Den gudomliga enkelheten

Det är ofta jag hör någon kommentera över hur otroligt komplexa och fantastiska vi människor är. Hur komplicerade våra hjärnor är, hur otrolig (och, beroende på om du är kreationist, hur osannolik) vår kropp är. Hur otroligt väl den är uppbyggd att fungera, osv. Jag har alltid känt tvärt om. Tänk så oerhört pinsamt enkla vi är. Enkla i den bemärkelse att vi inte förstår någonting. Vi vet absolut ingenting om någonting. Vi ändrar oss konstat. Igår var jorden platt, idag är den rund, är förstås det vanligaste exemplet.
Att vi inte vet allt som går att veta om hjärnan, beror det på att vår hjärna är så otroligt komplicerad, eller att vi själva är för dumma för att ens förstå vår egen fysik?
H.P Lovecraft byggde mycket av sina berättelser på att människan var för mentalt svag, för klen, för dum för att förstå alla hemligheter i Universum, och därmed blev fullkomligt galen när kunskapen väl uppenbarade sig. Samma grej spelade Douglas Adams på i Liftarens Guide Till Galaxen. Om jag inte minns fel finns det en maskin i boken som visar personen som använder den hur fenomenalt liten och obetydlig den är i förhållande till Universums storlek och personen blir därmed helt från vettet och dör av kunskapen (eller om personen faktiskt dog, minns jag inte riktigt).
Vad det gäller berättelser och fiktion i allmänhet så verkar det alltid cirkulera kring två olika teman. Gott mot ont och ett hot om förintelse . Visst, det finns gott om böcker och filmer som inte handlar om onda trollkarlar mot vita riddare eller om ett överhängande hot om döden, men om vi ska tala om "de stora ämnena" och inte bara personliga tragedier eller triumfer så verkar vi ganska begränsade till en strid mellan gott och ont eller mot en kraft som hotar att förinta oss alla eller individen. För håll med om att döden är ett "större" tema än "han får henne".
Vad bygger en actionfilm på? Jo, att hjälten alltid undkommer den dödande "kulan" (eller vad det nu är) som sätter stopp för allt. Vad är den överhängande rädslan i en skräckfilm? Jo, att vad det nu är som är så skrämmande ska döda oss. Det allra värsta vi kan tänka oss är att dö? Hur ofantligt banalt är inte det? Vår "komplicerade" hjärna är trots allt bara ute efter en sak, överlevnad. Låter ganska simpelt tycker jag.
I ett seminarie (om döden) på filosofin på gymnasiet för ett par år sedan försökte jag förklara att vi egentligen inte var rädda för döden utan för "nära döden-stadiet". Alltså den tid när vi ser att vi kommer att dö och inte kan göra något åt det. Jag tänkte mig människan som existerande i tre olika stadier. Liv, nära döden, död (jag vet, ganska töntigt men det var trots allt ett par år sedan och jag försöker inte längre leka filosof). Det kan vara perioden mellan då en dödlig, obotlig sjukdom uppenbarar sig för oss tills vi dör av den, eller det ögonblick vi upptäcker att vi inte kan styra undan långtradaren som är på väg emot oss, eller som i en skräckfilm, att vad det än är som jagar oss i slutändan kommer att ta oss och döda oss.
Oftast dör vi inte på sådana sätt, men jag ville säga att själva döden inte är något att vara rädd för eller något vi ens kan vara rädda för och det vi är rädda för är egentligen stadiet före döden.
Som vanligt kan jag inte minnas vem som sa det, men ett känt citat går något i stil med "döden är något vi inte fruktar eftersom så länge vi existerar finns den inte och när den gör det så finns inte vi". Tror alla fall det var någon grekisk filosof.
Idag tänker jag nog ändå att det kan finnas något annat vi är rädda för, nämligen oreparerbar skada på kroppen. Att bli av med ett ben eller bli handikappad för resten av livet är också en stor skräck för många, för att inte säga de flesta, för att inte säga alla. Det är inte den ultimata skräcken, som fortfarande är döden, men det är ändå med på listan.
Hur som helst, ett hot om lemlästning är fortfarande ett mycket banal tanke. Det är fortfarande bara fysisk skada och kan ändå bakas in i skräcken för döden för oss som individer. Jag tycker det alldeles utmärkt visar hur otroligt förutsägbara och simpla vi är. Det spelar ingen roll om det är döden för alla människor på jorden, det är fortfarande samma kategori, samma tanke.

Jag antar att jag försöker leta efter mer psykologiska, mentala idéer att uppta vår tid med. Kanske är tanken att det materialistiska, det kroppsliga som simpelt och "lågt" medan det mentala är högre och finare (så gott som alla religioner bygger på den tanken) är helt fel. Kanske finns det ingen skillnad mellan kropp och tanke. Eller kanske är det ännu ett tecken på hur enkla och dumma vi är.
Kanske är jag bara fast i västerländsk tanketradition. Bhagavad-Gita lär oss ju trots allt att ställa oss ovanför gott och ont och döden. Fast sen om det verkligen är möjligt, rent mänskligt, är en annan fråga.