Drakar och demoner!

Under en lång tid före Kristendomen, Islam och Judendom regerade en mängd fantastiska religioner i världen. Polyteism är så väldigt mycket intressantare än monoteism. Mer mänskliga, mer underhållande, mer lättillgängliga. Vad jag pratar om är såklart den gammelgrekiska religionen, den egyptiska, keltiska, nordiska, afrikanska, finska, slaviska, indianska, hinduiska osv osv. Alla dessa folkslag som mer eller mindre isolerade i sina länder dyrkade en närmast oändlig mängd gudar som skilde sig från by till by och område. Gudar och väsen kom och gick och man verkade lätt kunna välja och vraka lite mellan vad man än önskade dyrka.
Vad jag undrar är hur dessa människor som levde med dessa gudar och väsen i vardagen funderade eller skulle fundera blir nog mer korrekt, om de kände till de andra gudarna i de intilliggande länderna. Eller rättare sagt så undrar jag hur människorna isåfall tänkte att gudarna interagerade med varandra. Vi har ju Hades som härskar över dödsriket i Grekland, men Osiris som härskar över dödsriket i Egypten. Finns det då alltså två dödsriken (för att ta två exempel annars skulle jag få rabbla en oändlig massa dödsriken). Eller är det två separata dödsriken? En för varje land eller en för varje nationalitet? I många fall sammansmälter många gudar när landsgränser ändras och människor beblandar sig. Nyligen lärde jag mig att den egyptiska guden/demonen Set ofta betraktas som samma varelse som grekernas Tyfon. Lite på samma sätt (fast mer välkänt bland de faktiskt troende idag) är ju Jesus en betydande karaktär för muslimer och kristna.
Skulle en grek sisådär 500 BC tänka sig Osiris som bara en version av Hades eller skulle greken tänka att det helt enkelt var egypternas egna dödsgud i sitt egna dödsrike? Nog finns det många hedniska religioner levande idag så kanske är det bara att fråga någon av dem hur de upplever världen idag och konkurrensen med andra gudar? Förutom det faktum att majoriteten av människorna idag vet att världen är större än det egna landet. Så det är inte riktigt det jag är ute efter.
Om nu greken tänker sig att Osiris ändå är en gud för sig som härskar i sitt eget dödsrike, skilt från grekernas. Hur skulle då den greken tänka sig att de två gudarna tänker om varandra? De är ju trots allt gudar, och om greken känner till att det finns en gud vid namn Osiris så är det väl klart att Hades också skulle veta om det. Hur skulle då människan tänka sig att de två gudarna kände inför varandra?
Nej, det går ju faktiskt inte riktigt ihop. När man börjar tänka på de lite större sakerna som inte längre enbart kan förpassas till ett litet område. Visst, vi kan tänka oss att Hel, Hades, egyptiska underjorden, Gehenna, Aralu, Anaon, Xibalbá (okej, jag googlade fram ett par jag aldrig hört talas om förut) var på olika platser eller olika plan eller vad man än vill. Men när man börjar prata om Gaia som personifikation av världen i sig tillsammans med tex Yggdrasil som bär upp hela världen. Hur ska det gå ihop om man som troende människa på den tiden vill tänka sig alla religioner och gudar som fullt realistiska gudar i sina egna länder? Är Gaia inkapabel att hålla sig själv uppe så hon måste sitta i ett träd? Tjaa, kanske inte helt osannolikt i och för sig. Men Yggdrasil bär även himlen, och i grekisk mytologi är det ju Atlas som bär himlen. Hur går det ihop? Ännu krångligare blir det när vi börjar prata om skapelsemyter där vissa gudar alltid funnits, andra födda ur kaos och mörker och intet och gudarna vet vad mer.
Oerhört kul att tänka på hur som helst; hur de olika kulturerna kunde ha samlevt om världen på den tiden såg annorlunda ut. Något som, igen, spel och litteratur älskar att leka med. Så det är inte konstigt att jag hakar på samma tankar. För det är ju lockande!

Nu blir det lite väl mycket på samma gång kanske men appropå gudar och varelser som smälter samman och känns igen i olika antika kulturer, ta draken. Drakmyter har funnits i så gott som alla folkslag över hela världen. Hur kommer det sig? En snabb wikipedia ger en ytterst kortfattad teori om att draken möjligen kan vara en skapelse ur människans inbygda, nedärvda rädsla för ormar. Det låter ju sannolikt att det skulle vara någonslags mänsklig inbyggd instinkt att skapa bilder och sammansättningar av sina mest fruktade djur, men varför just ormen och draken? Ormen förekommer visserligen lite varstans i många olika sammanhang. Vi har ju en synnerligen ond orm i kristendomen också som ytterligare stödjer tanken att just ormar skulle vara extra läskiga för oss människor. Varför annars just ge en orm den roll som den har?
Men nog finns det väl oändligt många fler djur som rent överlevnadsmässigt vore farligare och mer vettiga att frukta än just ormen? I synnerhet om man tänker sig alla de olika platser som draken uppkommit. Nu råkar det ju visserligen också finnas gott om monster i form av en mängd andra djur. Kanske är ormen så pass vanlig i alla länder att just den fått sig en egen kategori monster. Vad vet jag.

