Läsande

Ibland spenderar jag några minuter på att hoppa mellan olika sidor på wikipedia. Särskilt mytologi. Jag hittar kanske något som är döpt efter en grekisk mytologisk figur och så söker jag upp namnet på wikipedia för att läsa exakt varför detta föremål nu fått detta namn. Sedan hittar jag en referens i artikeln till någon annan gud. Och så hoppar jag vidare och vidare till nästa och nästa artikel. Sällan läser jag allt på en och samma figur. Bara tillräckligt för att bilda mig en uppfattning om helheten. Mycket av den grekiska och romerska mytologin var ju mycket likt en såpa på TV där alla är otrogna med alla. Alla ligger med alla. Det enda som skiljer gudarna tycks vara att deras sätt att söka hämnd är något mer övernaturligt.
Allt det där är jag dock inte intresserad av, vilket är varför jag egentligen inte har någon djupare kunskap av historierna och hur alla gudar egentligen förhållde sig till varandra. Jag är mer fascinerad av personifikationerna av annars teoretiska eller döda ting. Så som Cronus; tid, Hypnos; sömn. I den grekiska mytologin var de i och för sig snarare gudar som rådde över tid och sömn inte själva var tiden och sömnen, men det spelar inte så stor roll för mig, jag tycker ändå att det är fantastiskt.
Sen älskar jag också alla de osannolika, fullkomligt ologiska varelser eller händelser. Som Dantes version av djävulen (eller snarare Lucifer) som en kollosal figur med sina ben fastfrusna i is som han själv skapat genom att slå så hårt med sina vingar (för att försöka komma undan) att det djupaste planet av helvetet är djupfryst.

Jag erkänner att mitt intresse är fött ur populärkulturen. Om det inte vore för alla spel jag spelat och filmer jag sett och böcker jag läst som använt sig av mytologiska varelser så hade jag inte varit lika intresserad. Den grekiska är förstås den mest populära då så otroligt många gudar har gett namn åt saker vi gör och använder varje dag. Ord som siren, ord som slutar på -fobi och ett gäng andra sjukdommar eller psykiska men, hypnos, eko, kaos, erotik, lesbisk osv osv...
Men det är inte bara den grekiska som poppar upp i spel och littaratur. Jag har läst böcker som hanterat eller cirkulerat kring nordisk mytologi, mesopotamisk mytologi, afrikansk, australiensk, egyptisk, indisk och förstås keltisk (svärdet i stenen någon?). Inte riktigt alla, men väldigt många. Alla lika underbara när man väl läser om dem eller får de presenterade för sig i ett enkelt paket.

Det verkar som att det som alla mytologiska sagor har gemensamt är dess fullkomliga brist på förklaringar samtidigt som det ändå ska förklara allt. De har nästan en drömsk karaktär där något fullkomligt motsägelsefullt beskrivs som allt igenom naturligt. Som att Gud inte hittar Adam i lustgården men samtidigt ska vara allsmäktig och allvetande. Eller hur vissa gudar tycks slakta vem som helst för minsta lilla sak som om det vore det mest naturliga i världen.

Hur som helst, jag har tyvärr ingen bra poäng med det här inlägget.
Smått relaterat, jag har börjat läsa Bhagavad-Gita; den hinduiska religiösa texten. "Boken" i sig är egentligen bara en kort passage ur den episka dikten Mahabharata. Boken är en konversation mellan prinsen Arjuna och Vishnu i skepnad av Krishna förklädd till mänsklig soldat.

men men