Ideas

An explosion of speed and mobility. Green to blue backdrop. Blue dominating fast.
Twirling, soaring, ground no longer visible but trees never fading. Slowing, accelerating, untamed bursts of speed; never ending. Impossible angles. Unseen wind, invisible fragrance.
Dropping, slowing down, landing in her mind, born of her mind; to her mind. Waking up.

-Veronica Lovent

Knaster

Att vara oerhört oandlig som jag är men samtidigt längta efter att både läsa om och själv väva berättelser om gudar och annat tycks inte precis vara den bästa kombinationen eller den mest uppenbara. Kanske just därför jag hamnat där.
I den antika världen hade i princip allting hade en egen gud, ett eget skyddsväsen eller någon form av andlig varelse förknippad med sig. Allt ifrån skog, bäck till himmel och känslor. Det borde på något sätt finnas en gnutta av den tendensen kvar i oss idag. Alltså att konstruera nya gudar utifrån vår miljö idag. Det har förstås gjorts, ett mycket bra exempel är i boken American Gods av Neil Gaiman där bla Internet är en fet, bortskämd snorunge som luktar bränt gummi.
Kanske är det brist på fantasi och inte brist på andlighet som försatt mig i den situationen. Åtminstone vad det gäller att formulera nya myter för nutiden istället för att sitta och måla om antika mytologier. Eller så är det min inbygda tendens att slå ifrån mig allt som kan tänkas vara av andlig karaktär i mitt vardagliga liv och därmed gör uppenbarelser som att det är ström-väsen som susar igenom datorn och vrider igång fläkten och lyser upp bildskärmen omöjliga.

Varför jag kom att tänka på detta är för att imorse satt jag och lyssnade på första avsnittet för säsongen av radioprogrammet Ström i P2. Där intervjuades en människa som spelat in ljudet av ström. Det var gjort med någon form av känsligt instrument som kände av elektromagnetiska fält i luften osv. Det är inte så viktigt hur det fungerade, det roliga var kommentaren att detta kunde vara andarna i strömmen som viskade till oss.
Det behöver inte vara något så konkret som en gud i form av en tjock unge som luktar bränt gummi, som på något plan känns lite gladlynt barnsligt (finns en tid för sådant också, men det är inte riktigt det jag är ute efter). Det blev plötsligt något oerhört mer romantiskt med mystiska väsen som rör sig i luften, i ledningarna och runt omkring oss hela tiden och viskar med små, små sprakande, knastrande röster som bara går att höra med en viss sorts instrument. Det är sådana saker jag önskar att jag själv kunde komma på och binda berättelser kring eller på något sätt väva in i någon historia.

Resa rasera

När jag reser genom Sverige med tåg blir jag alltid lite dyster om jag tittar ut genom fönstret. Det mesta ser ut som ett spöklandskap med sedan länge övergivna fabrikslokaler, ensamma förfallna lador och ensliga hus mitt i till synes ingenstans.
I normala fall tycker jag visserligen om sådana miljöer. Jag tycker visserligen också om att känna mig dyster till en viss gräns. Melankoli som någon form av meditation.
Att resa med tåg gör landskapet till ett bildspel och man får inte riktigt komma så pass nära som man i vanliga fall kanske skulle vilja. Kanske har dysterheten att göra med det faktum att jag också känner mig mycket ensam när jag reser. Isolerad från allt med bara en riktning att åka utan ett val att vända om.
Jag funderade ibland på resandet när jag var litet yngre. Jag tänkte att jag satte mig i bilen (flyget, tåget osv) och sedan snurrade Jorden. Jag tänkte att resandet endast var till för att forsla kroppen till en annan plats (vilket förstås är sant), men det fick mig att känna mig fast i kroppen. Som om resandet skulle göras irrelevant om vi inte hade en kropp. Alltså att vi med tanken kunde resa omedelbart istället. Jag fick en känsla av att kroppen var en meningslös köttklump som oerhört primitivt och mekaniskt var tvungen att forslas omkring så att jag, den riktiga jag, kunde komma dit jag ville. Med det perspektivet känns det som att det enda som skiljer länder och människor ifrån är fysiskt avstånd. Japan ligger bara på andra sidan Jorden därför att en stor landmassa befinner sig därimellan. Det ät såklart trivialt och jag försöker inte komma fram till något utöver det men jag får ofta triviala tankar i huvudet som för en kort kort stund får mycket större betydelse för mig. Som att det betyder så mycket mer. Lite kopplat till det kan en textrad från Death Cab For Cutie's låt The New Year vara; "I wish the world was flat like the old days. Then I could travel just by folding the map."

Jag kom bara att tänka på det.