Brev

Jag skriver ofta brev till folk i tanken. Brev till vänner, brev till författare, brev till alla. Ett brev, på papper eller på datorn, är ett egoistiskt sätt att kommunicera. Mottagaren har ingen omedelbar möjlighet att avbryta och kommentera, vilket är tjusningen med det hela. Man hinner säga allt det där man skulle vilja säga utan att bli avbruten. Och om det bara försigår i huvudet så får man också säga allt det där som man kanske inte ens skulle skriva i ett brev.
Ofta skriver jag brev i huvudet när jag är ute och springer. Som för att underhålla mig själv. Jag springer nämligen utan musik.
Ibland tänker jag att jag faktiskt borde skriva ett brev till t ex en författare. Men jag avbryter mig alltid med tanken att den eller den personen ändå får tusentals andra liknande brev och att mina tankar inte är unika för fem öre, så varför skulle jag ödsla den personens tid. Det känns också lite som loservarning att skriva brev till människor man inte känner. Som en sådana där insändare i tidningen om hur samhället går åt helvete och att allt skulle bli så mycket bättre om vi bara lämnade plats åt varandra på tunnelbanan.
Någon gång ska det nog bli av alla fall. Kanske att jag skriver till en författare eller nåt sånt.