Gödel, Escher, Bach
av Douglas R. Hofstadter
Det var en bok jag köpte för några månader sedan helt spontant vid beställning av andra böcker. Jag tyckte att texten som beskrev boken lät intressant så jag tänkte "okej, den också då...". Jag var inte beredd på att boken var enorm på alla tänkbara sätt. Efter att äntligen tagit mig igenom förordet och börjat på introduktionen så har jag förstått att den ska handla om Jagets uppkomst ur livlös materia. När, var, hur, blir död materia till en självmedveten varelse. Eftersom jag inte kommit så långt så har jag ingen som helst aning om hur författaren tänker förklara detta, annat än att matematikern Gödel, konstnären Escher och musikern Bachs olika livsverk kommer att vävas in i texten som hjälpmedel för att förklara och ge exempel på vad författaren menar.
Om jag orkar läsa den, det vill säga. Den är för stor och tung att ta med på tunnelbanan, så läsningen består i kanske 20 minuter före läggdags per dag.
Jagets/själens/tankens uppkomst är en typisk fråga för mig som jag tidigare inte intresserat mig för på någon djupare nivå. Den frågan tillsammans med livets uppkomst. Det är sådant som, när man ställer sig frågan, jag tänker "ja... det är underligt", och sen inte tänker mer på det. Det känns som en medelfråga. Kosmos uppkomst på ena sidan och kanske beteendevetenskap på den andra. Alltså på ena sidan alltings uppkomst och på andra sidan studiet av mänskligt beteende, där man helt och hållet hoppar över varför det ens finns människor att studera.
Med min fascination för Universums uppkomst så har jag även hittat frågan hur liv uppstår och med det har jag också hittat ämnet om hur intelligent, självmedvetande liv uppstått. Eller åtminstone så fick jag upp ögonen för en bok som innehåll något sådant som jag automatiskt såg som något intressant.
Så nu har jag försått det intressanta i även dessa ämnen som jag tidigare mest ryckt på axlarna åt.
Det var en annan sak jag tänkte på i samband med detta. Just tankar och hjärnan är ju av människan fortfarande en aningen outforskade. Eller åtminstone inte fullkomligt förstådda. Vårt självaste Jag, det absolut mest självklara för oss själva, är det vi nästan förstår minst av i vår omgivning.
Jag är dock rädd att det mysteriet också bara är en tidsfråga innan vi löst. Och med den formuleringen menar jag att, som jag nämt tidigare, själva mysteriet i att inte veta är väldigt fantasieggande. Drömmar blir så mycket mer mytiska tex.
Något som verkligen intresserar mig är hur hjärnan och Jaget tycks så obehagligt separerade. Jag vet ju att detta enbart är en illusion, men det är just det som är del av poängen. Man är totalt underordnad hjärnan. Ta drömmar eller hallucinogena droger. Hjärnan visar dig saker som inte finns eller förvränger verkligheten på helt bisarra sätt. Allt du kan göra är att luta dig tillbaka och vänta tills hjärnan känner sig klar eller i någon mån försöka analysera och plocka ut det som fortfarande är del av verkligheten.
Inlägg
