Dujag

Jag skriver mest för skrivandets skull igen. För att upprätthålla någon form av kontinuitet. Som att pressa ur lite tankar ur tandkrämstuben som egentligen är jätteslut, men kanske går det att klämma ur ännu en sista tandborstningsstor klutt ur den innan man köper en ny. Det där med metaforer, det kan jag minsann!

Det finns en dikt som jag fick läsa i skolan någon gång. Antingen gymnasiet eller högstadiet, jag vet inte. Eller så drömde jag den. Hur som helst kan jag aldrig komma på vilken det är. Det är säkert en väldigt känd dikt, kan jag tänka mig. Hur som helst är temat för den människans isolation. Den ville visa att även om två människor alltid går åt samma håll, mot samma mål så är det alltid en ravin mellan dem.

Hur djupt du än känner en människa eller hur nära du än tror dig komma en människa så kan du aldrig veta exakt vad som försigår inuti dennes huvud. Detta är för mig både oerhört sorgligt och samtidigt oändligt fascinerande.
Vad jag menar är det att man aldrig kan veta hur det är att vara en annan människa. Inte enbart att man inte vet vad de tänker i detta nu. Att kunna läsa någons tankar skulle alltså inte hjälpa.

Jag tycker mycket om melankoli och vemod på många olika sätt och vad kan vara mer vemodigt än att se sig själv och alla människor som totalt isolerade inom sig själva? Samtidigt kan man trösta sig med att det just är detsamma för alla.
Men, tänker du, tänk ett gammalt par som levt med varandra i 40 år. De kan varandras tankebanor bättre än sina egna. Ja, så kan det nog vara. Man kan nog komma oerhört nära någon annan, men det handlar fortfarande om att observera, studera på avstånd. Som att se in genom ett frostat glas.

Ett återkommande tema inom kulturen är berättelser om hur två människor blir en. Hur de smälter ihop och delar sinne. Vad är väl det om inte en längtan till att förstå andra på ett mer omedelbart sätt? Eller en önskan att vara mindre existentiellt ensam? Oh, nu börjar de prententiösa termerna hagla! Nåväl.
Just sådana berättelser har jag faktiskt sällan tyckt särskilt mycket om. Jag tycker ändå inte att den idén är särskilt lockande. Men kanske är det för att de flesta sådana historier är ganska tragiska och ofta slutar olyckligt. Eller för att de ofta beskriver en relation där ena parten är onaturligt besatt av sin älskling osv.

På ett mer positivt plan är man också alltid fri i sin tanke. Ingen kan känna och veta vad du tänker och känner. Alltid fri. En plats dit du alltid kan dra dig undan. Dessutom betyder det att även den du känner allra bäst kan överraska dig med nya insikter och tankar. Isolationen är ändå rätt så nödvändig.

Tycker inte riktigt får ur mig varför hela denna grej är intressant till att börja med och jag börjar känna att det också är två olika saker jag är ute efter här. Det ena att inte veta hur det är att ha levt en annans liv och hur det format en person och det andra att inte veta hur en annan människa tänker och känner annat än genom sekundära källor så som ord, kroppspråk etc. Synnerligen besläktade, men inte detsamma.

Bara tänk! Alla de liv levda utan din vetskap. Tänk på alla de personer som känns mest främmande. De som verkar lite knäppa, tråkiga, fula, konstiga... De som känns mest overkliga för dig, de fortsätter leva även när de försvinner ur ditt synfält. De har sin egen historia och sitt eget liv med önskningar, drömmar och känslor och allt det andra. Ibland är det nog bra att påminna sig om det, trots att de kanske inte är människor som du vill umgås med.
När jag stöter på någon jag verkligen tycker är underlig eller frånvarande eller helt enkelt väldigt olik mig så brukar jag just försöka påminna mig om att den personen också blir kär och förälskad. Just den grejen. För den känslan känns mest naken, avskalad och sårbar. Människan in på sina bara ben eller något åt det hållet.

Detta är inget tema som jag brukar fundera särskilt mycket på. Men ändå dyker just tankarna på den där dikten upp ibland.

Det här, här

Jag har stött på fler än en person som uppgett att denne känner sig deprimerad över att fundera på rymden. En person går till och med så långt som att säga att denne helst låtsas om att världen tar slut vid himlen. Då har man alltså gått så långt att man aktivt kämpar mentalt för att stänga ute tanken på Universum. Det låter helt absurt i mina öron. Så absolut, fullkomligt främmande. Jag tänkte säga oförståeligt, men det är inte helt sant. Jag kan ändå förstå känslan till en viss del. Jag får också svindel av det, men jag gillar det. Det är lite som med skräckfilmer. Poängen är att bli skrämd, något som man vanligtvis helst vill undvika. Samma sak med bungyjumping eller fallskrämshoppning eller annan extremsport. Det är läskigt men somliga njuter av det ändå. Eller kanske på grund av att det är läskigt.

