots allt gudar, och om greken känner till att det finns en gud vid namn Osiris så är det väl klart att Hades också skulle veta om det. Hur skulle då människan tänka sig att de två gudarna kände inför varandra?
Nej, det går ju faktiskt inte riktigt ihop. När man börjar tänka på de lite större sakerna som inte längre enbart kan förpassas till ett litet område. Visst, vi kan tänka oss att Hel, Hades, egyptiska underjorden, Gehenna, Aralu, Anaon, Xibalbá (okej, jag googlade fram ett par jag aldrig hört talas om förut) var på olika platser eller olika plan eller vad man än vill. Men när man börjar prata om Gaia som personifikation av världen i sig tillsammans med tex Yggdrasil som bär upp hela världen. Hur ska det gå ihop om man som troende människa på den tiden vill tänka sig alla religioner och gudar som fullt realistiska gudar i sina egna länder? Är Gaia inkapabel att hålla sig själv uppe så hon måste sitta i ett träd? Tjaa, kanske inte helt osannolikt i och för sig. Men Yggdrasil bär även himlen, och i grekisk mytologi är det ju Atlas som bär himlen. Hur går det ihop? Ännu krångligare blir det när vi börjar prata om skapelsemyter där vissa gudar alltid funnits, andra födda ur kaos och mörker och intet och gudarna vet vad mer.
Oerhört kul att tänka på hur som helst; hur de olika kulturerna kunde ha samlevt om världen på den tiden såg annorlunda ut. Något som, igen, spel och litteratur älskar att leka med. Så det är inte konstigt att jag hakar på samma tankar. För det är ju lockande!

Nu blir det lite väl mycket på samma gång kanske men appropå gudar och varelser som smälter samman och känns igen i olika antika kulturer, ta draken. Drakmyter har funnits i så gott som alla folkslag över hela världen. Hur kommer det sig? En snabb wikipedia ger en ytterst kortfattad teori om att draken möjligen kan vara en skapelse ur människans inbygda, nedärvda rädsla för ormar. Det låter ju sannolikt att det skulle vara någonslags mänsklig inbyggd instinkt att skapa bilder och sammansättningar av sina mest fruktade djur, men varför just ormen och draken? Ormen förekommer visserligen lite varstans i många olika sammanhang. Vi har ju en synnerligen ond orm i kristendomen också som ytterligare stödjer tanken att just ormar skulle vara extra läskiga för oss människor. Varför annars just ge en orm den roll som den har?
Men nog finns det väl oändligt många fler djur som rent överlevnadsmässigt vore farligare och mer vettiga att frukta än just ormen? I synnerhet om man tänker sig alla de olika platser som draken uppkommit. Nu råkar det ju visserligen också finnas gott om monster i form av en mängd andra djur. Kanske är ormen så pass vanlig i alla länder att just den fått sig en egen kategori monster. Vad vet jag.

Nej nog. Man ska inte fundera för mycket på vad allt sånt där kommer ifrån. På ett plan ska man det, men inte i fantasin, inte "litterärt". Att börja tänka på att allt trots allt bara är en produkt av mänsklig natur är inte så spännande.

