Gaskollaps

Under en lång period tyckte jag inte om det svenska språket på många sätt. Så fort man skulle prata om något allvarligt eller försökte beskriva känslor så blev det så oerhört fult och krystat och löjligt. Lite som många verkar ha svårt att ta norrmän på allvar för att de låter som någon komisk, glad figur på TV. Jag har alltid tyckt att svenskan är bra som vardagsspråk. Flexibelt och lätt att modifiera sådär i farten. Nog för att det låter lite högtravande då jag inte direkt har mycket att jämföra med, men det är kanske samma sak som med patriotism. Folk älskar sitt land bara för att det är deras land, inte för att de vägt för och nackdelar och kommit fram till en slutsats att "ja, detta är världens bästa land". Jag är brutalt opatriotisk för övrigt.
På senare tid känns det som att jag hittat något slags intresse för svenskan trots allt. Det där med känslor och allvar och sådant känns fortfarande som att det sitter kvar. Det är ofta jag inte tycker att jag hittar passande ord eller uttryck som inte låter oerhört film-klyshiga.
Svenskan har för övrigt extremt dåliga svordommar.
Hur som helst, jag har börjar tycka att engelskans uttal för utländska namn eller utländska låneord förstör deras "klang".
Det är just det där med de enstaka orden som jag börjat gilla. Som "kollaps". Jag vet inte varför jag fastnade för det ordet eller varför Gaskollaps plötsligt lät väldigt tilltalande. Kombinationen av två ord till ett nytt som grammatiskt fungerar, men som inte riktigt existerar som begrepp är lite som att skriva en historia. Vad är en eller ett gaskollaps? Kan gas kollapsa? Det blir lite som fantasigrej där man får gissa lite vad som kan menas. Jag vet inte, gas kanske kan kollapsa på något sätt. Eller så blir det som jag beskrivit förut, ett mysterium. Ett ord som går att uttala men inte har någon betydelse. Eller ett ord som har en betydelse fast inte en betydelse som går att konkretisera. Sådant gillar jag.
Men sen är det ju som vanligt frågan vad det är som gör ett ord trevligare att föreställa sig eller uttala än ett annat. Kan man tycka om ord utan att veta vad de betyder enbart för dess estetiska karaktär? Det kan man nog.
Hur som helst, jag har börjat fatta tycka för ord. Mest slumpmässiga ord sådär. För jag läser ytterst lite på svenska. Vilket också känns lite löjligt. Som någon slags ungdomsrevolt, att "jag är minsann så cool så jag läser på engelska". Men den litteratur jag är intresserad av är ofta antingen inte översatt, eller så är ursprungsspråket engelska, och då vill jag förstås inte läsa en översättning. Översättningar förstör ju alltid oundvikligen på något sätt.

Nu blev jag plötsligt väldigt trött och "stirrig" och tappade tråden. Adjö.