Hur som helst skulle jag ändå vilja önska att man inte så fullkomligen höll för ögonen eller satte på sig en enorm slokhatt som skymmer himlen för ögonen. Jag skulle vilja att också såg hur otroligt fascinerande Universum är.
Vore jag smartare och mer lagd åt det matematiska hållet hade jag kanske försökt bli forskare i ämnet eller på annat sätt komma ämnet närme istället för att vara observatör på avstånd. Men jag var inte den som vaknade en dag som sjuåring och bestämde sig för att bli astrofysiker. Jag njuter istället enormt av att höra och läsa entusiastiska kosmologer beskriva sina idéer och upptäckter som är så fullkomligt vardagsfrämliga. Man försöker besvara saker som är så oerhört ogreppbara på intuitiv nivå att man blir snurrig.

Jag tänker mig ett barn som säger "varför då?" till vad du än säger. Du måste gå i skolan varje dag. Varför då? För att lära dig saker. Varför då? För att klara dig i livet. Varför då? Tills detta resonemang kommer ner på cellnivå, atomnivå, subatomiska partiklar, strängar(?) osv... Eller bakåt i tiden till Big Bang och bortom det. Vad, vad, vad, varför, varför, varför?

Vi vet saker om vår närmsta krets i Universum som verkligen är så fantastiska att jag inte vet hur jag ska reagera. På något sätt känns det också som att ens reaktion borde vara den motsatta. Detta är inget speciellt, det är bara vår uppfattning av det, vårt perspektiv på det som gör det speciellt. Vi tror det är speciellt för vi har precis upptäckt det. Men faktumen har funnits där i miljarder år. Kanske oändligt länge.

Det finns ett par personer som länge jobbat på att nå ut med sin entusiasm för rymden, för Universum till de som inte är lika insatta. Det var så jag fastnade. De personerna är så väldigt, väldigt duktiga på det så jag känner att jag inte ens ska försöka själv.
Neil DeGrasse Tyson säger något så fantastiskt bra (på sitt underbara sätt) om vad man känner första gången man stöter på något som verkligen öppnar ens ögon på många sätt. Det är ännu ett klipp att återkomma till när jag behöver påminna mig om varför allt är så oerhört stort och fantastiskt. Vad jag framför allt fastnade för är "this makes me want to grab people in the street and say HAVE YOU HEARD THIS?!"

Det här med andra

Tror jag tidigare redan skrivit ett liknande inlägg. Nåväl...

Jag tänker ofta på hur det är att vara en annan människa. Vem som helst egentligen. Trots att man vet intellektuellt att alla människor varje dag går hem till sig med sina egna drömmar och sina egna känslor så måste jag ändå påminna mig konstant om det. Människor försvinner inte när de går runt hörnet. Jag försöker följa människor från deras synvinkel ibland. Jag börjar med att se mig själv utifrån personens perspektiv och sedan försöker jag följa med när personen lämnar mitt eget synfält. Jag försöker föreställa mig personens mål och riktning, vad personen ser och känner.

Vissa människor verkar så oerhört frånvända och avlägsna mig själv på många olika plan. Trots det eller kanske på grund av det så tänker jag ibland att även den typen av människor måste bli frustrerade, kära, kåta, önska, längta, vilja något. Vad tänker de när de kommer hem på kvällen? Vad formade personen till att bli på det sättet som jag tycker är konstigt eller annorlunda?

Ibland när jag ser bilder på en grupp människor som uppenbart är vänner så tänker jag först att jag inte känner dessa människor. I deras sällskap skulle jag troligen känna mig obekväm en lång, lång stund. Kanske skulle jag till och med känna mig väldigt avlägsen och utanför, beroende på vilken sorts människor de är. Säg att det är två personer. De två personerna kanske däremot är mycket nära vänner. De har sin egen lilla sfär där dem är bekväma och känner sig som hemma. En sfär där jag inte finns med. Det låter jättekonstigt att beskriva, för det är självklart att det är så. En överväldigande stor majoritet av Jordens befolkning delar den egenskapen. Men ibland får jag bara känslan av hur lika mig dessa människor egentligen måste vara. På en ren mänsklig nivå. Det finns inget som säger att jag INTE skulle kunna lära känna dessa människor och komma de nära. Åtminstone rent teoretiskt.
Jag tänker mig hur dessa människor träffats. Hur de levt sina liv så långt borta från mig men troligen ändå gått igenom så mycket liknande saker som jag gjort. Ändå är de så oerhört främmande för mig och i sin vänskap till varandra.

