Namn Mnan

Jag gillar namn. Jag gillar att hitta på namn. Min kusin fick nyligen barn och de döpte honom till Theodor. Föga uppseendeväckande och dessutom mesigt faktiskt. Självklart blir det då heller aldrig Theodor, det blir alltid Theo. Att vi gillar eller ogillar namn måste ju oundvikligen ha att göra med vad eller vem vi förknippar med namnet. Vilka sorts associationer det väcker. Det måste åtminstone vara en stor del av det hela. Jag tror att någon mesig karaktär i någon barnbok hette Theodor och därmed ogillar jag namnet trots att jag inte ens minns varifrån jag fått den föreställningen. Eller så ligger det något i hur man uttalar namnet. Theodor uttalat på engelska är lika fult.
Ett vanligt namn jag tycker mycket om är Elin. Kanske för att en av mina första vänner på dagis hette Elin. Kanske för att det väcker några slags associationer till stjärnor eller något slags glimmande material. Det låter som att man slår mot en liten triangel på något sätt. Jag kan inte riktigt sätta ord på vad det är jag hör. Ett annat favoritnamn är Veronika. Det låter kungligt på något sätt. Liksom upphöjt.
Jag ogillar mitt eget namn. Varför vet jag inte. Jag har ingen eller inget att relatera det till utan enbart mig själv. Betyder det att jag ogillar mig själv eller har det med något annat att göra? Jag tycker mitt namn låter tjockt. Det låter grötigt i munnen. Barnsligt.

Namn har ju ofta någon magisk betydelse i fantastyberättelser. Tanken att man får makt över personen genom att känna hennes namn är ganska vanlig. Det är inget jag själv brukar spela på, men det är ändå intressant. Varför berättar jag inte här i bloggen vad jag heter? Inte ens mitt förnamn? Det är också lite underligt och intressant.

Den enda anledningen till att jag någonsin, någonsin skulle vilja ha barn skulle vara för att jag då skulle få namnge barnet. Jag tänker ofta på vad jag skulle ge ett barn för namn. En sak är ju alla fall säker och det är att jag aldrig i livet skulle döpa mitt barn till Theodor.

När jag försöker hitta på nya namn brukar jag gå in på en sida som listar namn och kort om dess ursprung och betydelse http://www.behindthename.com/usage.php . Jag gillar slaviska namn och fornnordiska namn. När jag hittat ett namn jag tycker låter intressant brukar jag läsa det snabbt utan att försöka uttala det korret. Det uttal jag får blir mitt nya namn. Ibland brukar jag mer medvetet flytta om bokstäver och bilda någon slags variant av namnet istället. Eventuellt läsa det snabbt igen och förvränga det ytterligare.
Sen har vi förstås de mytologiska namnen. Egyptiska, grekiska, och fornnordiska är nog favoriterna. I synnerhet grekiska förstås. Självklart måste en stor del av det bero på vad jag ser bakom namnen. Fantastiska varelser ur fantasiberättelser från flera tusen år sedan. Vad är inte magiskt och häftigt med det liksom? What's not to love?
T ex de grekiska: Briareos, Phobetor, Phantasos, Hecatonchires, Kronus, Echo, Hephaistos, Thanatos.
Egyptiska: Sekhmet, Set, Osiris, Ptah, Thot,
Nordiska: Baldur, Mimir, Vidar, Sleipnir, Yggdrasil
Men jag skulle nog inte döpa mitt barn till något av detta trots allt. Det är för extravagant och funkar inte så bra i verkligheten skulle jag tro. En riktig människa behöver ett snabbt, smidigt och internationellt fungerande namn. Något som min mor visserligen tänkte på när hon gav mig mitt namn. Bara det att jag inte håller med om hur det låter.
Det svåra är att många namn låter fantastiska med ett visst uttal, men med ett annat fullkomligt löjligt. Ta t ex sjömonstret i Bibeln, Leviathan. Det låter rätt fantastiskt på engelska (med betoningen på i:et och med th som i the), men på svenska låter det pyttigt och löjligt. Lite som ordet "braxen".
Några av mina egna extravaganta påhittade namn är Bamakur, Birea, Hessr, Jonr, Eijkir, Soana,