Exit

Ibland får jag lust att häva ur mig en mängd saker i skrift. Jag kan inte riktigt beskriva vad men kanske är det just sånt som jag ofta skrev om här på bloggen förut. Men ibland tror jag nästan också att det är ett behov bara av att skriva. Jag verkar bara ha tappat uppslag till bloginlägg eller andra skriverier.
Denna text är alla fall ett resultat av denna önskan. Jag skrev detta på ett papper i sängen innan jag släckte lampan igår.
Mitt problem är att så fort jag försöker skriva något så kommer endast tröttsamma upprepningar. Samma gamla vanliga. Vanliga mänskliga tankar och sinnliga krämpor. Jag vill skriva intressant och någorlunda originellt även när jag bara vill skriva av mig. En bisarr inställning.

Någonstans försöker jag greppa vad det är att vara mig själv. Att vara människa. Det är för mig just för tillfället den intressantaste frågan. En klassiker förstås, därav min velande inledning. Men en sak jag ofta tänker är att alla människor tänker på detta och har gjort det i alla tider. Trots det vet vi ändå inte. Vi vet inte ens den mekaniska/biologiska versionen av det. Vi vet delar men inte alla detaljer.
Dock är det inte riktigt det jag ändå är ute efter. Jag är inte ute efter en eller ett par definierande meningar som börjar "jag är" eller "en människa är", utan mer en förståelse utan förklaringar. Är det som Zen handlar om? Bara fick en association till det plötsligt.
Att A Priori förstå sin egen natur. Om inte riktigt hela mänskligheten så bara mig själv som individ.