Det märks att jag inte riktigt tänkt igenom mina formuleringar för det här, men det är en massa saker jag kommer att tänka på när jag tänker på andra människor och deras liv.
Jag vet heller inte vart jag vill komma med detta, så det är kanske bäst att sluta nu.

Det okända åter igen

Att ägna tid åt att försöka förstå sin egen person är något jag gör mycket. Och jag har börjat förstå (ironiskt nog, tack vare denna process) att detta måste vara farligt nära narcissism...

Hur som helst, jag har åter igen lyckats hitta samband mellan karaktärsdrag, intressen och smak hos mig själv. Min senaste upptäckt är att min kärlek för brusande, skrapande musik med kryptiska sångröster eller mumlande röster måste höra ihop med mitt intresse för sådant som inte är förstått eller som inte går att förstå. "Inte går att förstå" låter ju ganska provocerande för, säg en vetenskapsman, men vad jag menar med det är t ex i fiktion. I fiktion kan det finnas saker som inte har något svar för att författaren valt att inte ge en förklaring.

Vad det gäller fiktion så anser jag oftast att man förstör det mesta genom att avslöja mysteriet. Religiösa människor förstår denna tanke mycket, mycket väl. Man ska inte försöka förstå Gud på allt för djupt plan för "God works in mysterious ways". Gud SKA man inte ens förstå. Man ska tro på sin gud utan bevis. Det är hela tanken. Där är det igen. Mysteriet. Mitt intresse för Gud som är okänd.

Alltså; musik som har uttrycket av att tillhöra en skrapande inspelning från okänd tid och plats med kryptiska röster gör det hela till ett mysterium som jag själv ksan fantisera om vad det kan vara. Lite som att läsa en bok. Det behöver inte ens betyda att jag faktiskt sitter och tänker "åh, tänk om detta var inspelat i en bunker på 40-talet" utan det är bara känslan. Kanske uppstår små, små bilder i bakhuvudet i gränsen mellan medvetet och omedvetet framkallat.
För det är det som gör det okända så intressant. Jag själv får fylla i. Jag själv får fantisera. Åter igen. Vad gör skräck läskigt? När monstret är avslöjat tappar skräcken sin udd. Vad får vetenskapsmän att forska? Vad gör en spänningsroman spännande? Att veta är förstås värdefullt och jag tänker inte snubbla in på varför det är värdefullt. Det är ingen som betvivlar i de flesta fall.
Men att inte veta vad som finns runt hörnet, det är också värdefullt. För nyfikenheten, för fantasin. Det bästa jag vet är romaner som hintar storslagna saker, men aldrig ger mig ett hundraprocentigt svar. Min egen fantsi fyller i alldeles utmärkt på egen hand. Ett bra exempel på hur man förstör mystiken är sista sidorna i sista boken om Harry Potter. Mer än så behöver jag kanske inte avslöja. Inte riktigt den typen av mystik jag oftast menar, men ändå ett bra exempel.

Relaterat är den högflygande astrofysiken. Det gäller saker som är för oss totalt okända. Bortom "allt kom ur Bing Bang" finns ännu mer okänt som för oss i vår omedelbara närvaro är tillsynes ovetbart. Mer mysterier.

The Machine God

Detta är ett utdrag ur novellen Ernest and the Machine God av Harlan Ellison från novellsamlingen Deathbird Stories.

No god is sane. How could it be? To be a Man is so much less taxing, and most men are mad. Consider the God. How much more deranged the Gods must be, merely to exist. There can be no doubt: consider the Universe and the patterns without reason upon which it is run. God is mad. The God of Music is mad. The timegod is punctual but he is mad. And the Machine God is mad. He has made the bomb and the pill and the missile and the acid and the electric chair and the laser and the embalming fluid and the thalidomide baby in his own image. For the lunatic the Gods are the best, the most highly treasured, the most zealously guarded. God is brutal, God is mad, God is vengeful. But all Gods revere innocence. The lamb, the child, the song. To steal these is to steal from the mad Gods...

Det var egentligen första avsnittet i boken som gjorde hela boken värd att läsa. Och jag vill bara skriva vidare på hans stycke men allt finns redan där. Finns inget mer att tillägga. Det är som att författaren verkligen ville skriva det där och struntade i vilken novell han satte in det i för någonstans skulle det in. Detta råkar vara typ den fjärde sista novellen i boken men stycket hade lätt kunnat avsluta och sammanfatta hela boken.

