Presomnusfobi

Sömn är en rolig grej. När jag var liten brukade jag se sömnen lite som en tidsmaskin. Jag var rätt fascinerad över att jag kunde lägga mig och somna och sedan till synes vakna långt senare men utan att behövt känna en sekund av tiden passera. Det tycker jag i och för sig fortfarande är rätt intressant. Fast ändå tycker jag att jag kan känna av tiden som gått på något sätt. Det är inte riktigt som ett ögonblick mellan sekunden jag somnar och sekunden jag vaknar. På något sätt känns det ändå som att tid har gått, men jag har ingen aning om hur mycket. Kanske är det någon del av kroppen som ändå är vaken och känner av att tiden går.
Sen finns det förstås det som händer om man somnar och sover kanske bara en timme eller inte ens det. Då man tror att man inte somnat alls. Eller så är det alla fall för mig, och jag har hört andra säga samma sak. Jag vet att det garanterat finns forskning på det där om varför man tror att man inte somnat alls, men det är inget jag känner till. Jag pratar bara om själva känslan. Nog för att man inte alltid har kontroll över allt som händer, men just sömnen är så universell och så konstig på något sätt. Vi bara automatiskt stängs av, lämnas helt försvarslösa.

Jag är lite rädd för att lägga mig i sängen för att sova ibland. Kanske för att jag förr i tiden hade så svårt att somna för att jag alltid låg och tänkte på saker. Och det är kanske inte så konstigt. Att ligga ner i ett tyst, mörkt rum när all annan stimulans stängts av så får hjärnan äntligen tid att tänka själv. Ibland brukar jag se det som att hjärnan (eller jag, eller vad man nu vill) liksom vill något den inte får. Eftersom poängen är att jag ska sova så är tänkandet, visserligen väldigt tillfredsställande på något plan, men helt fel. Så ibland om jag känner för det brukar jag "tillåta" mig själv att fundera en stund tills jag tillslut hugger av tanken och bestämmer mig för att sova.
Den tjuriga ungen som inte vill gå och lägga sig finns på något sätt kvar i mig också. Jag skulle kunna lägga mig mycket tidigare och bara sova för att det är skönt och det är kul med drömmar, men ändå så envisas jag med att sitta uppe. En del av mig är visserligen rädd att jag inte är trött nog och därmed kommer få ligga och vrida mig en lång stund innan jag somnar. Och att inte vara trött nog betyder mer tid för tankar vilket betyder att jag kommer ännu längre ifrån att sova. Det är egentligen en ganska stor grej det där. Skräcken för att inte somna när man väl ligger där. Den verkar vara ganska stor hos mig. Trots att jag inte har det minsta problem att sova längre.

Så var det där med drömmar ja. Jag har världens drömperiod nu. Jag kan vakna och minnas fyra, fem drömmar. Eller jag minns att jag drömt dem men såklart, som vanligt inga detaljer. Det är lite sorgligt. Jag önskar jag mindes alla mina drömmar på samma sätt som jag minns min vakna tid. Om man mindes sina drömmar som sin vakna tid, undrar vad som skulle hända med ens verklighetsuppfattning.
Förresten, hur definierar man slutet på en dröm och början på en annan? Visserligen blir det ju ett naturligt stopp om man vaknar mellan varje dröm, men om man inte gör det?