Chasm City

Ikväll tänkte jag skriva något så sällsynt som en bokrecension. Eller åtminstone prata lite om en bok som jag alldeles nyligen läst ut.

Boken är:


För er som inte vet uttalas ordet chasm som "Kasm".
Lustigt för övrigt att det är en bild på ett rymdskepp och inte en stad.

Denna bok blev jag tipsad av boktipset.se. Då jag är väldigt fixerad på rymden (durr hurr) just nu så var jag väldigt sugen på att läsa just en science fiction med mycket fokus på rymden.
Först en intressant sak om författaren. Något som jag inte upptäckte fören i slutet på boken då jag såg att sista sidan hade en kort text om författaren själv. Tydligen är han utbildad astronom och jobbar för ESA! Det ger sannerligen extra trovärdighet till hela boken.

Chasm City handlar om en man vid namn Tanner Mirabel som var "säkerhetsexpert" åt en ganska brutal man. Nästan från sida ett för vi veta att Tanner jagar Reivich, den man som är orsaken till att Tanners chef och dennes hustru är död.
Boken utspelar sig ganska långt ifrån Jorden. Och åtminstone en av planeterna cirkulerar runt stjärnan 61 Cygni A som mycket riktigt är en riktig stjärna även i verkligheten.

Boken innehåller två parallella berättelser varav den ena beskriver den långa resan från Jorden till den nya stjärnan. Man har skickat iväg fem enorma skepp vars besättning lever och dör som vanligt ombord. Flera generationer lever alltså hela sina liv på dessa rymdskepp. Med på skeppen bär de också en mängd nedfrysta "nybyggare" som ska kolonisera den nya världen när de väl kommit fram.
Boken börjar som en aningen luddig hämdhistoria om Tanner som ska mörda Reivich av några slags lojalitetsprinciper som inte ens huvudpersonen riktigt förstår.

Självklart är inte detta hela historien. På baksidan av boken står "But the stakes are raised when his search (efter Reivich då) brings him face to face with a centuries-old atrocity that history would rather forget."
Och vad det innebär kan man ju spekulera i.

Det krävs nog att man är ganska intresserad av genren i sig för att verkligen uppskatta boken. Den innehåller många ytterst trovärdiga uppfinningar som redan är på väg här i verkligheten, bl a rymdhissar och genmodifikationer av alla de slag. Boken saknar både laservapen och minimalistiskt polerade vita ytor. Världen känns ytterst "manuell".
Det är en ganska vidrig och smutsig värld. Vi må ha lyckats skicka människor till att kolonisera andra planeter, men sen gick det åt helvete. Reynolds bygger upp en cyberpunk-miljö med krig, smutsiga hjärnimplantat, konstruerade virus med syftet att ingjuta gudstro i de människor det infekterar och annat som hör till.

Boken är fantastiskt bra för övrigt. Världarna är som sagt otroligt trovärdiga och sådär underbart vidriga så man önskar man kunde se det på riktigt.
Det kommer dock en punkt i berättelsen då jag nästan rycker till för att den tar ett sånt hopp i trovärdighet och går in på ren, sci-fi-klassisk svävande spekulation. Men det fungerar ändå och det hade inte riktigt blivit detsamma utan det.

Jag tycker väldigt mycket om berättelser som totalt grundlurar läsaren. Eller rättare sagt gör en extremt oväntad vändning någonstans i slutet som gör att allt plötsligt faller på plats. När det som låtit konstigt i mitten men som man bara ryckt på axlarna åt får sin förklaring och man vill ropa "no waaaay!". Detta är en sådan bok.

Forsla massan

Ännu mera rymden.
Jag tror jag har påpekat detta förut men kanske i andra ord. Det finns många saker som vi känner är självklara när vi hör dem. Kanske är det någon som börjar ett välkänt resonemang och du behöver inte ens höra premisserna för att genast se slutsatsen. Problemet är bara att väldigt många av de sanningar jag tänker på lika lätt försvinner i glömska sekunden senare. Att leva varje dag i sin vardag, att gå till jobbet, skolan eller dö-sitta hemma arbetslös innebär att leva på den lägsta nivån. Alltså där vi bara ser oss själva och den omedelbara närheten. Som sagt, inget fel i det. Det är ofta väldigt bekvämt att leva där med ansiktet i jorden och vi vill förstås vara bekväma.
För att undvika grandiösa ord; ibland är det intressant och underbart att också stega uppåt om så bara för en bok eller för ett youtube-klipp. Åh ja, även sådana klipp finns där. Lite längre ner specificerar jag vilka klipp jag tänker på.