Telepatique

Det här med musik och vad vi läser ut av den. Vad vi letar efter när vi hör en låt för att avgöra om vi tycker den är bra eller dålig.
Jag har ofta behandlat temat musik i mitt huvud men jag tycks ha missat en ganska stor grej. Nämligen igenkänningsfaktorn. Att se sig själv eller sin omgivning i en text. I den mån jag lyssnar och har lyssnat på musik med sångtext så har det inte främst varit för att känna igen mig och de få låtar jag faktiskt funnit ett budskap som i någon mån passat in på mig så har det ändå inte riktigt fastnat i mig. Jag har snarare varit ute efter att hitta andra världar. En tacksam och vanlig jämförelse när man pratar musik är att se landskap. Och någonstans där ligger jag. Jag vill höra en berättelse. Inte i text, men i musik. Jag vill se saker. Inte alltid, men ofta.
När jag började tänka på detta så såg jag en tydlig skillnad. Musik som ett sätt att se och förstå sig själv och musik som upplevelsemedium. Det finns förstås olika tillfällen för båda typer (och säkert tusen andra) men just denna distinktion intresserade mig nu.
Jag kan påverkas enormt av en sorglig text som alla andra, men inte inte nödvändigtvis för att jag känner igen mig, utan för att jag ser det framför mig. Sätter in mig själv i berättelsen. Ser en film, bygger upp ett scenario. Samma sak med en låt jag tycker känns sorglig men som saknar text. Jag ser det framför mig ändå. Det behöver inte vara en uppenbart melankolisk melodi, vad jag hör i musiken tycks bero på andra saker. Jag kan bli oerhört vemodig över en glad melodi. Dock sällan vise versa.

Fick plötsligt känslan av att jag missat något väsentligt med musik i och med detta, men så är det förstås inte. Alla upplever det olika. Jag finner det jag letar efter, andra finner något annat.
Men jag undrar vad det säger om mig som person.

Ett politiskt inlägg

Ett ämne jag i vanliga fall inte behandlar. "Orättvisa". Jag känner redan hur pretentiöst det låter.

Ordet, till att börja med, låter bara så oerhört fel i mina öron. Inte för att begreppet väcker någon slags kommunistisk illska i mig utan för att ordet är så uttjatat och förstört att det låter som floskler och klyshor och allt vad det är.
Hur som helst, vad jag är ute efter är att inte alla mår bra i vår samlade civilisation. Reklamen om den nya TVn kan inte rikta sig till alla, eftersom inte alla ens har någostans att ställa den.

Jag vet inte i praktiken varför somliga hamnar på gatan. Jag har inte satt mig in i det ämnet för (och nu låter jag kall) det intresserar mig inte i vanliga fall. Det enda jag har gjort är att läsa hälften av boken "Hemlös" för ett par år sedan. En bok med samlade texter och dagböcker av hemlösa personer i Sverige. Dock är det uppenbart att människor utan hem, inkomst, säkerhet finns och finns överallt i alla länder som kan anses "rika". En åsikt är ju att det är somligas eget fel att det gått i botten men det kan självklart inte vara sant för alla om ens någon. Det finns massor av system för att se till så att folk inte hamnar där, men ändå sker det. Intentionen är att ingen ska hamna där men ändå sker det.
Rent intuitivt vill jag säga att med det samhällsskick vi valt; demokrati, blandekonomi så blir resultatet att inte alla kommer att må hundra procent bra. Inte alla kommer lyckas. Och somliga kommer misslyckas mer än andra likväl som att somliga lyckas mer än andra. Jag tror att det kanske kan vara så att för att täcka alla hål så skulle det krävas så många specialregler, undantagsregler och system att det inte skulle hålla. Som att man inte kan hjälpa alla på alla sätt utan att rubba vårt enormt komplexa system av friheter, skyldigheter, lagar och byrokrati.
Vi är som fast i utilitarismen; allt åt... så många som möjligt.
I teorin skulle vi kunna omfördela resurser för att lyfta upp alla människor som behöver till en acceptabel livsnivå. Det skulle inte ens vara särskilt betyngande ekonomiskt för samhället i stort (till och med i världen). De allra rikaste skulle kunna ( i ren vänster-anda ) dela med sig helt enkelt.

Men vore det rättvist? Vore det helt enkelt orättvist att hjälpa människor som inte lyckats genom att ta från de som har lyckats? Åter igen, det känns som att man rubbar något som är hela grunden till vad vi har nu. Tyvärr.

Så är det verkligen rätt då? Är det rätt system vi valt där inte alla alltid kan må bra och ha mat för dagen? Det finns förslag (bortom kommunism) för att lösa sådant men de förslagen (utan att varken beskriva vad jag menar eller värdera dess trovärdighet) är så enormt skilda från vad vi har idag att det mer eller mindre skulle krävas en global förändring/revolution.

Jag vill bara gråta för det faktum att det är omöjligt. I teorin skulle så många, många fler kunna må bra.

