Unisex

Jag är mitt i en bok som heter Glasshouse av Charles Stross. Det är science fiction och den äger rum i ett samhälle där kropp och kön inte är oföränderliga.
Det är inte första boken jag läst som beskrivit en sådan framtid men jag började i alla fall fundera lite kring det.
Det är oerhört intressant att fundera kring ett sämhället där just kroppen är mer eller mindre obestämd. Permanenta kroppsliga skador är obefintliga i detta samhälle. Du bara går in en maskin och återskapar vad som än gått sönder, man håller sig dessutom evigt ung på det sättet. Ens minnen kan man göra back-ups på utifall att man skulle råka ut för en olycka. Kön kan bytas lika lätt och man kan välja att se ut hur man vill, inklusive utseenden som inte är direkt mänskliga (t ex en blå-rosa kentaur med manga-ögon och enhörningshorn).

Hur skulle detta påverka hur vi lever och hur vi ser på varandra och oss själva? Om man föds man men byter kön fram och tillbaka flera gånger under en väldigt lång livslängd, kommer man överhuvudtaget bry sig om sin ursprunliga könstillhörighet? Kommer jag fortfarande att se mig som man, om än ibland i kvinnlig kropp? Eller blir jag kvinna om jag väljer, för tillfället, en kvinlig kropp? Spontant vill jag säga nej men samtidigt tror jag fortfarande att det medfödda könet sitter starkt i de flesta av oss. Mänskligheten (och de flesta djur) är ändå heterosexuella av en viktig anledning: att attraheras av det motsatta könet och föra arten vidare. Det könet borde fortfarande finnas kvar, trots dessa förändringar. Åtminstone om vi antar att man, i denna framtid, inte också manipulerar kroppen till att vara hundra procent bisexuell. Vilket inte låter helt orimligt eller orealistiskt när jag tänker efter. Men jag kan tänka mig att redan medfödd bisexualitet skulle vara betydligt mer utlevd eftersom denna utveckling av det mänskliga samhället tillslut skulle utrota homofobi och liknande vilket skulle göra många fler bekväma med att vara fritt och öppet bisexuella. Det sociala könet skulle däremot fullkomligt upphöra att existera vill jag påstå.

När jag tänker på detta och snabbt kommer fram till att ett sådant samhälle skulle se oerhört annorlunda ut så kommer jag lika snabbt tillbaka till verkligheten med insikten om hur pass stor betydelse vårt medfödda kön och utseende faktiskt har och hur frustrerande och absurt det är i ett större perspektiv. Det är inte så att jag levt under en sten hela mitt liv och faktiskt trott att vi alla är hundra procent jämlika både inför lag och inför varandra. Men dessa funderingar gör det ändå brutalt uppenbart att man ofta bedöms extremt hårt enbart med utgångspunkt i det medfödda könet och den medfödda kroppen.
Jag är garanterat inte fri från att dömma folk utifrån dess kön i olika situationer. Jag har absolut fördommar om hur "den typiska kvinnan" är och den "typiska mannen". Men jag vill åtminstone hävda att detta inte ligger i det medfödda könet utan i det sociala könet.
Det är dock helt klart att många också blir dömda totalt utifrån sitt medfödda kön. Extra tydligt är det när det gäller våra kroppar och sexualitet.... såklart.

Låt oss anta (bortom boken) att man också utplånar mänsklighetens instinktiva kön. Samhället i framtiden behöver inte längre motivera barnafödsel med hjälp av heterosexualitet så man manipulerar sina DNA så att de föds hundra procent bisexuell.
Vi har då enbart kroppsliga kön som vi attraheras av lika mycket åt båda håll och vi kan själva helt och hållet välja vilket kön vi också föredrar att besitta för stunden. Kön skulle då upphöra att påverka människans uppfattning av varandra.



Huvudpersonen Robin kommenterar vid ett tillfälle hur konformistiskt det måste varit under "the dark ages" (ungefär vår tid) då alla män var korthåriga, kvinnor långhåriga och alla bar ungefär samma gråa, tråkiga kläder. I boken säger en annan karaktär att hon är trött på att vara "ortho" (ortodox mänsklig kroppsform) för det har hon redan varit i två livstider. Så nu är hon istället en blå-rosa manga-kentaur av något slag. Om möjligheten finns att se ut precis hur som helst, skulle folk också ta det tillfället i akt att se så unik ut som möjligt eller skulle det, likt idag med kläder, bildas subkultur och mainstream i utseende? Jag skulle nog tippa på det sistnämda ändå, faktiskt. I boken verkar det dock just som att många lever ut en mer fristående identiet av obeskrivna anledningar. Vad man kan läsa mellan raderna är att det samhället ser så annorlunda ut i jämförelse med vårt att det helt enkelt har präglat människornas personligheter på helt nya sätt. Det är en intressant tanke det också.