Jag känner mig ofta själv ganska dum när jag känner att jag blir påmind om sådant som egentligen borde sitta lika hårt inpräntat i huvudet som att gå på toa. Det är dock inget fel med det för riktigt så självklart är det inte, än.
Temat är alltså rymden och för detta inlägg kanske just vår extremt betydelselösa plats i rymden, i Universum. Den plats som i de flesta (alla?) kulturer anses som extremt mycket mer grandiös.

Jag läser just nu en "Space Opera"-roman så jag har ämnet i huvudet hela tiden just nu (till och med drömt om rymdskepp och grejjer), och häromdagen sprang jag på en låt på youtube av någon som mixat Carl Sagan och Stephen Hawkings så det låter som att de sjunger. Det låter komiskt men det är inte tanken och jag blir bara sjukt, sjukt inspirerad, rörd och, jag vet inte, ödmjukt tillrättavisad.

Carl Sagan har en väldigt, väldigt "amerikansk" röst på något sätt. Bland annat är hans "L" är extremt "artikulerade". Eller kanske är det för att det låter som att han pratar med väldigt mycket saliv i munnen? Bara en lustig grej sådär.

Hur som helst blev jag helt kär i låten och sökte runt på mer saker med Carl Sagan inblandad. Sagan är inte helt ny för mig eller så och jag har läst lite om honom tidigare, men åter igen, allt sånt där försvinner snabbt i glömska hur fascinerande det än är (om man inte arbetar med det dagligen som en, ja, astronom). Vilket är varför jag med jämna mellanrum söker upp nya eller gamla texter, filmer, material som väcker samma tankar igen.

Hur som helst här är ett klipp med Sagan som läser ur sin bok Pale Blue Dot. Orden implicerar extremt tydligt vad han menar men hans röst och intonation är inte hopplöst dömmande eller elakt kritiserande utan mer neutral och observerande.



Här är låten som jag talade om tidigare.


Ibland undrar jag hur det kommer sig att Jordens atmosfär inte bara kollapsar och försvinner i vakuumet. Ibland känns det som ett under att jag inte bara faller ihop på golvet och dör, eller att mina atomer inte bara plötsligt får för sig att inte längre binda sig till varandra.

Nåväl... Imorgon ska jag forsla min massa till jobbet, mina molekyler.

Karaff

När jag läser en bok och läser om en värld, en miljö som tilltalar mig så går det igång något i min hjärna som ger mig en stark önskan att få vara där. Eller kanske rättare sagt en önskan om att få känna världen eller "uppleva den". En liknande känsla kan jag få av spel men inte riktigt lika påtaglig. I spelen är ändå världen mer konkret och därmed på något sätt mer närvarande och redan "realiserad" än i boken, i texten. Kunde jag teckna bättre hade jag försökt måla platserna eller miljöerna eller situationerna för att på så sätt komma dem närmre. Det är ofta de lite mer mardrömsliknande uppenbarelserna som lockar mig mest. Det är den motsägelsefulla känslan av att önska sig till en tid och plats som är fruktansvärd men samtidigt inse hur idiotiskt det är. Som att önska sig till ett post-apokalyptiskt landskap, till en död stad, eller till ett hus som är större på insidan än på utsidan. Till de platser som egentligen är raka motsatsen till en trygg miljö eller till situationer som bara skulle riva sönder hela min verklighetsuppfattning. Kanske är det naturligt för mig som just lever i en trygg miljö att drömma (om än inte helt utan självinsikt om dess dumdristighet) om döda världar. Det är ofta kontraster lockar. Men som sagt, samtidigt inser jag hur korkat det är och om jag tänker efter så är jag nog inte ute efter att leva i den värld jag idealiserar utan att bara på något sätt vistas i den tillfälligt. En turistresa till fruktansvärdheten.
Egentligen kom jag att tänka på det här i och med att jag funderade på hur det kommer sig att vi överhuvudtaget kan se något annat än svart bläck på papper när vi läser en bok. Att orden symboliserar begrepp och idéer är en sak, men sen då? Jag vet att det egentligen inte är något mysterium om man börjar fundera på det rent tekniskt. Ja, orden symboliserar begrepp, begrepp som vi kopplar till bilder och känslor som vi sedan kombinerar och kopplar till minnen som vi upplevt. Nya sammansättningar bildas av tidigare minnen och vi "minns" nu den nya miljön i vårt huvud.
Som vanligt kan jag inte riktigt formulera vad jag är ute efter, dock. Det tar stopp där. Mycket därför att jag inte själv riktigt vet vad jag är ute efter. Det är en brutal bitterljuv känsla att läsa klart en bra berättelse.