I någon bok någonstans läste jag om en teoretisk skala för civilisationers utveckling (snabb google: Kardashev scale). En typ-1-civilisation kan t ex fullkomligen utnyttja och utvinna all energi ur sin moderplanet. Jorden är alltså inte en typ-1-civilisation ännu.
Det spekulerades i vad vi skulle vara tvungna att göra för att uppnå det och senare eventuellt uppnå typ-2 (kunna utnyttja all energi ur en stjärna)...

Att ena hela Jordens befolkning och upphöra med krigföring vore nödvändigt.

Äntra

De flesta upplever någon slags övergång mellan barn till vuxen. Känslor trubbas av och mer långsiktiga insikter byggs upp. Somliga verkar dö totalt, andra placerar sina stora passioner i mindre och mindre fack som endast tas fram under noga utvalda tillfällen.
Antalet blogginlägg per år minskar och minskar. Jag får färre och färre tankar i huvudet som jag känner behov av att ventilera. Vart tar det vägen?
Jag tänker ibland att det beror på att jag är tvungen att fokusera på annat håll. På att överleva vardagen. Betala räkningar. Det blir mer mentala utgifter och färre inkomster så att säga. Att läsa böcker är ett sätt att sätta igång nya saker.

En sak jag tänker på när jag vid upprepade tillfällen tar in information av mer eller mindre kända tänkare är att jag ofta blir besviken tillslut. Det sker när en fullkomligt fantastisk formulering som verkligen kan öppna mina och andra ögon upprepas i ett annat tillfälle, månader eller år senare. Självklart är det riktat åt de som inte hörde det eller läste det första gången för att därmed nå ut till fler. Men för mig, som hört det flera gånger så låter det som att personen stagnerat. Fastnat. Inte utvecklats. Som att första gången det sades inte var så fantastiskt trots allt. Inte alls en spontan genialitet utan noga formulerat och anpassat till en föreläsning, en bok, en publik. Jag förstår samtidigt att ingen kan förnya sig konstant, i hela sitt liv. Man hittar sin nisch och på sin höjd förfinar formuleringarna.

Jag vill inte stagnera. Jag har något slags enormt krav på mig själv att alltid utvecklas och gå vidare.

Varför har jag ett så stort behov av att förmedla varför jag älskar vissa saker? Bättre än att hata kanske, men ändå. Ibland kan jag inte ens förmedla vad det är jag känner. Så jag står bara där och försöker vifta med händerna; "men se! Bara se! Ser du inte! Rymden! Den är där! Inte i böckerna eller på andra sidan Jorden utan DÄR! Här! Stjärnorna är inte målade för oss, det är enorma brinnande klot i tomheten!"
Jag tänker ibland att jag skulle vilja bli lärare. Att vara en sån som får andra att upptäcka det jag upptäckt. Likt de utsökt få som gjorde detsamma för mig.
O kära SO-lärare, du formade hela mitt nuvarande vuxna sinne och kärlek för allt som är fantastiskt!

Lys

Det finns inget mer banalt än uttrycket "vi lever i en X värld..." och alla varianter av den (värld/samhälle osv). Det är som ett försök att låta djup och inläst genom att ge sken av att ha analyserat världen, förstått den bakomliggande problematiken och sammanfattat det i ett ord eller mening. "Jaa, men vi lever ju i ett konsumtionsfixerat samhälle" *nicka tungt*. Men aldrig någonsin har jag hört orden sammanfatta någon som helst nytänkande slutsats som gett insikter till de som brydde sig och i de tidiga tonåren redan dragit slutsatsen själv.
Det känns okarakteristiskt av mig att överhuvudtaget ägna tid åt sådana här små petitesser men jag ryser varje gång jag hör det.

En påminnelse.

Som sagt i tidigare inlägg, ibland vill jag påminna mig om Jordens verkliga plats i Universum. En av de, för mig, mest tydliga faktum som man förstår rent intellektuellt men ändå inte förmår sig hålla kvar i bakhuvudet i sitt vardagliga liv. Därför finns det ett par klipp på youtube man kan titta på för att påminna sig. Här är de som jag brukar titta på.






Det finns ett par "storleksjämförelser" på youtube också. Där man ställer Jorden bredvid Solen, planeterna och vidare till de största stjärnor vi känner till idag. Det går inte att greppa hur liten Jorden är. Fullkomligt omöjligt.

Fiktiv faktion fiktion

Detta inlägg har legat bortglömt som utkast sen augusti 2009. Tyckte det var rätt intressant och det känns fortfarande aktuellt för mig. Fast lite redigerat då.

Jag har mina perioder av olika ämnen som intresserar eller fascinerar mig. Det finns en sak som jag mer och mer funderar på och som nu nog måste komma ut på något sätt.