Yume

Det finns ett "litterärt tema", skulle man kunna kalla det, som intresserar mig en del. Nämligen när personer försvinner, glömmer bort sig, tappar bort sig i sin egen fantasi. Berättelser där karaktärer går in i en dröm- eller fantasivärld och fastnar ovetande i denna värld.
Flera filmer och böcker har behandlat det tema. Just nu kan jag inte riktigt komma på något konkret exempel som verkligen beskriver vad jag menar, men ta t ex Matrix-filmerna. Visserligen har människorna i Matrix-världen aldrig varit medvetna om att det funnits en annan verklighet. Deras drömvärld är inte självförvållad, vilket jag är lite ute efter. Karaktären Cypher är förstås ett undantag, då han vill återinsätta sig i drömvärlden medvetet.
Ett annat, också kanske mindre bra exempel är kvadrologin Otherland av Tad Williams där världens rikaste människor har skapat en fullkomligt realistisk virituell värld som de planerar att överföra sina medvetande till för att göra sig själva odödliga i sin fantasivärld.
Jag har själv försökt skriva lite på samma grej. Jag skrev en gång en liten berättlese om en man som bygger sig en drömmaskin som kan framkalla konstgjorda drömmar när man använder den. Han blir så fäst vid sin maskin att han tappar uppfattningen om vad som är verklighet och därmed fastnar i sin maskin. En annan, möjligtvis lite relaterad berättelse jag skrev handlar om en drömförfattare som skriver drömmar åt andra människor.
Märks det att jag är smått fascinerad av drömmar? Jag hoppas jag inte verkar allt för besatt, för riktigt så illa är det inte. Tror jag... kanske.
Men vad är det som är så intressant med människor som tappar bort sig i sin egen fantasi och som är så missnöjda med verklighetens verklighet att de söker sig till overkliga alternativ-världar?
De exempel jag tagit upp är förstås inget som heller kan finnas i vår verklighet. Kanske finns det någonslags ironi där någonstans.
Jag råkar dock avsky rent verklighetstrogna berättleser i allmänhet. Klart det finns undantag (gott om dem), men om en historia utger sig för att bygga på ett mysterium, så vill jag också ha ett mysterium och inte, likt ScoobyDoo, komma fram till slutet och få ett "jaahaa, det var ju bara ett vitt lakan och lite rökmaskiner!" Sådana fall brukar bli riktiga besvikelser för mig. Likt filmen (som bygger på boken) Bridge to Terabithia. Två barn som fantiserar fram världen Terabithia. I filmen syns fantasierna förstås som 3D-grafik men i slutändan är det ändå bara just det, en fantasi. Igenom hela filmen väntar ajg på den plötsliga vändningen "ojdå, det var visst verkligt trots allt! Monstrena är riktiga, inte bara i fantasin!". Men det kommer aldrig och det stora klimax i slutet blir ett anti-klimax för mig. Men kanske var det det som var poängen. Man förväntar sig av en sådan berättelse att fantasin ska visa sig vara sann; likt Narnia eller Harry Potter.
Så vad sa jag nu? Vad var är det som är så intressant med att försvinna i självförvållade drömvärldar?
Det är nog en lite lockande tanke trots allt. Att försvinna in någon annanstans och inte komma tillbaka. Kanske rent av dö en för tidig död, men ovetande om hur pass för tidig den är.
Jag tänker mig nog dessa världar mer som drömmar än något annat, men i cyberpunken så är fenomenet mer vanligt. Virituella världar som inte kan skiljas från verkligheten. Tänk dig att du har ett par glasögon som försätter dig i en helt annan verklighet och upplevelsen är så perfekt och underbar att du blir beroende av den. Du har fortfarande kontroll över dig själv nog att äta och gå på toa i mellanåt, men all vaken tid ägnar du åt att sitta med glasögonen på dig.
Men samtidigt som tanken är lockande så vore en verklig sådan händelse lika tragisk som när en människa går ner sig helt i droger. Försvinner mentalt, kroppsligt och intellektuellt från världen. Allt cirkulerar kring att skaffa fram nästa fix. Helt klart relaterat. Fast den situationen är inte lockande på något plan.

Längre än så kommer jag inte idag, just nu.

