Det okända åter igen

Att ägna tid åt att försöka förstå sin egen person är något jag gör mycket. Och jag har börjat förstå (ironiskt nog, tack vare denna process) att detta måste vara farligt nära narcissism...

Hur som helst, jag har åter igen lyckats hitta samband mellan karaktärsdrag, intressen och smak hos mig själv. Min senaste upptäckt är att min kärlek för brusande, skrapande musik med kryptiska sångröster eller mumlande röster måste höra ihop med mitt intresse för sådant som inte är förstått eller som inte går att förstå. "Inte går att förstå" låter ju ganska provocerande för, säg en vetenskapsman, men vad jag menar med det är t ex i fiktion. I fiktion kan det finnas saker som inte har något svar för att författaren valt att inte ge en förklaring.

Vad det gäller fiktion så anser jag oftast att man förstör det mesta genom att avslöja mysteriet. Religiösa människor förstår denna tanke mycket, mycket väl. Man ska inte försöka förstå Gud på allt för djupt plan för "God works in mysterious ways". Gud SKA man inte ens förstå. Man ska tro på sin gud utan bevis. Det är hela tanken. Där är det igen. Mysteriet. Mitt intresse för Gud som är okänd.

Alltså; musik som har uttrycket av att tillhöra en skrapande inspelning från okänd tid och plats med kryptiska röster gör det hela till ett mysterium som jag själv ksan fantisera om vad det kan vara. Lite som att läsa en bok. Det behöver inte ens betyda att jag faktiskt sitter och tänker "åh, tänk om detta var inspelat i en bunker på 40-talet" utan det är bara känslan. Kanske uppstår små, små bilder i bakhuvudet i gränsen mellan medvetet och omedvetet framkallat.
För det är det som gör det okända så intressant. Jag själv får fylla i. Jag själv får fantisera. Åter igen. Vad gör skräck läskigt? När monstret är avslöjat tappar skräcken sin udd. Vad får vetenskapsmän att forska? Vad gör en spänningsroman spännande? Att veta är förstås värdefullt och jag tänker inte snubbla in på varför det är värdefullt. Det är ingen som betvivlar i de flesta fall.
Men att inte veta vad som finns runt hörnet, det är också värdefullt. För nyfikenheten, för fantasin. Det bästa jag vet är romaner som hintar storslagna saker, men aldrig ger mig ett hundraprocentigt svar. Min egen fantsi fyller i alldeles utmärkt på egen hand. Ett bra exempel på hur man förstör mystiken är sista sidorna i sista boken om Harry Potter. Mer än så behöver jag kanske inte avslöja. Inte riktigt den typen av mystik jag oftast menar, men ändå ett bra exempel.

Relaterat är den högflygande astrofysiken. Det gäller saker som är för oss totalt okända. Bortom "allt kom ur Bing Bang" finns ännu mer okänt som för oss i vår omedelbara närvaro är tillsynes ovetbart. Mer mysterier.

The Machine God

Detta är ett utdrag ur novellen Ernest and the Machine God av Harlan Ellison från novellsamlingen Deathbird Stories.

No god is sane. How could it be? To be a Man is so much less taxing, and most men are mad. Consider the God. How much more deranged the Gods must be, merely to exist. There can be no doubt: consider the Universe and the patterns without reason upon which it is run. God is mad. The God of Music is mad. The timegod is punctual but he is mad. And the Machine God is mad. He has made the bomb and the pill and the missile and the acid and the electric chair and the laser and the embalming fluid and the thalidomide baby in his own image. For the lunatic the Gods are the best, the most highly treasured, the most zealously guarded. God is brutal, God is mad, God is vengeful. But all Gods revere innocence. The lamb, the child, the song. To steal these is to steal from the mad Gods...

Det var egentligen första avsnittet i boken som gjorde hela boken värd att läsa. Och jag vill bara skriva vidare på hans stycke men allt finns redan där. Finns inget mer att tillägga. Det är som att författaren verkligen ville skriva det där och struntade i vilken novell han satte in det i för någonstans skulle det in. Detta råkar vara typ den fjärde sista novellen i boken men stycket hade lätt kunnat avsluta och sammanfatta hela boken.

Telepatique

Det här med musik och vad vi läser ut av den. Vad vi letar efter när vi hör en låt för att avgöra om vi tycker den är bra eller dålig.
Jag har ofta behandlat temat musik i mitt huvud men jag tycks ha missat en ganska stor grej. Nämligen igenkänningsfaktorn. Att se sig själv eller sin omgivning i en text. I den mån jag lyssnar och har lyssnat på musik med sångtext så har det inte främst varit för att känna igen mig och de få låtar jag faktiskt funnit ett budskap som i någon mån passat in på mig så har det ändå inte riktigt fastnat i mig. Jag har snarare varit ute efter att hitta andra världar. En tacksam och vanlig jämförelse när man pratar musik är att se landskap. Och någonstans där ligger jag. Jag vill höra en berättelse. Inte i text, men i musik. Jag vill se saker. Inte alltid, men ofta.
När jag började tänka på detta så såg jag en tydlig skillnad. Musik som ett sätt att se och förstå sig själv och musik som upplevelsemedium. Det finns förstås olika tillfällen för båda typer (och säkert tusen andra) men just denna distinktion intresserade mig nu.
Jag kan påverkas enormt av en sorglig text som alla andra, men inte inte nödvändigtvis för att jag känner igen mig, utan för att jag ser det framför mig. Sätter in mig själv i berättelsen. Ser en film, bygger upp ett scenario. Samma sak med en låt jag tycker känns sorglig men som saknar text. Jag ser det framför mig ändå. Det behöver inte vara en uppenbart melankolisk melodi, vad jag hör i musiken tycks bero på andra saker. Jag kan bli oerhört vemodig över en glad melodi. Dock sällan vise versa.

Fick plötsligt känslan av att jag missat något väsentligt med musik i och med detta, men så är det förstås inte. Alla upplever det olika. Jag finner det jag letar efter, andra finner något annat.
Men jag undrar vad det säger om mig som person.