Yume

Det finns ett "litterärt tema", skulle man kunna kalla det, som intresserar mig en del. Nämligen när personer försvinner, glömmer bort sig, tappar bort sig i sin egen fantasi. Berättelser där karaktärer går in i en dröm- eller fantasivärld och fastnar ovetande i denna värld.
Flera filmer och böcker har behandlat det tema. Just nu kan jag inte riktigt komma på något konkret exempel som verkligen beskriver vad jag menar, men ta t ex Matrix-filmerna. Visserligen har människorna i Matrix-världen aldrig varit medvetna om att det funnits en annan verklighet. Deras drömvärld är inte självförvållad, vilket jag är lite ute efter. Karaktären Cypher är förstås ett undantag, då han vill återinsätta sig i drömvärlden medvetet.
Ett annat, också kanske mindre bra exempel är kvadrologin Otherland av Tad Williams där världens rikaste människor har skapat en fullkomligt realistisk virituell värld som de planerar att överföra sina medvetande till för att göra sig själva odödliga i sin fantasivärld.
Jag har själv försökt skriva lite på samma grej. Jag skrev en gång en liten berättlese om en man som bygger sig en drömmaskin som kan framkalla konstgjorda drömmar när man använder den. Han blir så fäst vid sin maskin att han tappar uppfattningen om vad som är verklighet och därmed fastnar i sin maskin. En annan, möjligtvis lite relaterad berättelse jag skrev handlar om en drömförfattare som skriver drömmar åt andra människor.
Märks det att jag är smått fascinerad av drömmar? Jag hoppas jag inte verkar allt för besatt, för riktigt så illa är det inte. Tror jag... kanske.
Men vad är det som är så intressant med människor som tappar bort sig i sin egen fantasi och som är så missnöjda med verklighetens verklighet att de söker sig till overkliga alternativ-världar?
De exempel jag tagit upp är förstås inget som heller kan finnas i vår verklighet. Kanske finns det någonslags ironi där någonstans.
Jag råkar dock avsky rent verklighetstrogna berättleser i allmänhet. Klart det finns undantag (gott om dem), men om en historia utger sig för att bygga på ett mysterium, så vill jag också ha ett mysterium och inte, likt ScoobyDoo, komma fram till slutet och få ett "jaahaa, det var ju bara ett vitt lakan och lite rökmaskiner!" Sådana fall brukar bli riktiga besvikelser för mig. Likt filmen (som bygger på boken) Bridge to Terabithia. Två barn som fantiserar fram världen Terabithia. I filmen syns fantasierna förstås som 3D-grafik men i slutändan är det ändå bara just det, en fantasi. Igenom hela filmen väntar ajg på den plötsliga vändningen "ojdå, det var visst verkligt trots allt! Monstrena är riktiga, inte bara i fantasin!". Men det kommer aldrig och det stora klimax i slutet blir ett anti-klimax för mig. Men kanske var det det som var poängen. Man förväntar sig av en sådan berättelse att fantasin ska visa sig vara sann; likt Narnia eller Harry Potter.
Så vad sa jag nu? Vad var är det som är så intressant med att försvinna i självförvållade drömvärldar?
Det är nog en lite lockande tanke trots allt. Att försvinna in någon annanstans och inte komma tillbaka. Kanske rent av dö en för tidig död, men ovetande om hur pass för tidig den är.
Jag tänker mig nog dessa världar mer som drömmar än något annat, men i cyberpunken så är fenomenet mer vanligt. Virituella världar som inte kan skiljas från verkligheten. Tänk dig att du har ett par glasögon som försätter dig i en helt annan verklighet och upplevelsen är så perfekt och underbar att du blir beroende av den. Du har fortfarande kontroll över dig själv nog att äta och gå på toa i mellanåt, men all vaken tid ägnar du åt att sitta med glasögonen på dig.
Men samtidigt som tanken är lockande så vore en verklig sådan händelse lika tragisk som när en människa går ner sig helt i droger. Försvinner mentalt, kroppsligt och intellektuellt från världen. Allt cirkulerar kring att skaffa fram nästa fix. Helt klart relaterat. Fast den situationen är inte lockande på något plan.

Längre än så kommer jag inte idag, just nu.