Nej nog. Man ska inte fundera för mycket på vad allt sånt där kommer ifrån. På ett plan ska man det, men inte i fantasin, inte "litterärt". Att börja tänka på att allt trots allt bara är en produkt av mänsklig natur är inte så spännande.

Yume

Det finns ett "litterärt tema", skulle man kunna kalla det, som intresserar mig en del. Nämligen när personer försvinner, glömmer bort sig, tappar bort sig i sin egen fantasi. Berättelser där karaktärer går in i en dröm- eller fantasivärld och fastnar ovetande i denna värld.
Flera filmer och böcker har behandlat det tema. Just nu kan jag inte riktigt komma på något konkret exempel som verkligen beskriver vad jag menar, men ta t ex Matrix-filmerna. Visserligen har människorna i Matrix-världen aldrig varit medvetna om att det funnits en annan verklighet. Deras drömvärld är inte självförvållad, vilket jag är lite ute efter. Karaktären Cypher är förstås ett undantag, då han vill återinsätta sig i drömvärlden medvetet.
Ett annat, också kanske mindre bra exempel är kvadrologin Otherland av Tad Williams där världens rikaste människor har skapat en fullkomligt realistisk virituell värld som de planerar att överföra sina medvetande till för att göra sig själva odödliga i sin fantasivärld.
Jag har själv försökt skriva lite på samma grej. Jag skrev en gång en liten berättlese om en man som bygger sig en drömmaskin som kan framkalla konstgjorda drömmar när man använder den. Han blir så fäst vid sin maskin att han tappar uppfattningen om vad som är verklighet och därmed fastnar i sin maskin. En annan, möjligtvis lite relaterad berättelse jag skrev handlar om en drömförfattare som skriver drömmar åt andra människor.
Märks det att jag är smått fascinerad av drömmar? Jag hoppas jag inte verkar allt för besatt, för riktigt så illa är det inte. Tror jag... kanske.
Men vad är det som är så intressant med människor som tappar bort sig i sin egen fantasi och som är så missnöjda med verklighetens verklighet att de söker sig till overkliga alternativ-världar?
De exempel jag tagit upp är förstås inget som heller kan finnas i vår verklighet. Kanske finns det någonslags ironi där någonstans.
Jag råkar dock avsky rent verklighetstrogna berättleser i allmänhet. Klart det finns undantag (gott om dem), men om en historia utger sig för att bygga på ett mysterium, så vill jag också ha ett mysterium och inte, likt ScoobyDoo, komma fram till slutet och få ett "jaahaa, det var ju bara ett vitt lakan och lite rökmaskiner!" Sådana fall brukar bli riktiga besvikelser för mig. Likt filmen (som bygger på boken) Bridge to Terabithia. Två barn som fantiserar fram världen Terabithia. I filmen syns fantasierna förstås som 3D-grafik men i slutändan är det ändå bara just det, en fantasi. Igenom hela filmen väntar ajg på den plötsliga vändningen "ojdå, det var visst verkligt trots allt! Monstrena är riktiga, inte bara i fantasin!". Men det kommer aldrig och det stora klimax i slutet blir ett anti-klimax för mig. Men kanske var det det som var poängen. Man förväntar sig av en sådan berättelse att fantasin ska visa sig vara sann; likt Narnia eller Harry Potter.
Så vad sa jag nu? Vad var är det som är så intressant med att försvinna i självförvållade drömvärldar?
Det är nog en lite lockande tanke trots allt. Att försvinna in någon annanstans och inte komma tillbaka. Kanske rent av dö en för tidig död, men ovetande om hur pass för tidig den är.
Jag tänker mig nog dessa världar mer som drömmar än något annat, men i cyberpunken så är fenomenet mer vanligt. Virituella världar som inte kan skiljas från verkligheten. Tänk dig att du har ett par glasögon som försätter dig i en helt annan verklighet och upplevelsen är så perfekt och underbar att du blir beroende av den. Du har fortfarande kontroll över dig själv nog att äta och gå på toa i mellanåt, men all vaken tid ägnar du åt att sitta med glasögonen på dig.
Men samtidigt som tanken är lockande så vore en verklig sådan händelse lika tragisk som när en människa går ner sig helt i droger. Försvinner mentalt, kroppsligt och intellektuellt från världen. Allt cirkulerar kring att skaffa fram nästa fix. Helt klart relaterat. Fast den situationen är inte lockande på något plan.

Längre än så kommer jag inte idag, just nu.

