Lidl

I hela den västerländska idé-världen och samlade mentalitet så gäller det att man ska vara en god människa. God i motsats till ond. Att ge pengar till fattiga är gott. Att göra någon en tjänst utan krav på belöning är gott. Vi ska inte döda, inte stjäla, inte medvetet skada osv. Att gott är att föredra över ont känns naturligt, men det är inte det enda valet.

Den regerande och mest inflytelserika religionen de senaste tusen åren i väst har förstås också bidragit till att vi tror att detta är det ebda val vi har att göra. Det enda vi har att sträva mot. Det vill säga, att vara en god människa i motsats till ond.
Vad som verkligen kom som en överraskning i Bhagavad-Gita, den hinduiska "heliga" skriften, var att varken godhet eller ondhet är att föredra, utan att målet är att ställa sig över både godhet och ondhet.
Det som står i Bhagavad-Gita är egentligen inget nytt för den som läst religionskunskap på gymnasiet, men det är alltså denna bok, denna del av en bok, som faktiskt är källan till hinduismen och i viss mån buddhismen. Inte allt är känt för mig sedan innan heller. Aldrig har jag riktigt funderat på skillnaderna mellan västerländsk religion och asiatisk. Som sagt har jag mer varit inne på att förstå begreppet "gud" och om det finns möjlighet för ett sådant väsen att existera överhuvudtaget.

Krishna beskriver för Arjuna vad en människa bör sträva efter för att nå det absoluta målet; Nirvana. Det är inte absolut underkastelse av gud (eller om Vishus alla avatarer ska räknas som egna individer: gudarna) som gäller. Det är inte heller att följa några uppstakade regler likt de tio budorden. Det är att ställa sig över det goda, det onda, sin egen kropp och allt sinnligt.
Det intressantaste av allt är nog att det som vi, idag, i Sverige, oftast räknar som mycket positiva ord och handlingar i Bhagavad-Gita beskrivs som synd och som icke önskvärt.
"Passion" beskrivs nästan som den yttersta synden. Att vara passionerad är ju synnerligen ett trevligt ord i svenskan. Att ha passion för sitt yrke är önskvärt, en politiker vill gärna beskriva sig som passionerad och en person med passion för något är ofta beundrasvärd och ibland värd att avundas för sitt engagemang eller kärlek till vad det nu än är. Passionen leder till galenskap och irrationellt beteende. En besatthet av tingen, av det kroppsliga, av det sinneliga.
När jag tänker efter så är det egentligen det den vanliga "anti-materialistiska" tanken. "Man ska inte sätta så stort värde vid tingen..." och idealistiska vänsterpartister... Men det känns mer som en reaktion mot kommersialismen idag och inte något som folk fått från en urgammal idé i en tusenårig religion. På samma sätt som Rommantiken var en reaktion mot Naturalismen.
Dock menar Krishna i Bhagavad-Gita att även det kroppsliga är lika materialistiskt. Att då, som glad västerlänning istället för att köpa en ny TV, väljer att vandra i skogen en helg är minst lika materialistiskt och i grund och botten ytterst sinneligt och därmed syndigt. Du skall icke söka frid någon annanstans än i ditt eget inre verkar vara det slutgiltiga budskapet.
"Whence shall he hope for happiness?
The mind"
Nu har jag visserligen inte läst klart boken än, så kanske kommer detta snart också. Men utöver detta är det också intressant att Krishna inte sätter gudadyrkan först på listan över vad som är önskvärt i en människa. Krishna har inte nämnt det överhuvudtaget än så länge. Guden, gudarna tycks inte vara så jätteskilda från människan. Krishnu säger, "du minns inte dina reinkarnationer men jag minns mina". Alla har vi en odödlig själ men endast gudarna minns alla sina liv.

Hur kommer det sig att människan, trots att vi är så lika, uppfunnit två så kollosalt skilda idéer?
I den västerländska religionen är evigt liv belöningen. I den asiatiska är det den eviga döden eller friden som är målet. Att söka evigt liv känns mer naturligt ändå. Livets största uppgift är att leva. Så om vi får löftet om evigt liv bara vi lever gott och tror på gud så varför inte?
Svårare, känns det som, borde det vara att övertyga människor om att livet är ett lidande. Att ett varmt bad när man är kall är del av detta lidande. Att vara hungrig och sedan få äta sig proppmätt är ett lidande. Sedan är det väl diskutabelt om hinduismen verkligen är en missionerane religion. Snarare inte. Det är upp till var och en om man vill ta till sig idéerna och sträva efter sin egen inre frid eller om man vill frossa i mat och jordliga ting.

Fast om man inte inser eller känner själv att man lider utan njuter i fulla drag av sin "passion", varför då fullkomligen ändra riktning och se sitt liv som en evig synd? Det går bara inte ihop.
Men det är då det lustiga kommer..."livet är hårt" är inte precis en främmande fras för de flesta. Att livet är en berg-och-dalbana är heller inget nytt. Tyder det ändå inte på ett sorts lidande? Är det inte något som vi tycks säga varje dag?