Bok speglat

Det har var ett gammalt inlägg som jag aldrig skrev klart, så därför refererar jag till bokmässan som sedan länge är över för i år.

På bokmässan i Göteborg diskuteras varför vi läser. Vad som ska vara så bra med att läsa. Varför vi tycker det är så viktigt att alla läser böcker. Svaren är som vanligt de, ej bevisade, anledningarna som i grunden tycks vilja säga "vi blir bättre människor av att läsa fin-litteratur". Det har förstås även diskuterats varför denna dogm inte ifrågasätts djupare. Jag vet inte hur pass intressant jag tycker allt det där är. Men självklart funderar jag ju över varför jag läser och varför jag tycker det är viktigt för mig själv att läsa. Jag skiter i om alla andra läser eller inte.
Det finns ju också ärketypen som läser för att det är status att läsa. Läser för att framstå som djup och lärd bland sina medmänniskor. Jag stämmer nog in litegrann på det. Jag tycker om att visa vad jag läser och jag tycker om att bygga min samling i bokhyllan. Kanske för att jag själv vill ha dem, men säkerligen också för att visa andra. Som för att säga "det här är samlingen av min person". Och lite så är det nog.
Det är inte svårt att argumentera för vad som är intressant i böcker eller rättare sagt i text, om man ställer texten i jämförelse med filmen och datorspelet i kategorin "media för underhållande tidsfördriv". Det finns saker i den visuella median som inte låter sig göras i text, men jag undrar om inte det motsatta förhållandet oftare är sant.
I en film eller ett spel måste allting ha en färg som går att visa för det mänskliga ögat. I en text kan vi beskriva saker och ting som fullkomligt ogreppbara. Vi kan skriva en lång lista på hur detta ting förekommer i berättelsen utan att någonsin säga något i stil med "det är en svart, fyrkantig låda". Men i en film, om detta föremål ska synas i berättelsen för betraktaren, måste vi ge det en form. Ibland är det så pass omöjligt att t ex en filmatisering inte tillåts göra för att det helt enkelt inte går. T ex kan vi inte filma ett "tomt intet". För det brukar bli antingen ett svart eller ett vitt rum (tänk filmen Matrix innan de laddat ett program). Men säg att företeelsen i boken beskrivs som ett "tomt intet" och inte "ett vitt, tomt, tomrum". Tomma intet har ingen färg. Hur filmarna man något som inte har en färg? Det måste konkretiseras och därmed går lite av informationen som finns i texten förlorad.
Det är nog mycket det som lockar mig och det är mycket det jag försökt använda mig av när jag försökt skriva själv. Att beskriva omöjliga ting är kanske uttjatat, men jag tycker om det. Det fick mig plötsligt att tänka på Kant. Hur han tänkte sig att vi inte upplever tingen som de är utan bara sinnesdatan av dem. Förlåt filosofikännare, det var säkert helt fel beskrivet. Men poängen är alla fall tanken, idén att vi inte upplever något som inte i sig har en källa. Ingen sinnesdata utan ett ting som avger en smak, en doft, en känsla, ett ljud, en smak. Därför blir beskrivandet av något obeskrivbart en egentligen meningslös syssla. Men det är nog också det som gör det intressant.
Jag köpte förövrigt boken Religion inom blotta förnuftets gränser av Kant. Men jag orkade inte ens igenom första kapitlet. Jag måste nog ha min hjärna synkad till filosofi en längre tid i förväg innan jag ens kan försöka mig på sådana verk.

Så varför beskriva det omöjliga? Därför att det igen, för mig, ger en upplevelse av något mystiskt. Frågan utan svar. Frågan utan möjligheten att någonsin hitta ett svar för att det inte existerar ett svar. Denna eviga mystik jag verkar söka i min eskapism.