Den gudomliga enkelheten

Det är ofta jag hör någon kommentera över hur otroligt komplexa och fantastiska vi människor är. Hur komplicerade våra hjärnor är, hur otrolig (och, beroende på om du är kreationist, hur osannolik) vår kropp är. Hur otroligt väl den är uppbyggd att fungera, osv. Jag har alltid känt tvärt om. Tänk så oerhört pinsamt enkla vi är. Enkla i den bemärkelse att vi inte förstår någonting. Vi vet absolut ingenting om någonting. Vi ändrar oss konstat. Igår var jorden platt, idag är den rund, är förstås det vanligaste exemplet.
Att vi inte vet allt som går att veta om hjärnan, beror det på att vår hjärna är så otroligt komplicerad, eller att vi själva är för dumma för att ens förstå vår egen fysik?
H.P Lovecraft byggde mycket av sina berättelser på att människan var för mentalt svag, för klen, för dum för att förstå alla hemligheter i Universum, och därmed blev fullkomligt galen när kunskapen väl uppenbarade sig. Samma grej spelade Douglas Adams på i Liftarens Guide Till Galaxen. Om jag inte minns fel finns det en maskin i boken som visar personen som använder den hur fenomenalt liten och obetydlig den är i förhållande till Universums storlek och personen blir därmed helt från vettet och dör av kunskapen (eller om personen faktiskt dog, minns jag inte riktigt).
Vad det gäller berättelser och fiktion i allmänhet så verkar det alltid cirkulera kring två olika teman. Gott mot ont och ett hot om förintelse . Visst, det finns gott om böcker och filmer som inte handlar om onda trollkarlar mot vita riddare eller om ett överhängande hot om döden, men om vi ska tala om "de stora ämnena" och inte bara personliga tragedier eller triumfer så verkar vi ganska begränsade till en strid mellan gott och ont eller mot en kraft som hotar att förinta oss alla eller individen. För håll med om att döden är ett "större" tema än "han får henne".
Vad bygger en actionfilm på? Jo, att hjälten alltid undkommer den dödande "kulan" (eller vad det nu är) som sätter stopp för allt. Vad är den överhängande rädslan i en skräckfilm? Jo, att vad det nu är som är så skrämmande ska döda oss. Det allra värsta vi kan tänka oss är att dö? Hur ofantligt banalt är inte det? Vår "komplicerade" hjärna är trots allt bara ute efter en sak, överlevnad. Låter ganska simpelt tycker jag.
I ett seminarie (om döden) på filosofin på gymnasiet för ett par år sedan försökte jag förklara att vi egentligen inte var rädda för döden utan för "nära döden-stadiet". Alltså den tid när vi ser att vi kommer att dö och inte kan göra något åt det. Jag tänkte mig människan som existerande i tre olika stadier. Liv, nära döden, död (jag vet, ganska töntigt men det var trots allt ett par år sedan och jag försöker inte längre leka filosof). Det kan vara perioden mellan då en dödlig, obotlig sjukdom uppenbarar sig för oss tills vi dör av den, eller det ögonblick vi upptäcker att vi inte kan styra undan långtradaren som är på väg emot oss, eller som i en skräckfilm, att vad det än är som jagar oss i slutändan kommer att ta oss och döda oss.
Oftast dör vi inte på sådana sätt, men jag ville säga att själva döden inte är något att vara rädd för eller något vi ens kan vara rädda för och det vi är rädda för är egentligen stadiet före döden.
Som vanligt kan jag inte minnas vem som sa det, men ett känt citat går något i stil med "döden är något vi inte fruktar eftersom så länge vi existerar finns den inte och när den gör det så finns inte vi". Tror alla fall det var någon grekisk filosof.
Idag tänker jag nog ändå att det kan finnas något annat vi är rädda för, nämligen oreparerbar skada på kroppen. Att bli av med ett ben eller bli handikappad för resten av livet är också en stor skräck för många, för att inte säga de flesta, för att inte säga alla. Det är inte den ultimata skräcken, som fortfarande är döden, men det är ändå med på listan.
Hur som helst, ett hot om lemlästning är fortfarande ett mycket banal tanke. Det är fortfarande bara fysisk skada och kan ändå bakas in i skräcken för döden för oss som individer. Jag tycker det alldeles utmärkt visar hur otroligt förutsägbara och simpla vi är. Det spelar ingen roll om det är döden för alla människor på jorden, det är fortfarande samma kategori, samma tanke.