Fiktion.
I synnerhet fiktion utan ambition att efterlikna verkligheten i minsta detalj. Det vill säga alla genrer som strävar efter någon form av overklighet. Förvisso skulle nog många författare motsäga sig antagandet att de vill skriva overkligt, för nog vill de allt spegla verkligheten, bara i andra ord än diskbänksrealism. Eller ja, det finns ju dem som bara vill ha åt overkligheten också förstås.
Men det är inte riktigt definitionen jag är ute efter utan sättet som fiktion formas och vad den består av. Var får man idén att skapa en karaktär i tätt åtsittande nylonbyxor och käp? Var kommer idén att låta en karaktär skjuta klot av oidentifierad energi ur händerna och varför godtar jag det som en trovärdig karaktär? Varför upphöjer man skjutvapen till magiska höjder och låter en karaktär utveckla en dans för att avfyra sina vapen på mest dansanta sätt möjligt och varför är det så underbart att se? Trots att jag rent intellektuellt vet att det inte funkar så. Att hela idén vore skrattretande i verkligheten.
Varför bygger man upp en hel värld med språk, med liv, regler, fysiska lagar?
Om "superhjältar" endast är symboler för det ouppnåeliga hur kan vi då identifera oss med dem? En idolbild med en stor symbol målad i luften bakom hjälten som står med armarna i kors med emblemet på bröstet. Det finns ingen värld där en sådan figur är det minsta verklig. Rent intellektuellt vet jag också att man inte kan sätta eld på saker med tanken, men varför accepterar jag det och anser det fullt trovärdigt i dess miljö i berättelsen?


Jag har upptäckt att när jag läser en bok så önskar jag alltid att den ska innehålla karaktärer och känslor som får mig att sucka tungt och kväva tårar i slutet. Samtidigt som jag säger mig avsky när man bygger upp sådana "billiga" tricks för att beröra mig istället för att skriva på ett sätt som rent intellektuellt berör mig. Vilket är något som jag av någon anledning har bestämt mig för är mer "värt" och svårare att berätta. En tendens till hyckleri där kanske? Helst ska det förstås innehålla både och, men alla fall. En annan sak jag önskar att undvika är böcker som behandlar extrema kontraster av ondska och godhet. En berättelse med karaktärer som är svårgreppade i den moraliska skalan är genast mer stimulerande. Oförutsägbarhet är stimulerande (det fastställde till och med forskare som undersökte hur musik påverkar oss! Togs upp i radioprogrammet Ström i p2). En karaktär som man både kan gråta för och svära åt, helst samtidigt, i någon förvirrad tveksamhet om vilket som är rätt, det är en bra karaktär (om vi nu ska tala extremer för alla karaktärer kan förstås inte vara sådana).

När en författare skapar en karaktär, vilken det än är, så kan den vara på vilket sätt som helst. Många gör förstås avbilder av personer de känner i verkligheten. Men skillnaden är att de tar bort drag som är oönskade och sätter dit andra som förstärker vad författaren vill ska känneteckna karaktären. Det blir en artificiell sammansättning. Hur kan det artificiella vara så intressant?
Självklart måste man beakta det kritiska ögat och ge sin karaktär mänskliga imperfektioner. Även en ond karaktär måste ha drag av godhet eller komplexitet, annars genomskådar vi karaktären som artificell och därmed icke trovärdig. Därmed dör också illusionen.

Sans

Så tillbaka till samma ämne som förra inlägget. Och nu börjar jag upprepa mig känner jag. Men kanske är det inget fel i det.

Vad är det att vara jag, alltså. Egentligen finns ju inget jag att prata om.
En sak jag ofta slås av är det faktum att vi inte är annat än en samling kemikalier. Att vårt medvetande, vår falska tro av att vi äger oss själva, bara är ett resultat av en kolossal mängd premisser/orsaker. Varje handling drivs av instinkter och inbygda genetiska önskningar som helt och hållet framkommit av oundviklig evolution.

Evolution beskrivs ofta som en aktiv handling. Något som nästan låter som ett kollektivt medvetande som för arter framåt i någon slags underlig riktning. Men så är ju ändå inte fallet. Det är bara en mekanism likt orsak och verkan eller aritmetik. Säg att du två asteroider åker mot varandra i rymden. En jättestor och en liten. Vilken kommer krossa den andra? Den stora kommer ta mycket liten skada och den lilla kommer krossas totalt. Varför då? Jo för att den stora har större massa. Punkt slut. Ingen skulle ifrågasätta detta eller tycka det var konstigt. Men det är precis samma sak med evolutionen. Faktum är att kosmologer gärna pratar om evolution på en nivå av Universum.
Åtminstone jag själv har ibland känt mig lurad att se evolutionen som någon slags organisk funktion som på något sätt är inbyggt i generna. Även om kanske ingen någonsin sagt det så är det något jag ändå tänkt mig, eller inte tänkt mig utan mer haft känslan av.