Den gudomliga enkelheten

Det är ofta jag hör någon kommentera över hur otroligt komplexa och fantastiska vi människor är. Hur komplicerade våra hjärnor är, hur otrolig (och, beroende på om du är kreationist, hur osannolik) vår kropp är. Hur otroligt väl den är uppbyggd att fungera, osv. Jag har alltid känt tvärt om. Tänk så oerhört pinsamt enkla vi är. Enkla i den bemärkelse att vi inte förstår någonting. Vi vet absolut ingenting om någonting. Vi ändrar oss konstat. Igår var jorden platt, idag är den rund, är förstås det vanligaste exemplet.
Att vi inte vet allt som går att veta om hjärnan, beror det på att vår hjärna är så otroligt komplicerad, eller att vi själva är för dumma för att ens förstå vår egen fysik?
H.P Lovecraft byggde mycket av sina berättelser på att människan var för mentalt svag, för klen, för dum för att förstå alla hemligheter i Universum, och därmed blev fullkomligt galen när kunskapen väl uppenbarade sig. Samma grej spelade Douglas Adams på i Liftarens Guide Till Galaxen. Om jag inte minns fel finns det en maskin i boken som visar personen som använder den hur fenomenalt liten och obetydlig den är i förhållande till Universums storlek och personen blir därmed helt från vettet och dör av kunskapen (eller om personen faktiskt dog, minns jag inte riktigt).
Vad det gäller berättelser och fiktion i allmänhet så verkar det alltid cirkulera kring två olika teman. Gott mot ont och ett hot om förintelse . Visst, det finns gott om böcker och filmer som inte handlar om onda trollkarlar mot vita riddare eller om ett överhängande hot om döden, men om vi ska tala om "de stora ämnena" och inte bara personliga tragedier eller triumfer så verkar vi ganska begränsade till en strid mellan gott och ont eller mot en kraft som hotar att förinta oss alla eller individen. För håll med om att döden är ett "större" tema än "han får henne".
Vad bygger en actionfilm på? Jo, att hjälten alltid undkommer den dödande "kulan" (eller vad det nu är) som sätter stopp för allt. Vad är den överhängande rädslan i en skräckfilm? Jo, att vad det nu är som är så skrämmande ska döda oss. Det allra värsta vi kan tänka oss är att dö? Hur ofantligt banalt är inte det? Vår "komplicerade" hjärna är trots allt bara ute efter en sak, överlevnad. Låter ganska simpelt tycker jag.
I ett seminarie (om döden) på filosofin på gymnasiet för ett par år sedan försökte jag förklara att vi egentligen inte var rädda för döden utan för "nära döden-stadiet". Alltså den tid när vi ser att vi kommer att dö och inte kan göra något åt det. Jag tänkte mig människan som existerande i tre olika stadier. Liv, nära döden, död (jag vet, ganska töntigt men det var trots allt ett par år sedan och jag försöker inte längre leka filosof). Det kan vara perioden mellan då en dödlig, obotlig sjukdom uppenbarar sig för oss tills vi dör av den, eller det ögonblick vi upptäcker att vi inte kan styra undan långtradaren som är på väg emot oss, eller som i en skräckfilm, att vad det än är som jagar oss i slutändan kommer att ta oss och döda oss.
Oftast dör vi inte på sådana sätt, men jag ville säga att själva döden inte är något att vara rädd för eller något vi ens kan vara rädda för och det vi är rädda för är egentligen stadiet före döden.
Som vanligt kan jag inte minnas vem som sa det, men ett känt citat går något i stil med "döden är något vi inte fruktar eftersom så länge vi existerar finns den inte och när den gör det så finns inte vi". Tror alla fall det var någon grekisk filosof.
Idag tänker jag nog ändå att det kan finnas något annat vi är rädda för, nämligen oreparerbar skada på kroppen. Att bli av med ett ben eller bli handikappad för resten av livet är också en stor skräck för många, för att inte säga de flesta, för att inte säga alla. Det är inte den ultimata skräcken, som fortfarande är döden, men det är ändå med på listan.
Hur som helst, ett hot om lemlästning är fortfarande ett mycket banal tanke. Det är fortfarande bara fysisk skada och kan ändå bakas in i skräcken för döden för oss som individer. Jag tycker det alldeles utmärkt visar hur otroligt förutsägbara och simpla vi är. Det spelar ingen roll om det är döden för alla människor på jorden, det är fortfarande samma kategori, samma tanke.

Jag antar att jag försöker leta efter mer psykologiska, mentala idéer att uppta vår tid med. Kanske är tanken att det materialistiska, det kroppsliga som simpelt och "lågt" medan det mentala är högre och finare (så gott som alla religioner bygger på den tanken) är helt fel. Kanske finns det ingen skillnad mellan kropp och tanke. Eller kanske är det ännu ett tecken på hur enkla och dumma vi är.
Kanske är jag bara fast i västerländsk tanketradition. Bhagavad-Gita lär oss ju trots allt att ställa oss ovanför gott och ont och döden. Fast sen om det verkligen är möjligt, rent mänskligt, är en annan fråga.