Jag antar att jag försöker leta efter mer psykologiska, mentala idéer att uppta vår tid med. Kanske är tanken att det materialistiska, det kroppsliga som simpelt och "lågt" medan det mentala är högre och finare (så gott som alla religioner bygger på den tanken) är helt fel. Kanske finns det ingen skillnad mellan kropp och tanke. Eller kanske är det ännu ett tecken på hur enkla och dumma vi är.
Kanske är jag bara fast i västerländsk tanketradition. Bhagavad-Gita lär oss ju trots allt att ställa oss ovanför gott och ont och döden. Fast sen om det verkligen är möjligt, rent mänskligt, är en annan fråga.

Mitt rum var lustigahuset

Minns vi drömmar som vi drömde dem, eller börjar vi redan efter ett par timmar efter att vi vaknat omedvetet lägga till och tolka in saker som egentligen aldrig skedde i drömmen? Jag ställde den frågan på ett forum och fick frågan "do we really remember anything as they really were?". Ett vanligt minne av vad vi gjorde dagen innan är inte lika problematiskt. Jag gick till skolan, träffade den och den, gjorde det och det. När jag gick hem gjorde jag just det, jag gick. Jag flög inte, jag simmade inte i asfalten och jag teleporterade mig ingenstans. Det är lätt att fylla i en korrekt uppskattning av vad som skedde då vi har alla naturlagar och grundläggande kausalitet att basera antagandena på. Sedan om jag minns katten som jag såg på gatan som svart när den egentligen var vit-svart enligt den "objektiva sanningen" har mindre betydelse. Men hur blir det då när vi ska minnas något som egentligen aldrig hänt eller något som på något sätt skett men inte i en värld baserad på strikta fysiska lagar? Hur var det nu, var marken av gummi och människan bredvid mig saknade ansikte? Åt han på min arm eller var det egentligen en hon? Eller kliade jag mig bara?
Vanliga minnen är ju också kända för att kunna förvrängas något efter en tid. Detaljer börjar tappa form och inte riktigt stämma överens längre. I värsta fall försvinner minnen också. Men dröm-minnet är ju oftast extremt kort. Jag är glad om jag minns min dröm direkt när jag vaknat, men två timmar senare kan den vara fullkomligt borta och allt jag minns då är att jag drömde, inte vad. Kanske tappar vi också detaljinformationen i samma takt.
Det finns vissa drömmar jag lagt på minnet som jag drömde när jag var liten. Korta, korta, enstaka detaljer ur drömmarna minns jag. Men hur pass verkliga är dessa minnen i förhållande till vad jag egentligen drömde? T ex har jag av någon anledning lagt på minnet hur det stod tunnelbanespärrar mellan pappas hall och vardagsrummet. Nu när jag skriver detta så kommer även ett annat minne fram från den drömmen, nämligen att pappa var som en zombie.
Denna dröm är säkert femton år gammal. Är det ens en dröm jag någonsin drömt eller är det bara en idé, en tanke i mitt huvud som inte kommit från någonstans alls?
Sen kommer förstås svaret på detta, samma svar som jag fick på mina upprepade frågor i föregående inlägget, nämligen "var har det för betydelse?".

Anledningen till att jag ens började fundera på det var att jag ibland tycker att andras drömmar verkar konstigare än mina egna fast på helt andra sätt. Som att de var helt uppdiktade, påhittade. För drömska, för klassiskt "dröm-knasiga". Drömmar i stil med "först åt jag glass med Elizabeth Taylor och sen hamnade jag i ett krig med min bästa kompis mamma bredvid mig med ett maskingevär".
Den enda anledningen till att jag tänker så är för att jag själv aldrig har sådana drömmar. För mig är de inte verkliga. Det gör självklart inte andras drömmar mindre verkliga, bara att mina egna drömmar oftast är mindre konkreta och innehåller ganska sällan verkliga människor som jag lätt kan identifiera. Oftast är det "en kompis" som jag inte kan sätta fingret på i efterhand. Eller så är det "någon jag vet vem det är" men exakt vem, det vet jag inte. Jag har heller aldrig drömmar om kända personer eller datorspel (som jag ändå spenderar en del tid på).