Först tänkte jag (utan att tänka) att vår identitet ändå måste vara väldigt befäst i hur vi ser ut och vilket kön vi har. Sådant som nog präglar de flesta på ett eller annat vis under uppväxten. Jag tror absolut att vi påverkas av sådana faktorer som vi lever idag, men skulle man ta bort det helt och hållet så skulle vi ändå ha gott om attribut att bilda oss en identitet omkring. Självklart, kan tyckas. 

Undrar ändå hur det skulle kännas att bli så frikopplad från sin kropp, om kroppen inte längre är så fast och beständig utan helt fri från mitt medvetande... Lägg på detta kunskap och insikt om att människan inte riktigt är de magiska, självbestämmande varelser vi hittills i historien antagit att vi är. Det blir mer och mer tydligt att vi styrs av medfödda instinkter och kemikalier. Att vi är en produkt av kemi, att vår fria vilja är inbillad. Ta bara exemplet med studien som visat att vår hjärna gör val hela 7 sekunder före vårt medvetna jag tror sig komma fram till samma val ( http://exploringthemind.com/the-mind/brain-scans-can-reveal-your-decisions-7-seconds-before-you-decide ). Detta borde vara fullkomligt uppenbart för ett framtida samhälle och för de människor som lever då. Hur skulle det kännas att vara smärtsamt medveten om att man inte är i kontroll över sig själv ihop med ett psyke frikopplat från kroppslig identitet? Jag är lika förtjust som jag är förskräckt av den tanken. Jag längtar dit.

Inte en gång till

Det har blivit väldigt få inlägg detta år. Betyder det att jag har slutat ha funderingar som jag känner att jag måste skriva ner? Ja. På sätt och vis är det nog delvis så. Åtminstone funderingar som jag tycker är allmängiltiga och intressanta. Sådant som inte är så blodtörstigt personligt. Men nu kommer på något sätt den existentiella rastlösheten tillbaka mer och mer. Den naggande ångesten som måste ligga i alla människors vardag. Om de har en vardag. Det vill säga den rika, västerländska människan alltså.
Den känslan är så allmängiltig att den ofta känns meningslös att poängtera. Skräcken för att fastna i något. Skräcken för att hamna i en grå, meningslös vardag utan att ens reflektera över att man sitter där. Skräcken för att inte räcka till och inte vara bra nog, inte vara duktig nog, inte passa in. Alla de tankarna blandas med tankar som: men även OM jag passar in, är duktig nog, och räcker till - är det allt? Det känns så simpelt. Var är djupet? Det meningsfulla? Många religiösa skulle här nöjt gå vidare, glatt vetandes (ovetandes?) om att de minsann är del av ett större sammanhang. Många av dessa skulle dessutom se min egen ångest som ett resultat av min brist på religion, eller kanske dessutom som ett tecken på religionens medfödda plats i människans liv och kanske till och med gå så långt som att se det som ett bevis på guds existens att även icketroende känner ett naggande hål där guden saknas. Det vill säga, om du inte har din gud och din religion så kommer det alltid kännas som att något fattas dig. Sen kommer en släng skam ovanpå detta: såklart det räcker. Herregud, människor svälter fortfarande i världen. Människor ligger i krig, blir förtryckta, förslavas och underkuvas av alla möjliga bisarra, påhittade anledningar. Var nöjd, njut av att vara en fri människa. Gå ut i naturen en  hel dag och kom hem och njut av att känna hela din kropp mör och behagligt öm efter att ha aktiverats så fullkomligt.
Ja. Jag borde tänka så. Jag borde göra det. Skulle jag inte vara lyckligare då? Istället häckar jag framför datorn och frustrerat försöker skapa saker jag inte är nöjd med alternativt försvinner in i ännu ett spel som jag, en vecka senare, tröttnar på.

Personliga inlägg skulle jag egentligen undvika i denna blog men jag talar förstås fortfarande i extremt ytliga och vaga termer.

