Ett politiskt inlägg

Ett ämne jag i vanliga fall inte behandlar. "Orättvisa". Jag känner redan hur pretentiöst det låter.

Ordet, till att börja med, låter bara så oerhört fel i mina öron. Inte för att begreppet väcker någon slags kommunistisk illska i mig utan för att ordet är så uttjatat och förstört att det låter som floskler och klyshor och allt vad det är.
Hur som helst, vad jag är ute efter är att inte alla mår bra i vår samlade civilisation. Reklamen om den nya TVn kan inte rikta sig till alla, eftersom inte alla ens har någostans att ställa den.

Jag vet inte i praktiken varför somliga hamnar på gatan. Jag har inte satt mig in i det ämnet för (och nu låter jag kall) det intresserar mig inte i vanliga fall. Det enda jag har gjort är att läsa hälften av boken "Hemlös" för ett par år sedan. En bok med samlade texter och dagböcker av hemlösa personer i Sverige. Dock är det uppenbart att människor utan hem, inkomst, säkerhet finns och finns överallt i alla länder som kan anses "rika". En åsikt är ju att det är somligas eget fel att det gått i botten men det kan självklart inte vara sant för alla om ens någon. Det finns massor av system för att se till så att folk inte hamnar där, men ändå sker det. Intentionen är att ingen ska hamna där men ändå sker det.
Rent intuitivt vill jag säga att med det samhällsskick vi valt; demokrati, blandekonomi så blir resultatet att inte alla kommer att må hundra procent bra. Inte alla kommer lyckas. Och somliga kommer misslyckas mer än andra likväl som att somliga lyckas mer än andra. Jag tror att det kanske kan vara så att för att täcka alla hål så skulle det krävas så många specialregler, undantagsregler och system att det inte skulle hålla. Som att man inte kan hjälpa alla på alla sätt utan att rubba vårt enormt komplexa system av friheter, skyldigheter, lagar och byrokrati.
Vi är som fast i utilitarismen; allt åt... så många som möjligt.
I teorin skulle vi kunna omfördela resurser för att lyfta upp alla människor som behöver till en acceptabel livsnivå. Det skulle inte ens vara särskilt betyngande ekonomiskt för samhället i stort (till och med i världen). De allra rikaste skulle kunna ( i ren vänster-anda ) dela med sig helt enkelt.

Men vore det rättvist? Vore det helt enkelt orättvist att hjälpa människor som inte lyckats genom att ta från de som har lyckats? Åter igen, det känns som att man rubbar något som är hela grunden till vad vi har nu. Tyvärr.

Så är det verkligen rätt då? Är det rätt system vi valt där inte alla alltid kan må bra och ha mat för dagen? Det finns förslag (bortom kommunism) för att lösa sådant men de förslagen (utan att varken beskriva vad jag menar eller värdera dess trovärdighet) är så enormt skilda från vad vi har idag att det mer eller mindre skulle krävas en global förändring/revolution.

Jag vill bara gråta för det faktum att det är omöjligt. I teorin skulle så många, många fler kunna må bra.

I någon bok någonstans läste jag om en teoretisk skala för civilisationers utveckling (snabb google: Kardashev scale). En typ-1-civilisation kan t ex fullkomligen utnyttja och utvinna all energi ur sin moderplanet. Jorden är alltså inte en typ-1-civilisation ännu.
Det spekulerades i vad vi skulle vara tvungna att göra för att uppnå det och senare eventuellt uppnå typ-2 (kunna utnyttja all energi ur en stjärna)...

Att ena hela Jordens befolkning och upphöra med krigföring vore nödvändigt.

Äntra

De flesta upplever någon slags övergång mellan barn till vuxen. Känslor trubbas av och mer långsiktiga insikter byggs upp. Somliga verkar dö totalt, andra placerar sina stora passioner i mindre och mindre fack som endast tas fram under noga utvalda tillfällen.
Antalet blogginlägg per år minskar och minskar. Jag får färre och färre tankar i huvudet som jag känner behov av att ventilera. Vart tar det vägen?
Jag tänker ibland att det beror på att jag är tvungen att fokusera på annat håll. På att överleva vardagen. Betala räkningar. Det blir mer mentala utgifter och färre inkomster så att säga. Att läsa böcker är ett sätt att sätta igång nya saker.

En sak jag tänker på när jag vid upprepade tillfällen tar in information av mer eller mindre kända tänkare är att jag ofta blir besviken tillslut. Det sker när en fullkomligt fantastisk formulering som verkligen kan öppna mina och andra ögon upprepas i ett annat tillfälle, månader eller år senare. Självklart är det riktat åt de som inte hörde det eller läste det första gången för att därmed nå ut till fler. Men för mig, som hört det flera gånger så låter det som att personen stagnerat. Fastnat. Inte utvecklats. Som att första gången det sades inte var så fantastiskt trots allt. Inte alls en spontan genialitet utan noga formulerat och anpassat till en föreläsning, en bok, en publik. Jag förstår samtidigt att ingen kan förnya sig konstant, i hela sitt liv. Man hittar sin nisch och på sin höjd förfinar formuleringarna.

Jag vill inte stagnera. Jag har något slags enormt krav på mig själv att alltid utvecklas och gå vidare.

Varför har jag ett så stort behov av att förmedla varför jag älskar vissa saker? Bättre än att hata kanske, men ändå. Ibland kan jag inte ens förmedla vad det är jag känner. Så jag står bara där och försöker vifta med händerna; "men se! Bara se! Ser du inte! Rymden! Den är där! Inte i böckerna eller på andra sidan Jorden utan DÄR! Här! Stjärnorna är inte målade för oss, det är enorma brinnande klot i tomheten!"
Jag tänker ibland att jag skulle vilja bli lärare. Att vara en sån som får andra att upptäcka det jag upptäckt. Likt de utsökt få som gjorde detsamma för mig.
O kära SO-lärare, du formade hela mitt nuvarande vuxna sinne och kärlek för allt som är fantastiskt!

Lys

Det finns inget mer banalt än uttrycket "vi lever i en X värld..." och alla varianter av den (värld/samhälle osv). Det är som ett försök att låta djup och inläst genom att ge sken av att ha analyserat världen, förstått den bakomliggande problematiken och sammanfattat det i ett ord eller mening. "Jaa, men vi lever ju i ett konsumtionsfixerat samhälle" *nicka tungt*. Men aldrig någonsin har jag hört orden sammanfatta någon som helst nytänkande slutsats som gett insikter till de som brydde sig och i de tidiga tonåren redan dragit slutsatsen själv.
Det känns okarakteristiskt av mig att överhuvudtaget ägna tid åt sådana här små petitesser men jag ryser varje gång jag hör det.

En påminnelse.

Som sagt i tidigare inlägg, ibland vill jag påminna mig om Jordens verkliga plats i Universum. En av de, för mig, mest tydliga faktum som man förstår rent intellektuellt men ändå inte förmår sig hålla kvar i bakhuvudet i sitt vardagliga liv. Därför finns det ett par klipp på youtube man kan titta på för att påminna sig. Här är de som jag brukar titta på.






Det finns ett par "storleksjämförelser" på youtube också. Där man ställer Jorden bredvid Solen, planeterna och vidare till de största stjärnor vi känner till idag. Det går inte att greppa hur liten Jorden är. Fullkomligt omöjligt.