Vad jag funderade på var om vi inte drömmer, om inte om samma saker så alla fall på samma sätt? Därmed började jag fundera på om vi egentligen satt och fyllde i detaljer som de egentligen inte mindes, rent omedvetet. För att helt enkelt ge drömmen ett mer greppbart format.

När jag läser andras drömmar verkar det onekligen som att de både skiljer sig i sitt format och sitt innehåll. Sedan om det beror på att vi i efterhand lägger till och tar bort saker och därmed formar minnet av drömmarna efter vår egen person eller inte, det vet jag inte.

Flera

När jag var liten, faktiskt riktigt liten, funderade jag över vad som hände när man dör och när man föds. Jag tänkte mig att mitt "jag" ("själen", fast jag hade inte det ordet ännu) kanske, (för det var ju bara en gissning en idé), bytte kropp. "Tog kontroll" över en ny kropp var termerna jag använde, om jag inte minns fel. Jag tänkte mig att jag/vi kunde bli en tjej eller en kille i nästa liv oavsätt vad vi var i vårt nuvarande liv.
Jag vet inte idag om jag var påverkad av något eller om tanken kom rent av sig själv men idag så skulle jag vilja påstå att det var en egen tanke på den tiden. Frågan är då; är detta en barnslig tanke som de flesta sedan växer ifrån eller är det rent av en naturlig tanke som tycks komma som från ingenstans? Kanske är det något medfött att känna, att ha den tanken. Betyder det då att det kanske ligger något i det eller betyder det bara ja, ingenting? Vill man tro Richard Dawkins är eller kan religion vara en medfödd mekanism som vuxit fram som antingen en aktiv del av vår evolution eller som en biverkan av vår avancerade hjärna. För om nu evolutionen endast låter de starkaste individerna överleva och därmed lämnar allt överflödigt bakom sig så måste ju religion ha eller ha haft betydelse för vår överlevnad.
Det var inte så att jag trodde på reinkarnation. Det var bara en tanke.

Jag har flera olika typer av tankar och jag tar för givet att det är detsamma för alla andra. En sorts tanke har jag som återkommer. Det är en fråga, följt av ett uppenbart svar på en fråga jag redan besvarat tusen gånger innan, följt av ytterligare ett "varför" följt av ett "svaret har ingen betydelse". Bara för det kommer jag inte på något exempel, men det är som en tanke-formula. Alltid samma format.
Det är som om jag måste kolla om svaret är det samma på nytt. Eller, mer pessimistiskt så har jag inget bättre att fundera över.

Jag blir på något sätt alltid chockad när jag upptäcker att människor runt omkring mig faktiskt är mänskliga. Som när jag råkade höra en arbetskamrat på sommarjobbet prata med någon på sin privata mobil och säga: "Jag är trettio år nu. Har jag hamnat i den fasen i livet där det enda jag har att se fram emot är min nästa semester?". Visst, det är ett vanligt problem och inget nytt. Folk är rädda för att fastna i det döda vardagslivet men jag har aldrig hört det yttras på ett sådant öppet sätt förut. Alla vardagliga frustrationer uttryckta i en mening. Det alla både önskar och fruktar. Trettio år, tryggt jobb, flickvän, en vecka i Grekland på semstern. Men sen då?
På något sätt känns det därför tryggare för mig att ha ett kreativt yrkesval. Du utför inte bara någon annans jobb utan även ditt eget. Plus att jobbet går att utföra i vilken världsdel som helst.
Om det nu vill sig väl och jag någonsin tar mig in i branchen.

Lidl

I hela den västerländska idé-världen och samlade mentalitet så gäller det att man ska vara en god människa. God i motsats till ond. Att ge pengar till fattiga är gott. Att göra någon en tjänst utan krav på belöning är gott. Vi ska inte döda, inte stjäla, inte medvetet skada osv. Att gott är att föredra över ont känns naturligt, men det är inte det enda valet.