Tankarna går ändå vidare. Om jag skulle leva så och njuta av enkla ting och framför allt vara nöjd med det, borde jag inte känna skuld också då? Skuld för att jag stänger in mig i en annan bubbla, en bubbla av vardaglig glädje i mitt trygga land i min trygga medelklass utan att medverka till att föra arten och samhället framåt, utan att engagera mig i politik, i mänskliga rättigheter, i vetenskap och forskning eller annat i den stilen.

Nej, det finns nog inget liv jag skulle kunna leva som inte skulle leda till att jag skulle känna ångest eller skuld över det ena eller det andra. Men kanske skulle jag kunna leva ett liv där jag skulle kunna känna mig mer tillfreds och inte lika ängslig över att jag inte är bäst, i vad än jag vill vara bäst i.

Kanske beror också bristen på inlägg på att jag nått den ålder då min hjärna slutat utvecklas och den mest tankemässigt tumultartade perioden i en människas liv är förbi för mig. Jag vet inte om det har med saken att göra men det var bara något jag kom på nu. Många av de tankar jag skrivit om här i bloggen återkommer men det är just det, de återkommer. Det är samma tankar och idéer och fascinationer jag redan haft och fortfarande har. Det gör de ju inte mindre intressenta (för mig), bara mindre intressanta att skriva om i en blog en gång till.

Ber om ursäkt för den missledande rubriken. Det låter som att jag gjort något hemskt som jag inte vill göra om och därmed får inlägget att låta betydligt mer spännande än det faktiskt var!

De andra

Ibland tänker jag på de människor jag träffar under en period och som jag sedan skiljs ifrån. Under denna period är man relevant i varandras liv. Jag tänker på allt ifrån älskare, arbetskamrater, klasskompisar, bekanta etc. I en sådan relation har jag någorlunda koll på vem den andra personen är. Jag har åtminstone skaffat mig en uppfattning och en åsikt om vem personen är, oavsett om den stämmer med vad den personen själv tycker och tänker om sig själv.
Och det är just det. Jag vet ju hur jag uppfattar personen men jag vet inte helt och hållet hur den personen uppfattar mig eller hur jag påverkat personen, även i det allra minsta. Jag vet många personer som kommit och gått i mitt liv som jag lärt mig något av. Det kan vara små, små saker och det kan vara lite större saker. Det är just en del saker som jag tydligt och skarpt i minnet kopplar till en viss person. Jag undrar om någon har liknande minnen av mig eller har lärt sig något direkt kopplat till mig.

Jag själv är alltid mitt Universums centrum och att föreställa mig en annan persons inre tankeliv är en tankeövning jag gillar att ägna mig åt ibland. Men då tänker jag nog oftast på människor som jag aldrig kommit nära eller som jag kanske inte ens pratat med alls. Varje dag ser jag människor komma och gå i mitt synfält och de flesta pratar jag inte med. De flesta avfärdar jag väldigt snabbt som bara ännu ett obetydligt ansikte. Men ibland försöker jag tänka mig att alla dessa människor jag ser faktiskt är som jag. Jag försöker föreställa mig hur personen kategoriserat mig. Jag försöker se mig själv som bara ännu ett obetydligt ansikte i någon annans liv, ur någon annans rika inre liv som bara de är medvetna om precis som jag bara är medveten om mitt eget.

För mycket fiktivt

När jag läst klart en bok så känner jag ibland något slags dåligt samvete för att jag omedelbart går på nästa bok utan att ge den föregående mer eftertanke. Jag har någon slags föreställning om att jag borde fundera en tid på vad jag nyss läst. Kanske känna efter, reflektera, fundera. Kanske är det någon föreställning som vuxit fram under skoltiden då man läste en bok som man sedan diskuterade i klassrummet. Jag tror jag saknar det.
Jag har nyligen kommit att tänka på att jag, och många med mig, är fullkomligen omgiven av fiktiva historier, hela tiden. Innan jag går och lägger mig kanske jag spelar ett spel som förstås har en berättelse. När jag sedan lägger mig tar jag genast upp min bok och läser ett par sidor. Samtidigt står TVn på i bakgrunden där en film visas och ibland sneglar jag dit. Jag har därmed tre berättelser igång samtidigt. Tänk sedan att jag kanske spelar flera spel samtidigt med olika berättelser av olika tyngd eller så har jag flera böcker pågående samtidigt.
Hur kan jag då verkligen engagera mig och försänka mig i någon av dem riktigt ordentligt? Så fort jag börjat en historia, avbryts den och jag påbörjar en ny som jag då ska försöka sätta mig in i istället. Det kanske inte är så konstigt eller så svårt egentligen, jag bara känner att det nästan borde vara det.

