Tro utan tro

Något jag funderade tidigt på angående Gud var att om jag är en god människa hela mitt liv, borde inte även jag hamna i himlen trots att jag inte tror på Gud? Om det nu visade sig att jag haft fel på den punkten. Om jag inte har helt fel så skulle åtminstone katoliker hävda att ånej, visst skulle jag hamna i helvetet. Odöpta spädbarn hamnar ju i helvetet, så varför inte en fullvuxen människa som inte trott i hela sitt liv?
Men om det är sant, låter inte Gud ganska svartsjuk, småsint och orättvis? Är inte hela poängen med Bibeln att vi ska lära oss leva rätt och behandla våra medmänniskor väl? Det är åtminstone en stor del av det hela. Om jag lever lika bra eller till och med bättre än en troende kristen så borde väl även jag hamna i himlen? Hur kan man döma en människa till att brinna i helvetet för all framtid om den personen levt ett mycket gott liv. Givmild, vänlig, hjälpsam mot sina medmänniskor, fördomsfri, pålitlig, arbetsglad och alla andra dygder man kan hitta på.
Jag har visserligen sedan länge kommit fram till att den kristna guden inte finns. Punkt slut. Om en gud finns, är en helt annan sak. Men den kristna varianten är så full av hål och motsägelser att den inte är rimlig för fem öre. Kristendomen kan visserligen mycket väl vara baserad på en "sann" gud, men det är inte Yahwe eller vad eller vem denna entitet än är. Det kan mycket väl vara så att guden är småsint, svartsjuk och orättvis, men det skulle ingen kristen gå med på och det är isåfall inte den kristna guden (inte heller den muslimska eller judiska, för att klargöra).

Men om så är fallet så finns det gott om andra motsägelser som gör det hela ännu mer omöjligt. Men det tänker jag inte ta upp nu.

Förr funderade jag (kanske inte helt seriöst, men ändå) på om jag inte skulle ta och anamma en religion "bara för att". Jag kommer aldrig att tro på gud, jag känner inte att jag har den personen i mig. Frågan var helt enkelt om jag inte skulle ta till mig en religion mest för att känna hur det kändes, för att hitta en samhörighet, för att "ha något att göra" eller helt enkelt för att det kanske skulle ge mig något, vad det än kunde vara. Nu skulle inte det fungera för mig i praktiken, men varför kan inte religion vara så för fler? Jag har en vän som jag först trodde hade den inställningen men jag vågade aldrig riktigt fråga om det var så eller om tron var en bokstavlig sådan (bokstavlig i den bemärkelse att t ex Gud finns som en från människorna fristående entitet som t ex skapat världen).
Religion kommer inte försvinna från världen i första taget. Jag skulle vilja påstå att religion aldrig kommer att försvinna. Innan hela världen hunnit bli lika sekulariserad som Sverige så har vi antingen utplånat oss själva eller utvecklat nya typer av religioner. Och Sverige är långt ifrån 100% ateistiskt, trots att vi är en av de mest sekulariserade länderna i världen.
Så varför inte välja en religion? Jag har förmånen att växa upp utan en religiös indoktrinering och har därmed det val som ALLA borde ha. Religion borde vara likt rösträtten eller alkoholen. Alltså en åldersgräns innan man får utsättas för religiöst inflytande. Det är förstås omöjligt men alla fall.
Ett sådant val skulle jag ha mycket större respekt för än de som är hjärntvättade från födseln. De som säger "det har jag inte tänkt på" när de får de mest grundläggande svåra frågorna om sin egen religion.
Så varför välja en religion om man har sett dem från utsidan och ser att de är en sörja av manipulativa budskap och motsägelser? Om man inte känner att man vill tro utan att ifrågasätta, varför då välja en religion som just bygger på det?
Det finns många lägen där man bara är tvungen att acceptera saker som de är. Militären t ex. Jag ser ingen motsägelse i att en fritänkande människa väljer en religion och förhåller sig mer avslapptnat till den.
Personen ifråga skulle kunna utföra alla ritualer precis som vilken troende som helst. Inklusive bönen. Grejjen är den att religion kan ses från den som står utanför som en överenskommelse. Att Gud finns inom samfundet. Gud är sann för "oss". "Sedan vad ni känner spelar ingen roll." Att Gud inte nödvändigtvis behöver vara en entitet fri från människan. Men så är det aldrig för de troende. De tror på fullaste allvar. De som tänker sig religion på det sättet. Som en överenskommelse, som ett eget språk, ser också gärna bönen som en makt att förändra sig själv, inte som ett rop på hjälp av en gudomlig varelse. Man sätter sig ner före en prövning och ber att det ska gå bra och sedan går man ut och gör vad man ska göra så bäst man kan med bönen som en kraftsamling. Religionen kan ju som känt ge människor hopp och vilja att klara sig igenom en svår period bättre än en icke troende. Just därför att de har uppfattningen att världen är större än vad den ser ut.
Men om människan inte tror, innerst inne, kan då religionen ha den positiva kraften ändå? Nej, troligen inte. Om man inte faktiskt tror att man får hjälp av en högre makt, eller att det faktiskt finns en kraft att samla på sig genom att vara god i gudens namn, varför skulle man då känna sig (placebo-effekt eller ej) styrkt av den tron? Det vore trevligt om det var så dock.