Den regerande och mest inflytelserika religionen de senaste tusen åren i väst har förstås också bidragit till att vi tror att detta är det ebda val vi har att göra. Det enda vi har att sträva mot. Det vill säga, att vara en god människa i motsats till ond.
Vad som verkligen kom som en överraskning i Bhagavad-Gita, den hinduiska "heliga" skriften, var att varken godhet eller ondhet är att föredra, utan att målet är att ställa sig över både godhet och ondhet.
Det som står i Bhagavad-Gita är egentligen inget nytt för den som läst religionskunskap på gymnasiet, men det är alltså denna bok, denna del av en bok, som faktiskt är källan till hinduismen och i viss mån buddhismen. Inte allt är känt för mig sedan innan heller. Aldrig har jag riktigt funderat på skillnaderna mellan västerländsk religion och asiatisk. Som sagt har jag mer varit inne på att förstå begreppet "gud" och om det finns möjlighet för ett sådant väsen att existera överhuvudtaget.

Krishna beskriver för Arjuna vad en människa bör sträva efter för att nå det absoluta målet; Nirvana. Det är inte absolut underkastelse av gud (eller om Vishus alla avatarer ska räknas som egna individer: gudarna) som gäller. Det är inte heller att följa några uppstakade regler likt de tio budorden. Det är att ställa sig över det goda, det onda, sin egen kropp och allt sinnligt.
Det intressantaste av allt är nog att det som vi, idag, i Sverige, oftast räknar som mycket positiva ord och handlingar i Bhagavad-Gita beskrivs som synd och som icke önskvärt.
"Passion" beskrivs nästan som den yttersta synden. Att vara passionerad är ju synnerligen ett trevligt ord i svenskan. Att ha passion för sitt yrke är önskvärt, en politiker vill gärna beskriva sig som passionerad och en person med passion för något är ofta beundrasvärd och ibland värd att avundas för sitt engagemang eller kärlek till vad det nu än är. Passionen leder till galenskap och irrationellt beteende. En besatthet av tingen, av det kroppsliga, av det sinneliga.
När jag tänker efter så är det egentligen det den vanliga "anti-materialistiska" tanken. "Man ska inte sätta så stort värde vid tingen..." och idealistiska vänsterpartister... Men det känns mer som en reaktion mot kommersialismen idag och inte något som folk fått från en urgammal idé i en tusenårig religion. På samma sätt som Rommantiken var en reaktion mot Naturalismen.
Dock menar Krishna i Bhagavad-Gita att även det kroppsliga är lika materialistiskt. Att då, som glad västerlänning istället för att köpa en ny TV, väljer att vandra i skogen en helg är minst lika materialistiskt och i grund och botten ytterst sinneligt och därmed syndigt. Du skall icke söka frid någon annanstans än i ditt eget inre verkar vara det slutgiltiga budskapet.
"Whence shall he hope for happiness?
The mind"
Nu har jag visserligen inte läst klart boken än, så kanske kommer detta snart också. Men utöver detta är det också intressant att Krishna inte sätter gudadyrkan först på listan över vad som är önskvärt i en människa. Krishna har inte nämnt det överhuvudtaget än så länge. Guden, gudarna tycks inte vara så jätteskilda från människan. Krishnu säger, "du minns inte dina reinkarnationer men jag minns mina". Alla har vi en odödlig själ men endast gudarna minns alla sina liv.

Hur kommer det sig att människan, trots att vi är så lika, uppfunnit två så kollosalt skilda idéer?
I den västerländska religionen är evigt liv belöningen. I den asiatiska är det den eviga döden eller friden som är målet. Att söka evigt liv känns mer naturligt ändå. Livets största uppgift är att leva. Så om vi får löftet om evigt liv bara vi lever gott och tror på gud så varför inte?
Svårare, känns det som, borde det vara att övertyga människor om att livet är ett lidande. Att ett varmt bad när man är kall är del av detta lidande. Att vara hungrig och sedan få äta sig proppmätt är ett lidande. Sedan är det väl diskutabelt om hinduismen verkligen är en missionerane religion. Snarare inte. Det är upp till var och en om man vill ta till sig idéerna och sträva efter sin egen inre frid eller om man vill frossa i mat och jordliga ting.

