Faktivt

Att springa kan ibland vara min enda tid att tänka ostört. Ostört av dator, musik, bok eller annat. För jag tar mig aldrig tid att bara sitta och inte göra någonting och därmed tänka. Den enda underhållningen som finns när man är ute och springer är att tänka.

På något sätt raserar Parallel Worlds lite min världsbild. Om ens hälften av de teorier som arbetas fram av forskare världen över faktiskt beskriver universum korrekt så börjar jag fråga mig själv vad som finns kvar att fantisera om. I förra inlägget sa jag ju att det blir lite av en annan typ av fantasi. Att fantisera om den teoretiskt möjliga men ack så fjärran teknologi i motsats till fullkomligt overkliga världar som i vilken fantasy-bok som helst. För säg att vi kan beskriva hela universum med en teori (som är forskarnas mål, en theory of everything). Säg att vi förstår allt. Kan beskriva allt och förklara allt med denna teori. Om det blir allmän kunskap bland människorna, vad kommer hända med den övernaturliga fantasin?
Jag får på något sätt visionen av mig själv idag eller i framtiden sitta och läsa en bok och bara tänka att "det där är inte ens fysikaliskt eller logiskt möjligt på något plan" och därmed förstöra berättelsen för mig själv.
Okej, fantasin går nog inte riktigt att döda så lätt. Åtminstone inte än. Visst, redan nu inser jag att magi är omöjligt men när jag läser en bok där magi ingår så struntar jag ju i att det är omöjligt i alla möjliga världar. Grejjen är bara den att om jag hade kunskapen i framtiden skulle jag kanske kunna räkna ut på vilket sätt den "magin" skulle kunna fungera. Människan kanske skulle på något sätt kunna manipulera partiklar i luft och mark. Det vill säga, likt George Lucas Star Wars som tog död på "magin" bakom The Force genom att ge det en förklaring i form av ett slags virus, får vi liksom "förklaringen" till ett fantasi-fenomen och dödar därmed det intressanta. Eller? Jag är lite kluven där. Är det mindre intressant om man har en förklaring till allt fantastiskt eller är det bara intressant på en annan nivå?

Tack och lov när jag väl sitter där med en bok så går jag omedelbart över i ett helt annat tankesätt och jag struntar i verklighetsförankrade föreställningar om vad en värld kan och inte kan vara. Det finns för övrigt en känd paradox som kallas "fiktionens paradox" (sopig översättning av the paradox of fiction) som kanske kan säga något i ämnet. Alltså, hur kommer det sig att vi kan få känslor för fiktiva händelser och karaktärer trots att vi vet att det inte är på riktigt. Våra känslor tycks alltså inte basera sig på något verkligt föremål.
När vi sätter oss ner för att se en film eller läsa en bok så försätter vi oss i ett nytt slags tillstånd där vi kan tro att fiktion är verkligt och därmed agera därefter, men fortfarande ha en fot i verkligheten och inte t ex springa iväg och ringa polisen när någon blir mördad på film.
I samma tillstånd antar jag att man också struntar i att saker och ting inte är fullkomligt realistiska, så länge berättelsen framställer det overkliga på ett trovärdigt sätt inom den fiktiva världen i sig.