Sen tänkte jag förstås också litegrann på det faktum att vi hela tiden matas med fiktiva berättelser av olika slag på detta sätt och hur det kan påverka oss eller vad det säger om oss osv osv. Men jag avskyr den typen av pseudoanalyser av samhället och ägnar mig helst inte heller åt sådant.

Ett dilemma

Ibland brukar jag säga att jag tycker om artificiella mänskliga dilemman i t ex litteratur och film. Med artificiellt menar jag situationer som inte skulle kunna uppstå i verkligheten men som ändå, utifrån förutsättningarna, är fullt trovärdiga. Och då menar jag inte t ex ett kärleksdilemma där ena parten bara råkar vara en alv eller något. Det vore bara ett traditionellt dilemma i nya kläder. Men jag har nog aldrig faktiskt kommit med ett konkret exempel på VAD jag faktiskt menar. Men så idag eller igår eller när det nu var så kom jag på ett exempel!

Vi som föds på Jorden är uppvuxna i en miljö som inte förändras i det stora hela. Himlen är blå, solen är gul (vit) och den går upp och ned i regelbundna banor varje dag och vårt dygn är 24 timmar långt. På natten syns månen och den är av en viss storlek och ibland blir den full.
Tänk att man istället lever i ett samhälle som har kapaciteten att föra en människa född i denna värld till en helt annan planet där dessa oerhört fasta principer är förändrade. Där t ex, likt Mars, himlen är svagt rosa, där solen är mindre på himlen eller större, där årstiderna inte ser ut som här eller kanske inte existerar alls, osv. Hur skulle en människa påverkas av detta i längden? Skulle det kanske först inte göra någon skillnad alls annat än ytligt? Jag tänker att eftersom i ett sådant scenario så skulle man också vara fullt medveten om att förändringen kommer. Men skulle det kanske förändras efter en längre tid? Skulle en människa påverkas psykiskt efter en lång period i en miljö som är så olik uppväxtmiljön? Skulle det kanske få en person att, djupt inuti, aldrig känna sig hemma, säker, tillfreds?

Vad händer med en människa som färdas från planet till planet med olika förutsättningar på varenda en? Hur skulle det vara att alltid resa mellan planeter och solsystem och att se planeter mer som öar på ett hav istället för världar att leva i?

Detta är egentligen kanske ett ganska otydligt exempel, för det låter inte som en så radikal förändring. Men det var vad jag kom på. Eller egentligen kom jag att tänka på frågan i sig först för den intresserar mig.

Anarki

Min uppfattning av levande organismer har, om inte förändrats totalt, så åtminstone blivit mer mångfacetterad. Detta är inte tänkt att bli ett inlägg om en bok utan effekten en bok haft på mig. I Am a Strange Loop av Douglas Hofstadter. Jag svamlade för ett inlägg sedan om den fria viljan och det känns lite pinsamt såhär i efterhand. Hofstadter gör hela frågan till en ickefråga. Han gör frågan nästan löjlig att ställa i första taget. Det är liksom en fråga som aldrig ens kommer på tals i hans resonemang. Man kommer inte ens på frågan, egentligen. Hofstadter tar dock upp den explicit ändå och gör ett ganska kort kapitel om hur vi helt enkelt inte har fri vilja. Punkt slut. Gråt ut. Åtminstone inte i någon vetenskaplig mening och jag håller omedelbart med. Få skulle inte hålla med efter att ha läst boken, om man inte är oerhört instängd i sin egen lilla värld. Frågan känns ganska oväsentlig dessutom. Jag väntade hela tiden på att det kapitlet skulle komma, men jag hade sedan länge redan förutsett författarens uppfattning långt innan det kom. Hur som helst, hela boken gör det gällande att liv endast är fysikaliska mekanismer och att det vi oftast kallar själ är ett resultat av dessa mekanismer. Det kanske inte låter som en särskilt chockande slutsats, åtminstone inte för många, icke troende, svenskar. Men för mig är det fortfarande ett djupt rotat "sunt förnuft" att organiskt liv är vida skilt från allt annat. Oavsett om jag ens VILL ha den uppfattningen eller inte. Men vårt "sunda förnuft" är inte mycket värt i det stora hela, i hur Universum fungerar. Det är också en slutsats som sällan formuleras så djupgående och får en riktig förklaring oavsett hur icke-troende och naturalistiska många med mig än må vara.