Fast om man inte inser eller känner själv att man lider utan njuter i fulla drag av sin "passion", varför då fullkomligen ändra riktning och se sitt liv som en evig synd? Det går bara inte ihop.
Men det är då det lustiga kommer..."livet är hårt" är inte precis en främmande fras för de flesta. Att livet är en berg-och-dalbana är heller inget nytt. Tyder det ändå inte på ett sorts lidande? Är det inte något som vi tycks säga varje dag?

Läsande

Ibland spenderar jag några minuter på att hoppa mellan olika sidor på wikipedia. Särskilt mytologi. Jag hittar kanske något som är döpt efter en grekisk mytologisk figur och så söker jag upp namnet på wikipedia för att läsa exakt varför detta föremål nu fått detta namn. Sedan hittar jag en referens i artikeln till någon annan gud. Och så hoppar jag vidare och vidare till nästa och nästa artikel. Sällan läser jag allt på en och samma figur. Bara tillräckligt för att bilda mig en uppfattning om helheten. Mycket av den grekiska och romerska mytologin var ju mycket likt en såpa på TV där alla är otrogna med alla. Alla ligger med alla. Det enda som skiljer gudarna tycks vara att deras sätt att söka hämnd är något mer övernaturligt.
Allt det där är jag dock inte intresserad av, vilket är varför jag egentligen inte har någon djupare kunskap av historierna och hur alla gudar egentligen förhållde sig till varandra. Jag är mer fascinerad av personifikationerna av annars teoretiska eller döda ting. Så som Cronus; tid, Hypnos; sömn. I den grekiska mytologin var de i och för sig snarare gudar som rådde över tid och sömn inte själva var tiden och sömnen, men det spelar inte så stor roll för mig, jag tycker ändå att det är fantastiskt.
Sen älskar jag också alla de osannolika, fullkomligt ologiska varelser eller händelser. Som Dantes version av djävulen (eller snarare Lucifer) som en kollosal figur med sina ben fastfrusna i is som han själv skapat genom att slå så hårt med sina vingar (för att försöka komma undan) att det djupaste planet av helvetet är djupfryst.

Jag erkänner att mitt intresse är fött ur populärkulturen. Om det inte vore för alla spel jag spelat och filmer jag sett och böcker jag läst som använt sig av mytologiska varelser så hade jag inte varit lika intresserad. Den grekiska är förstås den mest populära då så otroligt många gudar har gett namn åt saker vi gör och använder varje dag. Ord som siren, ord som slutar på -fobi och ett gäng andra sjukdommar eller psykiska men, hypnos, eko, kaos, erotik, lesbisk osv osv...
Men det är inte bara den grekiska som poppar upp i spel och littaratur. Jag har läst böcker som hanterat eller cirkulerat kring nordisk mytologi, mesopotamisk mytologi, afrikansk, australiensk, egyptisk, indisk och förstås keltisk (svärdet i stenen någon?). Inte riktigt alla, men väldigt många. Alla lika underbara när man väl läser om dem eller får de presenterade för sig i ett enkelt paket.

Det verkar som att det som alla mytologiska sagor har gemensamt är dess fullkomliga brist på förklaringar samtidigt som det ändå ska förklara allt. De har nästan en drömsk karaktär där något fullkomligt motsägelsefullt beskrivs som allt igenom naturligt. Som att Gud inte hittar Adam i lustgården men samtidigt ska vara allsmäktig och allvetande. Eller hur vissa gudar tycks slakta vem som helst för minsta lilla sak som om det vore det mest naturliga i världen.

