Stalaktit

Död i fyra år, liggandes på en brits i ett bortglömt sjukhus men ej förruttnad. Rummet grön-rostigt med fördragna, malätna gardiner. Ögonlock som inte lyfts på fyra år. Hon öppnar ögonen. Klara, glänsande sfärer som om de tillhörde den nyfödda.
De är bruna.
Ser sig om utan att röra sig. Låtsas vara fånge i sin egen kropp. En vakande sten dömd att låta sitt blickfång bestämmas av andra. Det luktar mögel. Doftar mögel.

Suget efter te är starkt men saknar kopp. Den handmålade kopp som köptes på loppmarknad för arton år sedan. Fjorton år sedan om hon räknar levande år.

En ton studsar i korridoren. Hon följer den tillbaka. Dörrarna är vidöppna. Den värld hon inte sett på fyra år är inte den värld den var. En fenomenens hinna gör allt suddigt. Inget ser ut som det ser ut. Så platoniskt tänker hon.
Torr mun, hårda läppar. De spricker när hon ler. Ingen ser henne för ingen är där.
Allt är grönt. Asfalten är borta.

-Veronica Lovent