Denna "själ" som uppstår är dessutom en gråskala och inte en av och på-knapp. Jag, och jag vågar säga de allra flesta, har en tendens att se på allt sorts liv som i någon mån självmedvetet. Till och med myggor, genomskinliga klumpar i havets djup, myror osv. Det är åtminstone extremt lätt att tolka varelsernas rörelser som medvetna handlingar som resultat av ett antal val och funderingar. För att inte tala om den extremt genomsyrande personifikationen av djur överlag i mänsklig kultur. Jag har i övrigt en extremt torr syn på vardagen nere på Jorden. Jag har länge vetat rent intellektuellt och haft den uppfattningen att djur som just myggor och andra kryp inte har en gnutta "livsgnista" inom sig. De kunde lika gärna vara rullande stenar. Men till vardags kan t ex en fluga vara medvetet ute efter att irritera mig på natten. Denna bok har fått mig att ibland påminna mig om att allting endast är orsakskedjor, celler som reagerar på yttre stimuli, elektriska impulser, krockande atomer etc etc. Vilken nivå man än väljer. Den påminner mig om att jag själv inte särskilt annorlunda en myra i det avseendet, jag är endast en gnutta mer komplex. Så komplex att jag själv inte alltid kan läsa av varför jag handlar som jag gör. Så komplex att jag anser mig själv vara speciell och också dra den felaktiga slutsatsen om fri vilja. Eller rättare sagt illusionen av fri vilja.

Det är för det mesta ingen nyhet för någon, och det är säkert inget som låter särskilt kontroversiellt eller spännande. Men som så ofta nämt på denna blogg vill jag göra skillnad mellan att veta något intellektuellt och att verkligen känna det. Det är kännandet jag lättare når i vissa tillfällen tack vare sådana här böcker.
Det finns dock saker i boken som jag vet skulle göra somliga oerhört upprörda. Nämligen att författaren också gör gällande att ett foster i en mage inte har en själ. Den får inte en själ på ett långt tag. Det förstår man automatiskt om man följer resonemanget. Det blir, precis som den fria viljan, en naturlig slutsats. Den uppfattningen har jag också haft länge dock, men utan någon så genomtänkt, utarbetad anledning.

Ofta ojas det över "mänskligheten" och vårt mänskliga beteende i vetenskapsprogram, samhällsprogram, morgontidning eller kulturprogram. Då kan, för några ögonblick, människan belysas utifrån som en mekanisk varelse med defekter som ställer till det i vårt perfekta samhälle. Men aldrig i dessa sammanhang har jag verkligen känt att jag känt vad som menats. Jag har förstått det, intellektuellt. Men "den där" människan som beskrivs har oftast "egentligen" varit en helt annan varelse än jag själv och kanske alla i min närhet. Det är oerhört lätt att hålla fast vid den arroganta uppfattningen, i synnerhet om sig själv.

Men bara tänk. Känn. Bara för att en varelse kan stå emot vinden utan att handlöst blåsa bort och söka skydd bakom en sten betyder det inte att den har ett inre känsloliv. Det är en biologisk mekanism med betoning på mekanism. Slår du till en biljardkula rullar den iväg. Står en sten ivägen för en myra så kommer den att gå runt den.

Jag är inte bildad nog för att finna orden att beskriva fullt ut vad jag menar och kanske behövs det inte ens. Det handlar åter igen om att se helheten. Att likställa sig själv med datorn framför dig, bordet, huset, stenen, asfalten, jorden där under, det flytande järnet i Jordens kärna och stjärnorna från var vår materia kom. Det kanske är dit jag är påväg ändå. Att hela tiden återupptäcka, i vilket ämne jag än väljer, att allt hänger samman. Flummigt eller ej. Det är sant. Det är vetenskapligt sant.