Nej, tillbaka till min ursprungliga poäng. Mitt jag är bara ett resultat av tidigare skeenden, av minnen och av minnen av minnen som också kan formuleras som ett resultat av kemi i min hjärna. Detta blir oerhört påtagligt när man pratar om hjärnskador och droger.
Någon skadar sig svårt i huvudet vart efter personen inte längre är "sig själv". Kanske har personen blivit helt apatisk, tappat minnen som varit enormt viktiga för personen, kanske har personen blivit våldsammare, eller tvärt om, plötsligt en oerhört romantisk älskare. Om vitala delar av hjärnan är skadade kan de inte längre fungera som de ska och alla möjliga saker kan hända. Det finns inget fantastisk, magiskt "du" som är oföränderligt, oberoende hjärnan.
Samma sak med droger (och jag tänker kanske mest på hallucinogena sådana). Om du tillför en substans och rubbar hjärnans egen kemi kan plötsligt en helt annan värld uppträda för ditt "jag" och trots att du på något plan vet bättre, så har du ingen chans att värja dig mot intrycken.

Jag skriver inte detta som att det var en nyhet, men jag tycker bara att de flesta, trots att kunskapen kanske finns någonstans i huvudet, inte tycks känna av det. Mig inkluderad. Och självklart är också DET en mekanism i hjärnan. Att se sig själv som en klump molekyler skulle inte direkt främja arten. Forskare i ämnet berättar ju gladeligen om den fantastiska hjärnan hit och dit och nya upptäckter om hur vi fungerar. Men det talas alltid om hjärnan som ett yttre objekt, och i det läget, som om den inte ens var mänsklig eller som om den inte hade med människan, som äger hjärnan, att göra. Oerhört märkligt tycker jag.

En DEL av denna tankegång lever jag dagligen med. Och det är tanken att anledningen till att jag är den jag är kanske inte har så mycket med min egen vilja att göra. Jag ser ibland mina handlingar sekunden efter och kan ibland genast börja fundera på vad som kan ha orsakat ett sådant beteende. Ibland ser jag en möjlig orsak genast, ibland har jag ingen aning. Jag grubblar oftast inte länge över det, det bara kommer och går på ett ögonblick. Med vissa undantag förstås.

Vad mitt förra inlägg "Exit" handlade om var frågan om vad min natur är om man tar allt detta ovan omskrivet för givet och struntar i det och istället fokuserar på resultatet. Jag har en tendens att hoppa mellan tankegångar på det sättet beroende på... humör kanske.

Exit

Ibland får jag lust att häva ur mig en mängd saker i skrift. Jag kan inte riktigt beskriva vad men kanske är det just sånt som jag ofta skrev om här på bloggen förut. Men ibland tror jag nästan också att det är ett behov bara av att skriva. Jag verkar bara ha tappat uppslag till bloginlägg eller andra skriverier.
Denna text är alla fall ett resultat av denna önskan. Jag skrev detta på ett papper i sängen innan jag släckte lampan igår.
Mitt problem är att så fort jag försöker skriva något så kommer endast tröttsamma upprepningar. Samma gamla vanliga. Vanliga mänskliga tankar och sinnliga krämpor. Jag vill skriva intressant och någorlunda originellt även när jag bara vill skriva av mig. En bisarr inställning.

Någonstans försöker jag greppa vad det är att vara mig själv. Att vara människa. Det är för mig just för tillfället den intressantaste frågan. En klassiker förstås, därav min velande inledning. Men en sak jag ofta tänker är att alla människor tänker på detta och har gjort det i alla tider. Trots det vet vi ändå inte. Vi vet inte ens den mekaniska/biologiska versionen av det. Vi vet delar men inte alla detaljer.
Dock är det inte riktigt det jag ändå är ute efter. Jag är inte ute efter en eller ett par definierande meningar som börjar "jag är" eller "en människa är", utan mer en förståelse utan förklaringar. Är det som Zen handlar om? Bara fick en association till det plötsligt.
Att A Priori förstå sin egen natur. Om inte riktigt hela mänskligheten så bara mig själv som individ.

Andra platser

Det är ofta jag tänker att jag önskar jag vore född i en annan tid. Inte just i de termerna, men det är precis det jag menar. Jag är inte "missnöjd" med min nuvarande "tidsålder", utan mer att jag önskar att jag hade en tidsmaskin, kan man nog säga.
Jag vill se både framåt i tiden och bakåt. Som alltid så är jag inte ensam om en sådan önskan, det önskan har nog i princip alla. Troligen har nog alla alltid känt så, oavsätt tidsålder. Vad jag kom på nu var vad man egentligen är ute efter. Eller rättare sagt, vad jag är ute efter. Jag vill se kontrasten. Jag vill ju se hur det är idag och sen, med ett kliv, se hur det är om 50-100 år framåt i tiden. Eller tre tusen år tillbaka. Jag skulle ju inte vilja växa upp och leva för tre tusen år sedan, för då skulle ju min önskan vara densamma. Vad jag vill se är ju hur saker har förändrats.

