Behagligt obehag

See, they return; ah, see the tentative
Movements, and the slow feet,
The trouble in the pace and the uncertain
Wavering!

See, they return, one, and by one,
With fear, as half-awakened;
As if the snow should hesitate
And murmur in the wind,
and half turn back;
These were the "Wing'd-with-Awe,"
Inviolable,

Detta läses upp av en mörk och klar manlig röst som förvrängd av en gammal radioinspelning. Det är en del av en dikt av Ezra Pound i låten They Return av Swayzak. Diktens orginaltitel är The Return och går i sin helhet som följer:

See, they return; ah, see the tentative
Movements, and the slow feet,
The trouble in the pace and the uncertain
Wavering!

See, they return, one, and by one,
With fear, as half-awakened;
As if the snow should hesitate
And murmur in the wind,
and half turn back;
These were the "Wing'd-with-Awe,"
Inviolable,

Gods of the wingéd shoe!
With them the silver hounds,
sniffing the trace of air!

Haie! Haie!
These were the swift to harry;
These the keen-scented;
These were the souls of blood.

Slow on the leash,
pallid the leash-men!

Delar av slutet av dikten kan också höras i låten, men mycket förvrängda så det är svårt att höra.
Jag hade ingen aning om var det kom ifrån först och det tog ett tag att leta rätt på källan på nätet.
Just biten,

"As if the snow should hesitate
And murmur in the wind,
and half turn back;"

har fastnat i mig så oerhört. Jag hör orden i huvudet jämt och har gjort i flera veckor nu. Jag är mycket för mystiska gubbröster i låtar (jag har gjort en playlist!) och det är nog säkert 70% rösten som gör att jag minns stycket så väl. Jag kan citera delen av dikten från låten utantill.
Så anledningen till att jag ens gör ett inlägg om stycket är för att den surrar i huvudet jämt. Jag är inte mycket för poesi i övrigt egentligen. Förutom när det just läses upp av bombastiska röster till elektronisk musik...skulle man kunna säga. Samma sak gäller låten Return Home av Children of the Bong. En lång och ganska tråkig låt som plötsligt, nära 6-minutersgränsen, avbryts av en röst som sjunger ut som från ett berg eller i en stor sal till många människor:

Here I say farewell, I return
to my house, in my dreams
I return to Patagonia where
the wind rattles the barns
and the ocean spatters ice.
I am nothing more than a poet: I love all of you,
I wander about the world I love;

Den heter Let the Rail Splitter Awake och är skriven av Pablo Neruda.
Det är ett mycket litet stycke ur en ganska lång dikt som jag inte ens hittat i sin helhet (bara utdrag). Samma sak här, rösten gör allt.
Det finns ytterligare en sådan här låt som jag har. Det är faktiskt en sampling från filmen Blade Runner och det upptäckte jag inte fören långt efter jag hört låten. När jag såg filmen för första gången så reagerade jag direkt när Roy Batty säger "deep thunder roll'd around their shores. Burning with the fires of Orc."
Det är egentligen en parafras av orginalet, men det blir kanske litet mycket att gå in på vad det är. Även den har jag letat upp i sin helhet och det visade sig vara en episk dikt av William Blake. Den finns i sin helhet på http://www.bibliomania.com/0/2/81/199/frameset.html. Två delar (längst ner till höger finns "next-knappen" för att gå vidare...lätt att missa kanske).

Vad är det egentligen med mystiska textrader i musik? Jag är ju inte så förtjust i sång, så det här kanske är ett mellanting. Plus att det är lite som att lyssna på saga kan jag tänka mig. Den snälla farbrorn berättar, eller något. Fast rösterna är nästan på gränsen till hotfulla ibland. Åtminstone inte familjärt "varma" eller något sådant. Snarare främmande och fjärran. Som lästa i ett hörn i en betongbunker. Inte just "Return Home" dock, den är ganska kärleksfullt utagerad. När rösten ropar "I love all of you" så låter det så oerhört stort och äkta att jag ryser.

Jag har gett alla sådana här låtar en egen genre som jag kallar för "mumlande gubbar". De mumlar kanske inte så mycket i och för sig. Hur som helst så har det blivit en grej som jag lyssnar efter och som jag gillar. Desto otydligare och skummare, mörkare, desto bättre nästan. Ett annat exempel på en sådan låt är Biosphere - Kobresia. Det är en mycket lugn ambientlåt. I den talar en man på ryska (troligen ryska åtminstone). Han låter nästan som att han ligger på sin dödsbädd. Hans röst låter ansträngd och bitvis rosslig. Jag har inte en aning om vad han säger, men jag gillar det. Jag gillar det tillsammans med den harmoniska musiken.
Allt det här ger ett behagligt obehag som jag ofta letar efter i allt jag ser, lyssnar på och läser.