Faktivt

Att springa kan ibland vara min enda tid att tänka ostört. Ostört av dator, musik, bok eller annat. För jag tar mig aldrig tid att bara sitta och inte göra någonting och därmed tänka. Den enda underhållningen som finns när man är ute och springer är att tänka.

På något sätt raserar Parallel Worlds lite min världsbild. Om ens hälften av de teorier som arbetas fram av forskare världen över faktiskt beskriver universum korrekt så börjar jag fråga mig själv vad som finns kvar att fantisera om. I förra inlägget sa jag ju att det blir lite av en annan typ av fantasi. Att fantisera om den teoretiskt möjliga men ack så fjärran teknologi i motsats till fullkomligt overkliga världar som i vilken fantasy-bok som helst. För säg att vi kan beskriva hela universum med en teori (som är forskarnas mål, en theory of everything). Säg att vi förstår allt. Kan beskriva allt och förklara allt med denna teori. Om det blir allmän kunskap bland människorna, vad kommer hända med den övernaturliga fantasin?
Jag får på något sätt visionen av mig själv idag eller i framtiden sitta och läsa en bok och bara tänka att "det där är inte ens fysikaliskt eller logiskt möjligt på något plan" och därmed förstöra berättelsen för mig själv.
Okej, fantasin går nog inte riktigt att döda så lätt. Åtminstone inte än. Visst, redan nu inser jag att magi är omöjligt men när jag läser en bok där magi ingår så struntar jag ju i att det är omöjligt i alla möjliga världar. Grejjen är bara den att om jag hade kunskapen i framtiden skulle jag kanske kunna räkna ut på vilket sätt den "magin" skulle kunna fungera. Människan kanske skulle på något sätt kunna manipulera partiklar i luft och mark. Det vill säga, likt George Lucas Star Wars som tog död på "magin" bakom The Force genom att ge det en förklaring i form av ett slags virus, får vi liksom "förklaringen" till ett fantasi-fenomen och dödar därmed det intressanta. Eller? Jag är lite kluven där. Är det mindre intressant om man har en förklaring till allt fantastiskt eller är det bara intressant på en annan nivå?

Tack och lov när jag väl sitter där med en bok så går jag omedelbart över i ett helt annat tankesätt och jag struntar i verklighetsförankrade föreställningar om vad en värld kan och inte kan vara. Det finns för övrigt en känd paradox som kallas "fiktionens paradox" (sopig översättning av the paradox of fiction) som kanske kan säga något i ämnet. Alltså, hur kommer det sig att vi kan få känslor för fiktiva händelser och karaktärer trots att vi vet att det inte är på riktigt. Våra känslor tycks alltså inte basera sig på något verkligt föremål.
När vi sätter oss ner för att se en film eller läsa en bok så försätter vi oss i ett nytt slags tillstånd där vi kan tro att fiktion är verkligt och därmed agera därefter, men fortfarande ha en fot i verkligheten och inte t ex springa iväg och ringa polisen när någon blir mördad på film.
I samma tillstånd antar jag att man också struntar i att saker och ting inte är fullkomligt realistiska, så länge berättelsen framställer det overkliga på ett trovärdigt sätt inom den fiktiva världen i sig.

Utter cosmic stuff

För ett tag sedan var jag ganska inne på temat världen som fängelse. I form av att verkligheten i sig inte är intressant nog. Som om den hindrade oss från att vara precis vad vi själva vill vara (en sten, ett brinnande eldklot, en ko med gälar, en blå, svävande boll?). Många gånger har jag hört forskare i alla kategorier säga i intervjuer på TV och annat att de inte behöver någonting som mystifierar deras vardag (ofta i samband med religion osv) eftersom de ser världen och Universum på ett annat sätt än de flesta och tycker det är nog fascinerande och otroligt så det räcker i flera livstider. Både i det vi redan vet och det vi absolut inte har den blekaste aning om. När jag läser boken Parallel Worlds (The Science of Alternative Universes and Our Future in the Cosmos) av Michio Kaku börjar jag nog hålla med. Dock förstår jag inte allt och det kunde nästan lika gärna varit en roman så vitt jag vet men bara det lilla löftet om att det faktiskt är på riktigt är fullkomligt svindlande.

I städerna är vi som isolerade i ett sfäriskt fängelse. Både natt och dag är vi omgivna av en halvt genomskinlig hinna som täcker himlen. Det är otroligt sällan jag kommer på tanken att titta uppåt. Dock mer på sistone (även innan boken). Och inte är det så konstigt om vi ändå knappt ser något. Jag känner sällan lust att åka ut i naturen och jag är synnerligen en stadspojke men jag skulle vilja åka ut till en plats där himlen är kolsvart om natten, oförorenad av stadsljuset för att se hur himlen ser ut. För jag vet bokstavligen inte hur den ser ut på en sådan plats. Eller jag minns inte rättare sagt.
För visst är det lätt att glömma att Jorden är en planet som ligger i ett tomrum där avstånd kan räknas i antal biljoner år det tar för universums snabbaste fenomen, ljuset, att nå vissa platser. Att se stjärnorna på ett sådant sätt, ute på landet, utan störande ljus och andra moment tror jag skulle bli en rätt intressant påminnelse.

I Parallel Worlds skriver Kaku en mycket intressant iaktagelse angående svårigheten för världen att acceptera Einsteins relativitetsteori när den var ny. Kortfattat skriver han att inte konstigt att våra upptäckter om Universum strider mot vårt sunda förnuft när just det förnuftet är uppbyggt i en värld som representerar en extremt, extremt minimal del av Universum. En del där densiteter, temperaturer och hastigheter är synnerligen små och milda. I resten av Universum är allt så extremt mycket radikalare.
"The problem lies not in relativity [Einsteins teori] but in assuming that our common sense represents reality." Bara det är också en "ganska" intressant insikt.

Men jag undrar vad skillnaden mellan att se världen och Universum som full av fullkomligt ofattbara teoretiska möjligheter så främmande och bisarra för det mänskliga förnuftet som det ser ut idag jämfört med synen att vår verklighet är en grå och tråkig plats där endast fantasivärldar som är fullkomligt omöjliga att någonsin uppnå och endast kan finnas i just fantasin, egentligen blir. Jag har alltid känt att hur pass bisarr vi än upptäcker att verkligheten är (då pratar jag inte om attacken mot WTC eller av forna och nuvarande diktatorer utförda massmord osv) så kommer det fullkomligt omöjliga och fantasifulla alltid intressera mig mer.
Men nu är jag inte lika säker. Jag har nog under en lång period börjat fascinera mig mer för sådant som känns fullkomligt fjärran, men ändå skrämmande trovärdigt och säkert i framtiden fullt möjligt.
Jag tror det hela bottnar i en önskan (hos mig) att se världen och samhället som fullkomligt förvridet till något radikalt annorlunda från det jag ser framför mig idag. Antingen i det logiskt omöjliga eller i det fjärran möjliga.