Hur som helst, jag har tyvärr ingen bra poäng med det här inlägget.
Smått relaterat, jag har börjat läsa Bhagavad-Gita; den hinduiska religiösa texten. "Boken" i sig är egentligen bara en kort passage ur den episka dikten Mahabharata. Boken är en konversation mellan prinsen Arjuna och Vishnu i skepnad av Krishna förklädd till mänsklig soldat.

men men

Fönsterbleck

Gud diskuteras alldeles för litet som en entitet oberoende av religion. Alla stora välkända religioner och vad de anser om Guds (gudens) attribut är proppfulla av motsägelser och orimligheter. Därför är det inte interssant att diskutera t ex den kristna gudens existens därför att den guden finns inte. Inte som den beskrivs av majoriteten av de troende. Punkt slut. Vad man egentligen bör diskutera, och vad som egentligen är intressant, är om det finns en möjlighet för en gud överhuvudtaget att existera, oberoende av dessa religioner. Självklart måste vi då ändå utgå ifrån den monoteistiska gudens sedan evigheter givna attribut så som allsmäktighet, allvetenhet, perfektion.

Kan gud existera?
Vilka attribut har denna gud?
Är denna gud värd att dyrkas?

Den klassiska frågan om gud kan skapa en sten så tung att gud själv inte kan lyfta den eller värma en potatis så het att gud själv inte kan äta den är inte dum alls.
Oavsätt vad svaret blir så kan vi dra slutsatsen att gud inte kan vara allsmäktig. Om man då hävdar att gud är en varelse, en entitet så främmande oss människor att sådana frågor eller påstående blir fullkomligt absurda så har man en poäng men det försvårar ändå definitionen av allsmäktighet. Allsmäktighet måste ändå betyda att gud har eller kan ha fullkomlig kontroll över allting. Att skapa en potatis ur tomma intet och låta den flyga igenom världsrymden. Men betyder det också att gud kan skapa en rund kvadrat? En kvadratisk cirkel? En trekant med fyra hörn? Vart ska man dra gränsen? Ska man låta allsmäktighet vara allt som är logiskt möjligt?
Eller vad betyder logik för en allsmäktig gud? Jag antar att gud skulle kunna omformulera vad en cirkel egentligen är men blir det inte bara att byta namn på saker och ting? Cirkel blir kvadrat, kvadrat blir cirkel. Sen finns förstås frågan om gudens grad av perfektion. Vad innebär det att vara perfekt, hundra procent aktualitet?
Egentligen skulle jag vilja summera hela boken The Puzzle of God av Peter Vardy, men lättast blir nog att rekommendera boken.
Min poäng är alla fall att trots att denna bok finns färdig att läsa (och trots att tankarna däri inte heller är fullständigt Vardys egna utan har funnits i evigheter) så fortsätter skribenter att skriva i stora dagstidningar om "problemet" med hur en god gud tillåter ondska i världen. Teodicé-problemet är nog det absolut största icke-problemet i det hela. Det må vara ett problem för den kristna guden (egentligen inte), men inte i en diskussion om gud som varelse i sig.
Men en diskussion om gud, oberoende av religion, verkar inte existera. Inte för att jag är särskilt insatt eller ens läser någon form av filosofisk tidsskrift...

Stalaktit

Död i fyra år, liggandes på en brits i ett bortglömt sjukhus men ej förruttnad. Rummet grön-rostigt med fördragna, malätna gardiner. Ögonlock som inte lyfts på fyra år. Hon öppnar ögonen. Klara, glänsande sfärer som om de tillhörde den nyfödda.
De är bruna.
Ser sig om utan att röra sig. Låtsas vara fånge i sin egen kropp. En vakande sten dömd att låta sitt blickfång bestämmas av andra. Det luktar mögel. Doftar mögel.

Suget efter te är starkt men saknar kopp. Den handmålade kopp som köptes på loppmarknad för arton år sedan. Fjorton år sedan om hon räknar levande år.

En ton studsar i korridoren. Hon följer den tillbaka. Dörrarna är vidöppna. Den värld hon inte sett på fyra år är inte den värld den var. En fenomenens hinna gör allt suddigt. Inget ser ut som det ser ut. Så platoniskt tänker hon.
Torr mun, hårda läppar. De spricker när hon ler. Ingen ser henne för ingen är där.
Allt är grönt. Asfalten är borta.

-Veronica Lovent