Utter cosmic stuff

För ett tag sedan var jag ganska inne på temat världen som fängelse. I form av att verkligheten i sig inte är intressant nog. Som om den hindrade oss från att vara precis vad vi själva vill vara (en sten, ett brinnande eldklot, en ko med gälar, en blå, svävande boll?). Många gånger har jag hört forskare i alla kategorier säga i intervjuer på TV och annat att de inte behöver någonting som mystifierar deras vardag (ofta i samband med religion osv) eftersom de ser världen och Universum på ett annat sätt än de flesta och tycker det är nog fascinerande och otroligt så det räcker i flera livstider. Både i det vi redan vet och det vi absolut inte har den blekaste aning om. När jag läser boken Parallel Worlds (The Science of Alternative Universes and Our Future in the Cosmos) av Michio Kaku börjar jag nog hålla med. Dock förstår jag inte allt och det kunde nästan lika gärna varit en roman så vitt jag vet men bara det lilla löftet om att det faktiskt är på riktigt är fullkomligt svindlande.

I städerna är vi som isolerade i ett sfäriskt fängelse. Både natt och dag är vi omgivna av en halvt genomskinlig hinna som täcker himlen. Det är otroligt sällan jag kommer på tanken att titta uppåt. Dock mer på sistone (även innan boken). Och inte är det så konstigt om vi ändå knappt ser något. Jag känner sällan lust att åka ut i naturen och jag är synnerligen en stadspojke men jag skulle vilja åka ut till en plats där himlen är kolsvart om natten, oförorenad av stadsljuset för att se hur himlen ser ut. För jag vet bokstavligen inte hur den ser ut på en sådan plats. Eller jag minns inte rättare sagt.
För visst är det lätt att glömma att Jorden är en planet som ligger i ett tomrum där avstånd kan räknas i antal biljoner år det tar för universums snabbaste fenomen, ljuset, att nå vissa platser. Att se stjärnorna på ett sådant sätt, ute på landet, utan störande ljus och andra moment tror jag skulle bli en rätt intressant påminnelse.

I Parallel Worlds skriver Kaku en mycket intressant iaktagelse angående svårigheten för världen att acceptera Einsteins relativitetsteori när den var ny. Kortfattat skriver han att inte konstigt att våra upptäckter om Universum strider mot vårt sunda förnuft när just det förnuftet är uppbyggt i en värld som representerar en extremt, extremt minimal del av Universum. En del där densiteter, temperaturer och hastigheter är synnerligen små och milda. I resten av Universum är allt så extremt mycket radikalare.
"The problem lies not in relativity [Einsteins teori] but in assuming that our common sense represents reality." Bara det är också en "ganska" intressant insikt.

Men jag undrar vad skillnaden mellan att se världen och Universum som full av fullkomligt ofattbara teoretiska möjligheter så främmande och bisarra för det mänskliga förnuftet som det ser ut idag jämfört med synen att vår verklighet är en grå och tråkig plats där endast fantasivärldar som är fullkomligt omöjliga att någonsin uppnå och endast kan finnas i just fantasin, egentligen blir. Jag har alltid känt att hur pass bisarr vi än upptäcker att verkligheten är (då pratar jag inte om attacken mot WTC eller av forna och nuvarande diktatorer utförda massmord osv) så kommer det fullkomligt omöjliga och fantasifulla alltid intressera mig mer.
Men nu är jag inte lika säker. Jag har nog under en lång period börjat fascinera mig mer för sådant som känns fullkomligt fjärran, men ändå skrämmande trovärdigt och säkert i framtiden fullt möjligt.
Jag tror det hela bottnar i en önskan (hos mig) att se världen och samhället som fullkomligt förvridet till något radikalt annorlunda från det jag ser framför mig idag. Antingen i det logiskt omöjliga eller i det fjärran möjliga.