isolerad

Det finns inget fullkomligt tomrum sägs det. Vi är som fiskar i vattnet fast vi tror att vårt vatten inte finns. När jag var yngre trodde jag man kunde lära sig gå på luften. Inte riktigt flyga, men liksom vandra i luften. Kanske var det något jag läst i en bok eller så var det någon som sade det till mig som för att spela mig ett spratt. Barn går ju på vad som helst. Hur som helst trodde jag på det i stil med tron på tomten.
Det känns oändligt långt borta nu. Både i tid och rum. Men på sätt och vis är det sant.
Jag önskar jag hade musik. Jag är inte van vid fullkomlig tystnad, med blodet susande i öronen och med det oändliga för ögat, långsamt roterande.

Det finns förstås ingen chans att ta sig tillbaka nu och ingen chans att rädda mig. Det är lite som att simma under havet för att komma tillbaka till vattenliknelsen. En dykardräkt och syrgastub som enda skydd mot drunkning. En ynklig barriär mot det fruktansvärda kalla. Det får mig att känna mig isolerad.

Jag har svävat iväg i flera timmar nu. Kanske till och med dagar. Mitt rymdskepp syns knappt längre. Min komradio har jag stängt av sedan länge. Frustrerade och gråtfyllda tal och vrål gör mig ingen nytta nu.
Det är ingen idé att dra ut på det längre. Jag föredrar att göra valet aktivt. Fast jag undrar ändå, om ingen finns i närheten som kan dömma mitt handlande varför ska jag då rätta mig efter uråldriga principer? Försent att bry sig om det nu. Från stjärnorna är jag kommen... Jag krossar kapseln i min mun.