Flera

När jag var liten, faktiskt riktigt liten, funderade jag över vad som hände när man dör och när man föds. Jag tänkte mig att mitt "jag" ("själen", fast jag hade inte det ordet ännu) kanske, (för det var ju bara en gissning en idé), bytte kropp. "Tog kontroll" över en ny kropp var termerna jag använde, om jag inte minns fel. Jag tänkte mig att jag/vi kunde bli en tjej eller en kille i nästa liv oavsätt vad vi var i vårt nuvarande liv.
Jag vet inte idag om jag var påverkad av något eller om tanken kom rent av sig själv men idag så skulle jag vilja påstå att det var en egen tanke på den tiden. Frågan är då; är detta en barnslig tanke som de flesta sedan växer ifrån eller är det rent av en naturlig tanke som tycks komma som från ingenstans? Kanske är det något medfött att känna, att ha den tanken. Betyder det då att det kanske ligger något i det eller betyder det bara ja, ingenting? Vill man tro Richard Dawkins är eller kan religion vara en medfödd mekanism som vuxit fram som antingen en aktiv del av vår evolution eller som en biverkan av vår avancerade hjärna. För om nu evolutionen endast låter de starkaste individerna överleva och därmed lämnar allt överflödigt bakom sig så måste ju religion ha eller ha haft betydelse för vår överlevnad.
Det var inte så att jag trodde på reinkarnation. Det var bara en tanke.

Jag har flera olika typer av tankar och jag tar för givet att det är detsamma för alla andra. En sorts tanke har jag som återkommer. Det är en fråga, följt av ett uppenbart svar på en fråga jag redan besvarat tusen gånger innan, följt av ytterligare ett "varför" följt av ett "svaret har ingen betydelse". Bara för det kommer jag inte på något exempel, men det är som en tanke-formula. Alltid samma format.
Det är som om jag måste kolla om svaret är det samma på nytt. Eller, mer pessimistiskt så har jag inget bättre att fundera över.

Jag blir på något sätt alltid chockad när jag upptäcker att människor runt omkring mig faktiskt är mänskliga. Som när jag råkade höra en arbetskamrat på sommarjobbet prata med någon på sin privata mobil och säga: "Jag är trettio år nu. Har jag hamnat i den fasen i livet där det enda jag har att se fram emot är min nästa semester?". Visst, det är ett vanligt problem och inget nytt. Folk är rädda för att fastna i det döda vardagslivet men jag har aldrig hört det yttras på ett sådant öppet sätt förut. Alla vardagliga frustrationer uttryckta i en mening. Det alla både önskar och fruktar. Trettio år, tryggt jobb, flickvän, en vecka i Grekland på semstern. Men sen då?
På något sätt känns det därför tryggare för mig att ha ett kreativt yrkesval. Du utför inte bara någon annans jobb utan även ditt eget. Plus att jobbet går att utföra i vilken världsdel som helst.
Om det nu vill sig väl och jag någonsin tar mig in i branchen.