Åh, vad jag önskar jag kunde se antiken. Åh, vad jag önskar jag kunde se en dystopisk, framtid. Åh, vad jag alltid önskar att jag var någon annanstans. Det har alltid varit ett av mina största problem.

jagjag

Just nu läser jag denna bok:


Gödel, Escher, Bach
av Douglas R. Hofstadter

Det var en bok jag köpte för några månader sedan helt spontant vid beställning av andra böcker. Jag tyckte att texten som beskrev boken lät intressant så jag tänkte "okej, den också då...". Jag var inte beredd på att boken var enorm på alla tänkbara sätt. Efter att äntligen tagit mig igenom förordet och börjat på introduktionen så har jag förstått att den ska handla om Jagets uppkomst ur livlös materia. När, var, hur, blir död materia till en självmedveten varelse. Eftersom jag inte kommit så långt så har jag ingen som helst aning om hur författaren tänker förklara detta, annat än att matematikern Gödel, konstnären Escher och musikern Bachs olika livsverk kommer att vävas in i texten som hjälpmedel för att förklara och ge exempel på vad författaren menar.

Om jag orkar läsa den, det vill säga. Den är för stor och tung att ta med på tunnelbanan, så läsningen består i kanske 20 minuter före läggdags per dag.

Jagets/själens/tankens uppkomst är en typisk fråga för mig som jag tidigare inte intresserat mig för på någon djupare nivå. Den frågan tillsammans med livets uppkomst. Det är sådant som, när man ställer sig frågan, jag tänker "ja... det är underligt", och sen inte tänker mer på det. Det känns som en medelfråga. Kosmos uppkomst på ena sidan och kanske beteendevetenskap på den andra. Alltså på ena sidan alltings uppkomst och på andra sidan studiet av mänskligt beteende, där man helt och hållet hoppar över varför det ens finns människor att studera.

Med min fascination för Universums uppkomst så har jag även hittat frågan hur liv uppstår och med det har jag också hittat ämnet om hur intelligent, självmedvetande liv uppstått. Eller åtminstone så fick jag upp ögonen för en bok som innehåll något sådant som jag automatiskt såg som något intressant.
Så nu har jag försått det intressanta i även dessa ämnen som jag tidigare mest ryckt på axlarna åt.

Det var en annan sak jag tänkte på i samband med detta. Just tankar och hjärnan är ju av människan fortfarande en aningen outforskade. Eller åtminstone inte fullkomligt förstådda. Vårt självaste Jag, det absolut mest självklara för oss själva, är det vi nästan förstår minst av i vår omgivning.
Jag är dock rädd att det mysteriet också bara är en tidsfråga innan vi löst. Och med den formuleringen menar jag att, som jag nämt tidigare, själva mysteriet i att inte veta är väldigt fantasieggande. Drömmar blir så mycket mer mytiska tex.
Något som verkligen intresserar mig är hur hjärnan och Jaget tycks så obehagligt separerade. Jag vet ju att detta enbart är en illusion, men det är just det som är del av poängen. Man är totalt underordnad hjärnan. Ta drömmar eller hallucinogena droger. Hjärnan visar dig saker som inte finns eller förvränger verkligheten på helt bisarra sätt. Allt du kan göra är att luta dig tillbaka och vänta tills hjärnan känner sig klar eller i någon mån försöka analysera och plocka ut det som fortfarande är del av verkligheten.

Business as usual

En mycket fascinerande sak med att läsa om rymden och hur universum fungerar är att det egentligen inte är något som är främmande eller långt borta. Det kan vara långt borta förstås, beroende på hur man vill definiera det. Men jag vill se det som att allt jag behöver göra är att titta ut genom fönstret och eventuellt snegla uppåt så ser jag allt det där som pratas om i böckerna. Eller, om man vill vara sån, så räcker det med att öppna ögonen, eller hålla upp handen framför sig.
I en vardaglig tankegång så är Jorden oftast en stabil, oföränderlig punkt och himlen är ett täcke över världen. Det handlar bara om att skifta tankesätt för att verkligen sätta sig in i att Jorden inte på några sätt är skild från universum och Jordens form som planet inte på några sätt är garanterad.
Det är lätt att låta prentatiös, men så mycket av detta handlar, för mig, om att bara förändra ett tankesätt eller ett perspektiv, om bara för några minuter per dag.

"We are a way for the cosmos to know itself."
- Carl Sagan