Liv är i alla fall inte någon mystisk kraft, det är endast ett resultat av kemiska sammansättningar och i ett annat perspektiv, av orsakssamband. När de första levande organismerna på vår planet började växa så var det inte av en magisk kraft, det var inget "feelium" (som Hofstadter säger) som plötsligt intog materian och blev levande. Det var för att vissa ämnen kommit samman och reagerat med varandra. Det är inte mer magiskt än att en sten faller mot Jorden om jag släpper den från min hand. Det är inbyggt i fysikens lagar. Ta det och det ämnet, tillsätt den och den mängden energi och du har organisk materia. Öka komplexiteten en viss mängd och du kommer att framkalla mönster i de elektriska impulserna som bildar en självrefererande, rekursiv loop. I am a strange loop.

Jag känner innebörden av den kunskapen trots att jag inte kan leva efter den varje dag. Saker som dock påminner mig om detta är när jag, ute en sen höstkväll, ser något röra sig bland löven för att när jag går närmre, visa sig endast vara just det, mer löv. Då påminns jag om att jag endast är en varelse byggd för att upptäcka dolda hot. En påminnelse om att jag bara är en förökelsemaskin.

Åter igen känner jag mig också tvungen att försvara denna livsåskådning. Som att någon skulle säga "men gud, sådär kan du ju inte gå runt och tänka hela dagarna! Så deprimerande!"
Men förutom att jag självklart inte tänker så varje dag (för hela mitt jag bygger så djupt på att jag också tror att mitt jag är något eget, fritt från min kropp), så måste jag ändå påpeka att det verkligen inte har någon sådan effekt på mig. Varför skulle man ens komma med invändningen att verkligheten och sanningen skulle vara ett felaktigt sätt att se på livet? Det är som det är och vi är som vi är. Det finns ingen värdering i det ens. Jag själv blir dock lycklig av att känna mig upplyst av sådana kunskaper, vad det än är. Nu är det inte ens säkert att Hofstadter har den slutgiltiga sanningen i sin hand. Men det är svårt att värja sig mot den övergripande poängen. Hur som helst, jag har inget emot att bli påmind om att jag inte är en magisk varelse med gudomlig själ. Det motsäger allt sunt förnuft och jag älskar sådan kunskap som påminner mig om hur fel min vardagliga världsbild är. Jag trivs in i märgen med det.

Eufori

Tänk att verkligheten är så mycket mer än vad vi ser med våra sinnen. Tänk att luften framför dig inte alls är så tom som den framstår. Tänk att rummet du sitter i just nu är fullproppat med partiklar, ljudvågor, kosmisk strålning och alla möjliga frekvenser av ljus. Tänk att synligt ljus, radiovågor, mikrovågor uv-strålning osv allihop är variationer av samma fenomen. Radiovågor är samma sak som ljus fast av en våglängd vi inte kan uppfatta med våra ögon. Betänk att vikten du känner när du håller fjärrkontrollen i din hand är en effekt av Jordens ansamlade massa som kröker rum (rumtiden) och drar fjärrkontrollen mot Jordens centrum och att dina muskler kan motverka den kraften. Se Månen utanför ditt fönster och skifta ditt perspektiv från att se en platt, intetsägande skiva på himlen till att se ett stort stenklot på avstånd som roterar kring Jorden. Försök se platsen där människor landade på Månens yta.
Fundera på hela världen omkring dig som den verkligen är och inte som du ser eller upplever den. Våra sinnen uppfattar inte verkligheten som den verkligen är, inte ens i närheten. Och det organ som tolkar din omgivning är trots allt inkapslad och isolerad i totalt möker i ditt huvud och endast får sin information genom sekundära källor så som syn, känsel, hörsel. Som om vi vore inlåst i en låda med endast ett sugrör att se omvärlden igenom.

Vi har de sinnen vi har för att överleva, inte för att på ett objektivt sätt förnimma verkligheten. Det slår mig fortfarande hur oerhört främmande men ändå så djupt sant det är att människorna jag ser framför mig på väg till jobbet inte "egentligen" finns "där ute" utan endast är en bild i mitt huvud filmad av mina ögon och konstruerad i min hjärna... "This teetering bulb of dread and dream".

När jag för en stund släpper den intuitiva men felaktiga bilden jag normalt lever efter till vardags och ägnar allt detta en tanke så blir jag fortfarande så djupt, djupt förundrad, förvirrad, fullkomligt skräckslagen och lycklig på samma gång. Det får mig att känna mig stor och liten på samma gång. Ensam och sammanbunden. Ömtålig och odödlig. Obetydlig och magiskt unik.

Ah, det är fantastiskt!